Militärt rofferi i Pakistan

ayesha_siddiqa.jpg

Ayesha Siddiqa. foto Global Voices Online

Militärt rofferi i Pakistan

I början av juni tvingades den ansedda politiska analytikern Ayesha Siddiqa lämna Pakistan efter att hennes nyskrivna bok om kopplingarna mellan landets militär och storföretagen avslöjat obehagliga sanningar.

Pakistan föddes i ett blodigt krig med Indien efter självständigheten 1947, och sedan dess har militära diktaturer och demokratiska regeringar avlöst varandra. Den nuvarande regimen under Pervez Musharraf tog makten i en oblodig militärkupp 1999, och installerade en diktatur som sedan formellt förvandlades till demokrati i slutet av 2002, men som i huvudsak bygger på militära strukturer; det saknas inte kritiker som beskriver landet som en fasaddemokrati. De allmänna valen kom först efter att Musharraf beslutat stanna kvar som president i ytterliggare fem år, och han har inte avsagt sig sina militära insignier.

Militärens makt är med andra ord stor och omfattar alla delar av det pakistanska samhället. I den stora rörelsen av afghanska katastrofer, med framför allt rysk och amerikansk inblandning, samt med den fortsatta konflikten med Indien som ett mörkt moln i bakgrunden - en av världens mest oroande motsättningar, givet bägge parters tillgång till kärnvapen - har Pakistans militär och den allestädes närvarande militära säkerhetstjänsten, ISS, blivit en stat i staten.

En aspekt av militärens makt är dess kontroll över ekonomin, vilket uppmärksammas av boken Military Inc. av Ayesha Siddiqa, som kommer på engelska i dagarna. Inte minst har boken uppmärksammats av Pakistans militärer, som förhindrade presentationen av boken i Islamabad förra veckan.

- Regeringen har bannlyst min bok. Inte ett enda hotell i Islamabad vill upplåta sina lokaler för presentationen, sade Siddiqa, enligt International Herald Tribune.

Ayesha Siddiqa är inte vem som helst. Hon tillhör en av Pakistans ledande familjer och har en briljant akademisk karriär bakom sig, med studier vid King's College i London och ett år som "Pakistan Scholar" vid Woodrow Wilson Center for International Scholars at Washington 2004-2005. Hon bidrar också regelbundet till en av världens mest prestigefulla tidskrifter om internationella strategiska studier, Jane's Defence Weekly. Historien är talande. Pakistans militär har byggt upp ett veritabelt imperium som går långt utanför vad vi normalt förknippar med ett militärindustriellt komplex och är av förståeliga skäl inte särskilt intresserade av att det sätts under lupp.

Frontier Works Organisation, till exempel, skapades 1966 för att bygga en landsväg av militärt intresse, men har idag blivit landets största vägbyggnadsföretag. Ingenjörerna är militärer och företaget lyder under landets försvarsministerium. Det stora transportföretaget National Logistic Cell, ett av Asiens största, lyder formellt under plan- och utvecklingsministeriet, men själva arbetena utförs av militären. Och så vidare.

Men den största affären rör en verksamhet som för tankarna till drottning Kristinas Sverige. Militärer tilldelas mark och erhåller bidrag från staten för att utveckla den, det vill säga bostäder eller industrier. Det betyder till exempel att de som bor i dessa bostäder betalar dem två gånger, först genom skattsedeln och sedan genom att hyra eller köpa dem. Och vinsterna går i sista hand till ett slags lönepåslag, eller avgångsvederlag till landets officerare. Siddiqa beräknar att omkring 12 procent av landets areal ägs av militärer och att bara landets generaler på detta vis tillskansat sig mark värd mellan 2,6 och 6,9 miljoner dollar.

Totalt handlar det om en mångmiljardindustri, som i stor utsträckning saknar vanlig företagsamhets regler för insyn och kontroll.

Förhållandena är inte ovanliga i före detta kolonier. Vid självständigheten var militären ofta en av de få välutbildade kollektiven, och bilden ser liknande ut i till exempel Turkiet och i många afrikanska länder.

Konsekvenserna som utkristalliserar sig är för det första att det är osannolikt att militärerna på egen hand skulle avstå från sina privilegier och därför tenderar att bibehålla även den politiska makten, som är grundförutsättningen för att systemet ska fungera. Det vill säga de fungerar som en effektiv bromskloss för demokratisk utveckling.

För det andra bidrar systemet till militärens vilja att skapa ett klimat där de upplevs som nödvändiga av befolkningen, och det effektivaste sättet att göra det är att beständiga en utifrån kommande hotbild. Det vill säga, det ligger i militärens ekonomiska intresse att bibehålla hotbilden i förhållande till Indien och att jaga talibaner i de norra provinsområdena, en aktivitet som dessutom förvandlat Pakistan till den tredje största mottagaren av amerikanskt "bistånd".

Ayesha Siddiqas bok är den första systematiska genomgången av militärens förhållande till storföretagen i Pakistan, och det är därför inte förvånande att den trampat på fler än en öm tå. Lokal press har meddelat att hon efter den misslyckade bokpresentationen diskret lämnade landet.

Anders Forsberg