Tänk med sinnena, känn med tanken? Centralamerika på Venedigbiennalen 2007

fudong.jpg

Yang Fudong, Sju intellektuella i bambuskog, del 1, 2003. Med tillstånd av konstnären.

Tänk med sinnena, känn med tanken?

Centralamerika på Venedigbiennalen 2007

Vid huvudingången till biennalens prestigefyllda Arsenal möts jag av den rumänska konstnären Dan Perjovschis karaktäristiska kolkommentarer. Han har bokstaverat ordet A-R-T och på bokstaven T hänger konstnären likt en korsfäst frälsare. Till höger om jesuskonstnären har han tecknat en av sina karaktäristiska pratbubblor med texten "Du kan komma ner nu: Pressen har gått hem."

År 2006 upplöstes modellen med nationell representation på den internationella biennalen i Sao Paulo. Detta innebar att det numera endast är biennalen i Venedig som har kvar denna struktur. En struktur som den amerikanska huvudkuratorn Robert Storr kallar "konstens FN" i den tre band decimetertjocka utställningskatalogen.

I analogi med FN finns det också många kritiker som ifrågasätter vikten och inflytandet av nationella paviljonger i en värld där villkoren dikteras av en handfull multinationella jetsetare. Ett gäng som i år kan festa hela sommaren eftersom flera internationella utställningar sammanfaller. Skulpturprojekte Münster, Dokumenta i Kassel och konstmässan i Basel marknadsför sig därför tillsammans med Venedig som "Grand Tour 2007" och det cocktailpartyt pågår än. När pressen gått hem återstår det att se om Venedigbiennalen bara är en förfest, en relik av en svunnen tid eller en global kompass.

Naturligtvis går det att argumentera för att det inte finns några essentiella nationsdrag i den internationella samtidskonsten. Det tillämpas inte heller några dogmatiska kvoteringssystem i de enskilda nationella paviljongerna eller på den internationella del som Storr regisserat. De frågor som konsten behandlar idag är i viss mån bortom nationsgränserna, men att flera av dessa problem också handlar om vad vi kan kalla "glokal" förändring blir i den här typen av struktur tydligt.

perjovschi.jpg

Dan Perjovschi, detalj av installationen Öppna stadsmodeller för bruk. Med tillstånd av konstnären och Lombard-Freid Projects.

Det är alltid lätt att hitta svaga punkter i en utställning. Om den dessutom är monstruös till sin omfattning med över 70 deltagande länder, en internationell huvudutställning med över ett hundra deltagande konstnärer och mängder av parallella aktiviteter i och kring biennalområdet blir paradoxerna oundvikliga (flera av dessa parallella aktiviteter som Joseph Beuys, Mathew Barney, Bill Viola är verkligen värda en egen resa). Men Venedigbiennalen förblir ett fascinerande jippo som i viss mån ger oss en glimt av vilka krafter som för tillfället dominerar.

De flesta stora internationella biennaler brukar ha lag av kuratorer. Storr har däremot enligt den australiensiske konstnären som jag talar med styrt denna planering med järnhand. Resultatet är, med tanke på utställningens omfång, en förvånansvärt sammanhållen utställning.

Både Arsenalen och den internationella paviljongen i Giardini, eller trädgården, som Storr har samordnat har något sobert, existentiellt och reflekterade över sig. Venedigbiennalen är i år ambitiö­s såväl konstnärligt som intellektuellt. Det är glest mellan de ironiska gesterna och modernismens estetik får stort utrymme med målningar av Robert Ryman, Gerhard Richter, Ellsworth Kelly och Sol Liwitts fantastiska teckningar.

Under rubriken Tänk med sinnena, känn med tanken - konst i presens (Think with The Senses , Feel with the Mind - Art in the Present Tense) brottas många av verken på biennalen med den samtida verkligheten och dess komplexitet.

Det sinnliga tänkande som presenteras i detta sammanhang blir emellanåt både medialiserat och anglofont trots att både de turkiska och kinesiska paviljongerna fått plats inom Arsenal-området. Trots, eller kanske på grund av, att den (skuld-)medvetna amerikanska kuratorn har vigt en stor del av Arsenalen åt en afrikansk paviljong och lämnat över kontrollen där till Simon Njami ser vi inte skogen för alla intellektuella träd som Yang Fudongs serie 7 Intellectuals in a bamboo forest viskar till oss genom hela utställningen.

