Nongqawusesyndromet

Nongqawuse-syndromet

philani.jpg

Organisationen Philani i Sydafrika ger de undernärda barnen mjölk och mat medan mammorna lär sig näringslära och att väva för sin försörjning. foto Morgan Ahlberg/Ikon

Sydafrikas andra tillblivelse

För ett drygt decennium sedan var Sydafrika världspolitikens solskenshistoria. Ett grymt och omoraliskt system gick i graven och ersattes utan blodspillan av ett demokratiskt. Det glömdes ofta i sammanhanget bort att Sydafrika, liksom i stort sett alla andra kontinentens länder, befriade sig från bojor som till sin grundläggande natur var koloniala. Det finns relativa undantag, men den allmänna afrikanska postkolonialismen är en bedrövelsens tid. Nu börjar historien komma ikapp även Sydafrika.Det finns fortfarande, i denna elfte timme, hopp för landet, under förutsättning att ledande politiker och sociala aktörer tar sitt ansvar och åter lyfter upp den demokratiska processen på rälsen, menar en av världens ledande uttolkare av det postkoloniala Afrika, Achille Mbembe.

I ett tal nyligen vid Witwatersrand University jämförde Moeletsi Mbeki, vice ordförande vid Sydafrikas Utrikespolitiska Institut, på ett uppseendeväckande sätt dagens politiska situation i Sydafrika med den som rådde under tiden som ledde fram till Xhosas boskapsmord 1856-57.

Spökets dans

Vid tidpunkten hade Xhosa utkämpat ett närmare halvt sekel långt, blodigt och utdraget krig mot koloniala bosättare längs deras lands östra gräns. De brittiska kolonialisternas medvetna nedbrytande av deras livsförnödenheter, konfiskering av boskap och bruket av den brända jordens taktik hade lett till att de förlorat en stor del av sitt territorium och hundratusentals av dem hade tvingats fly. När så en lungsjukdomsepidemi spred sig över området 1854 uppträdde ett antal profeter som hävdade att de kunde få boskapen att återkomma till livet.

Då fick en 16-årig flicka, Nongqawuse, en uppenbarelse vid stranden av Gxahafloden. Hon mötte förfäderna som berättade för henne att om hennes folk bara dödade all sin boskap skulle de döda återuppstå ur askan och alla vita skulle kastas i havet. Meddelandet förmedlades till Xhosafolket genom hennes farbror, Mhalakaza. Folket var djupt splittrat över vad de skulle ta sig till, men i februari 1856 började Xhosa mörda sina djur. De förstörde alla sina förnödenheter och sådde inte ny gröda för framtida behov. Säden i magasinen ströddes för vinden. Allt arbete stannade av. Dagar och nätter förflöt. Återuppståndelsen av de döda Xhosakrigarna inträffade aldrig.

I boken The Dead will Arise: Nongqawuse and the Great Xhosa Cattle-Killing Movement of 1856-57, skriver historikern J. B. Peires att i maj 1857 hade 400.000 boskapsdjur slaktats och 40.000 Xhosa hade dött av svält. Minst ytterliggare 40.000 hade lämnat sina bosättningar i jakt på mat. Enligt Dr. John Fitzgerald, grundaren av sjukhuset Native Hospital, som var ögonvittne till händelserna kunde man se tusentals av dessa "utmärglade skelett som gick från hus till hus" i städer som King Williams Town. I sitt sökande efter något att äta överlevde de på endast "rötter och mimosabark, vars lukt tycktes spridas från hela deras kroppar".

När så landet i sin helhet omgärdats av dödens stank hade Xhosas självständighet och självstyre effektivt gått om intet.

Vad är det som händer?

För inte så många år sedan trodde många att Sydafrikas lyckade revolt mot institutionaliserad rasism och landets försök att bygga ett äkta icke-rasistiskt, modernt och kosmopolitiskt samhälle var den största gåva Afrika någonsin hade gett världen. Mindre än 15 år efter frigörelsen är det emellertid inte längre självklart att landet har den moraliska och intellektuella förmågan att skapa en alternativ mening om vad vår värld skulle kunna vara, eller att bli ett betydande centrum i södra delen av det globala samhället.

