Kvinnorättsaktivist blir minister med ansvar för de franska förorterna

Kvinnorättsaktivist blir minister med ansvar för de franska förorterna

Fadela Amara har slutligen accepterat en post i den franska högerregeringen. Hon som varit ordförande för den framgångsrika organisationen Ni Putes Ni Soumises (Varken horor eller kuvade) sedan starten 2003 ska nu ansvara för Frankrikes förorter.

Själv växte Amara upp i en extremt fattig fransk förort, Clermont-Ferrand, och hon har länge varit aktiv i kampen mot diskriminering och för lika rättigheter åt förortens invånare. Hon har skrivit flera böcker, i höstas kom La Racaille de la Republique (Republikens slödder), där titeln är en kommentar på de uttalanden Sarkozy gjorde under kravallerna om förortens invånare.

När Amara för ett par veckor sedan var i Stockholm tillbringade jag en eftermiddag tillsammans med henne. Det var studenttid och när vi rörde oss i centrala Stockholm väckte det livliga firandet Amaras nyfikenhet. Man har i Stockholm blivit van vid att se något, som förvånade henne mycket: att studenter med utomeuropisk bakgrund nästan alltid åker ensamma eller i par. Hon undrade om det var frivilligt eller om de inte får vara med på de större släpen. Jag mumlade någonting om show-off och status. Vi fortsatte vårt samtal med att jämföra villkoren i Sverige med hur det ser ut i Frankrike när det gäller segregering, öppen respektive dold rasism och annat. I Sverige har vi inte de öppna våldsamma konflikter som vi sett i Frankrike och inte heller den starka tradition av demonstrerande och aktivism som Ni Putes Ni Soumises (NPNS) verkar inom. När det gäller synlighet respektive osynlighet konstaterade vi att som andra generationens nordafrikan i Frankrike är man synlig som en del av en stor grupp som alltid antas bära med sig vissa bestämda erfarenheter och bete sig enligt givna mönster. Gruppens storlek kan dock även innebära en osynlighet, det finns möjlighet att försvinna i mängden på ett sätt som inte varit möjligt i Sverige hittills.

Den viktigaste gemensamma erfarenhet som jag och Amara diskuterar under den givande eftermiddagen är dock effekten av att fostras i en oskuldsidealiserande miljö. Vad det gör med självbilden och synen på den egna sexualiteten. Mycket av det som NPNS fört upp på dagordningen - exempelvis storebrorsväldet och ryktesspridningen i många av Europas förorter, där vuxenvärlden och myndigheterna klivit tillbaka, med den allt hårdare kontrollen av de unga kvinnornas klädsel och sexualitet som det inneburit - är egentligen inte alls motiverat. Har man en gång internaliserat synen på sig själv som representant för familjen och den egna sexualiteten som skamlig så behövs inga arga fäder eller storebröder för att vaka över ens sexuella aktivitet, det gör man så bra själv. Obeslöjade och till synes frigjorda kvinnor kan ha en minst sagt problematisk syn på den egna kroppen. Den blir aldrig riktigt ens egen.

Amara och NPNS stödde förbudet mot religiösa symboler för skolelever under 15 år. Detta ska ses mot bakgrund av att Frankrikes förorter i toleransens namn tillåtits bli enklaver där "fel" klädsel kan innebära att unga kvinnor riskerar att utsättas för trakasserier och våld. En annan del av bakgrunden till Amaras beslut är den långa kamp mot slöjan som nordafrikanska feminister fört.

Amara beskriver ändå att det var svårt för henne att bestämma sig för att stödja ett lagförslag som många såg som rasistiskt. Hennes mamma bär slöja och hon är själv troende muslim. Men nu handlade det om barnen, om tonårstjejerna. Hon viker inte en tum, utan tror på en republik där alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter.

Leila Österlind