När Njami "gör sin grej" blir just den här afrikanska remixen, som går under namnet Luanda Pop Checklist tyvärr en svåröverskådlig och eklektisk besvikelse. Även om det finns flera starka verk och ett stort patos. Vid entrén till den afrikanska paviljongen vars själva grundförutsättning kanske är problematisk, inte minst genom anspråket att täcka en hel kontinent, hyllas Frantz Fanon men det sker genom att citera Jean Paul Sartres förord till Jordens fördömda.

Verken i den afrikanska paviljongen kommer huvudsakligen ur en privat samling med flera lysande verk. Bland annat finns "vår egen" Loulou Cherinet med en video som implicit också refererar till Fanons Svart hud, vita masker.

Insikten om att andras problem också är våra genomsyrar många verk på årets biennal. Ibland relateras de andras problem till de egna nationella problemen, och då blir det intensivt. Exempelvis på Albaniens paviljong som man hittar efter att ha snurrat runt i Venedigs trånga gränder med stöd av det brittiska konstrådets gratiskarta. Eller i Nederländernas paviljong i det klassiska Giardiniområdet - Citizens & Subjects. Här visas Aernout Miks komplexa och suggestiva videoinstallation som blandar dokumentärt material med iscensättningar för att undersöka gränserna mellan medborgare och individer, och de fysiska gränserna mellan nationalstater med tydliga referenser till teori och praktik i såväl legal som illegal invandring. I samband med denna paviljong presenteras också en bok på temat (Citizens and Subjects - The Netherlands, for example) och en rad seminarier och föreläsningar på temat.

Om huvuddragen i årets upplaga lite reduktionistiskt kan beskrivas som ett försök att känna och tänka eller beskriva och analysera vår samtid och reflektera kring olika frågor om hur kolonisation, exploatering och globalisering fungerar, behandlar kanske den lite avsides centralamerikanska paviljongen den kulturella erfarenheten av detta.

En fascinerande aspekt av flera av de verk som presenteras här är att de varken använder sig av medierade bilder eller den typ av seriell upprepning som ofta används för att tala om globala fenomen (globalisering, terror, kolonisation, etcetera). Under rubriken Territorium samlas konstnärer från centralamerikanska länder och de slår ner sina bopålar i det välbevarade 1500-talspalatset Zenobio, med ekonomiskt stöd från såväl Alfa Romeo som espressokaffet Illy (en av biennalens huvudsponsorer). Den venetianska barocken tas i besittning av konstnärer med gedigna materialkunskaper som María Dolores Castellanos (Guatemala) kusliga skulpturer i glas, trä och keramik.

Även Venedigbiennalens nationella representationsmodell bejakas av centralamerikanerna. I det här sammanhanget spelar det stor roll att Wilfredo Pieto är kuban. Här får hans Biblioteca Blanca ytterligare lager av mening. Verket består av hård- och mjukbundna vita böcker och vita tidskrifter i ett stilrent modernistiskt ekbibliotek.

Manuela Ribadeneiras Hago mío Este Territorio (Jag gör detta territorium till mitt) - en ljussatt kniv med graverat blad faststucken i en 3 x 3 meter vit vägg - blir en berättelse om Ecuador och dess historia, men också en markering att samtidskonsten idag har blivit global.

- Alla biennaler och mässor inbegriper det sociala och det ekonomiska konstspelet, säger hon. Det verkar som om hela Venedigs struktur handlar om geopolitisk makt. Makten placeras alltid i centrum, och får alltid lite mer ljus!

Hon menar att själva idén om centrum/icke-centrum är lika transportabel som hennes konst. Den förändras beroende på sammanhanget och anpassar sig därefter. För Venedigbiennalen, och med dess struktur i åtanke, ville hon arbeta med tanken på att erövra territorium, fundera kring hur vi tar dem i besittning och hur vi gör dem till våra egna.

- Jag ser erövrande av territorium och ägodelar i nära relation till konstvärlden, säger hon.

Utställningar är ett erövrande av utrymme. En erövring som så klart stod i anslutning till hennes installation här på biennalen. Men det fantastiska med att skapa konst, säger Ribadeneira vidare, är att det förvisso är en form av erövrande, men att det även är att lämna ifrån sig, att ge bort något.

Jonatan Habib Engqvist