Europeisk träldom, till salu i ditt snabbköp

la_loi_du_profit.jpg

En sekvens från La loi du profit av Jawad Rhalib.

Europeisk träldom, till salu i ditt snabbköp

En ny film av den marockanske filmaren Jawad Rhalib dokumenterar de slavliknande arbetsförhållanden som är förutsättningen för billiga vintergrönsaker.

Ungefär en tredjedel av all frukt och grönsaker som konsumeras under vinterhalvåret i Europa kommer från ett relativt litet område längs den spanska Medelhavskusten, från Andalusien upp mot Valencia. Ni kan alla hitta frukten i närmaste snabbköp. Plommon, apelsiner, tomater, gurkor, sallad av allehanda slag och så vidare. "Produce of Spain" står det på emballagen, eller kort och gott bara "Spanien" på den lilla plastskylten med varans namn.

Men bakom de överfulla grönsaksdiskarna finns en verklighet som de flesta av oss inte känner till och kanske inte heller vill kännas vid. Tomaterna planteras och skördas av ofta illegal arbetskraft, människor som inte sällan lever under slavliknande förhållanden, mitt i ett Europa som tänker sig vara civiliserat. Det är bilden som frammanas av den nyligen släppta dokumentärfilmen La loi du profit (Vinstens lag), av den marockanske regissören Jawad Rhalib.

Att färdas genom området är som att besöka en jättelik trädgård där fälten breder ut sig mot horisonten i ett böljande och extremt bördigt landskap. Då och då kör en Mercedes förbi och besöker man en välrenommerad restaurang vid lunchtid står lyxbilarna på rad. Jordbruksbygden här var kornbod redan till Romarriket, vilket gav upphov till den mycket spanska jordägarformen som går under beteckningen latifundier - och som sedan exporterades till Latinamerika där den jordägande klassen varit en hämsko för utvecklingen alltsedan 1500-talet och än idag är källa till politisk oro över hela kontinenten.

Jordbruksbefolkningen här är välbärgad, så välbärgad att den inte längre behöver stå kutryggig över fälten. Med EU-bidrag och rivna inomeuropeiska tullmurar ger även små jordlotter en avkastning som medfört att ägarna kunnat byta ut hackan och spaden mot pappersarbete på luftkonditionerade kontor. I den lilla staden El Ejido, i provinsen Almería, är 90 procent av den spanska befolkningen jordägare. Enligt Rhalib finns 52 bankkontor i den lilla staden, "säkerligen världens högsta koncentration per kvadratkilometer".

De som planterar och skördar, gräver och gödslar kommer från andra håll. En del från Sydamerikas fattigare länder, som Peru, Colombia, Costa Rica, andra från Afrika och den övervägande delen från grannlandet i söder, Marocko. Totalt rör det sig om uppskattningsvis 80.000 människor, fast ingen vet säkert då det ju rör sig om delvis illegal arbetskraft.

Villkoren för dessa invandrade eller säsongsarbetande har uppmärksammats tidigare, bland annat i samband med oroligheter för snart tio år sedan, när grupper av arbetare gjorde oartikulerat och våldsamt uppror just i El Ejido. Långa arbetsdagar i över fyrtio graders värme och kyffen eller sovsalar till härbärge, avsaknad av legal status och givetvis anställningstrygghet fick tryckkokaren att explodera.

Nu har ett fransk-belgiskt-marockanskt filmteam dokumenterat dagens situation i El Ejido. Filmen La loi du profit gick nyligen upp på biografer i större delen av Europa och sändes på den fransk-tyska kvalitetstevekanalen Artes. Tidigare vann filmen första pris i dokumentäravdelningen vid den stora festivalen för afrikansk film i Bamako, Fespaco.

Inte mycket har hänt. Stommen i filmen är berättelserna om tre immigranter, Moussaïd, Driss och Djibril. Alla arbetar de illegalt och har alltså ingenstans att vända sig med klagomål på att till exempel logeras i sovsalar utan rinnande vatten, eller få betalt ungefär hälften av den lagstadgade spanska minimilönen på 4,51 euro per timme. De två första är marockaner, medan Djibril är från Mali. Han arbetar för 60 euro i månaden, plus ett eget rum utan vatten eller el. Om polisen skulle intressera sig för honom skickas han tillbaka till Mali.

Nu är det inte särskilt troligt att polisen skulle intressera sig för Djibril. Det är hans och de andras arbete som betalar för Mercedesbilarna och som har gjort El Ejido till Spaniens tredje rikaste kommun. För drygt trettio år sedan var förhållandet tvärtom. El Ejido var fattigt och folk flyttade ut, till rikare delar av Spanien, eller till Tyskland. Invånarna är med andra ord nyrika, och i och med att de i stort sett alla på ett eller annat sätt har sin utkomst från jordbruket har de utvecklat ett starkt korporativistiskt sinne och skyddar sina produktionsmetoder med näbbar och klor, bland dem Djibril.

- Ingen frågar om arbetsvillkoren för svarta i Sydafrika, säger Paco, en av jordägarna i filmen. Men de multinationella bolagen importerar frukt och grönsaker från Sydafrika, klagar han, och ingen ställer några frågor.

Det kanske märkligaste i denna moderna europeiska träldom är att många av invandrarna skulle kunna göra samma arbete i sina hemländer, till exempel Marocko. Men Marocko och övriga Nordafrika, som har liknande klimat och produkter att erbjuda, har ett avtal med EU som i princip går ut på att landet bara får exportera sina jordbruksprodukter under de månader när grödorna inte behövs på den europeiska marknaden.

Anders Forsberg