När nu den tidigare nationalistiska frihetsrörelsen African National Congress (ANC) imploderar blir situationen alltmer akut.

Nongqawusesyndromet är namnet på den typ av politisk oro och kulturell rubbning som Sydafrika upplever och det tycks än en gång gripa omkring sig. Sydafrika har alltid lidit av detta syndrom i tider av demoralisering och omedelbar social och mental osäkerhet. Nongqawusesyndromet är en populistisk retorik och en mångtusenårig form av politik som förespråkar, använder och legitimerar självförödelse, eller nationellt självmord, som en väg mot räddning.

Syndromet har genomlevts av många andra postkoloniala afrikanska länder (Liberia, Sierra Leone, Rwanda, Burundi, Kongo, Sudan) med tragiska resultat under de senaste 50 åren. Det finns goda skäl för att anta att dagens politiska oreda i Sydafrika tätt följer Nongqawusemönstret. Det finns tre sätt på vilka man kan upptäcka att så är fallet.

För det första måste en falsk maprofeti (profet) uppträda, vanligtvis en person av ringa ursprung. Med hjälp av en viss masshysteri påstår maprofetin att en stor återuppståndelse ska komma att inträffa inom kort. När maprofetin tillfrågas om basen för sina handlingar och auktoritet refererar han eller hon alltid till "förfäderna", "traditionen" eller "kulturen".

För det andra uppvisar maprofetin vanligtvis ett översvallande uppförande. Indirekt, och ofta genom tystnad tenderar han att erkänna mobbens överhöghet och avvisar sällan våld som katalysator för den stora återuppståndelsen.

För det tredje är eliten fegt undfallande inför utmaningen. Alltmedan maprofetins budskap sprids som lågorna i eldfängt virke bland de fattiga, underprivilegierade och missnöjda massorna svarar eliten med att skratta åt och förlöjliga honom. Eliten är väl medveten om att i den händelse sakernas tillstånd skulle bli riktigt illavarslande kan de alltid packa sina väskor och ge sig av.

Döden och "den andra revolutionen"

Tolv år av begränsad demokrati, kapitalackumulation utan mål och mening och oavslutad omvandling har i dagens Sydafrika skapat förutsättningarna för att all sorts profeter, helare och svindlare ska äntra scenen.

En växande avogt inställd kör väller upp från djupet av missnöjda unga svarta män. Många av dem har en stark tro på häxeri och ockulta krafter. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Deras förväntade livslängd sjunker snabbt. De tror knappt på konstitutionen. De är djupt förnärmade över de nya rättigheter som kommit kvinnor till del. Det är inte ovanligt att de begår våldtäkt i syfte att disciplinera dem, som kompensation för deras egen känsla av förlorad maktposition. När det inte längre finns något att förlora är det för många lätt att välja ett rovdjursbeteende framför ett politiskt liv.

De är från alla håll omringade av döden. Dagens aidsepidemi är inte olik gårdagens lungsjukdom. Precis som gårdagens boskap dör dagens fattiga svarta under förskräckliga omständigheter. De hostar och kippar efter andan. Vätskor krälar över deras lungor och allteftersom sjukdomen sprider sig ruttnar de inifrån. De är oförmögna att äta och dör som skelett. Kyrkogårdarna är överfulla i hela landet. Kan någon med förnuftet i behåll argumentera för att en sådan skräckinjagande omfattning av död, ett sådant rasbaserat sätt att dö på, inte skulle medföra en radikal påverkan på politik och kultur?

Detta är kontexten i vilken en klassbaserad kiliastisk och nativistisk återuppståndelseiver göder massornas disillusion, för att inte säga missnöje. Missnöjets lansar är fackföreningarna, ANC:s ungdomsförbund och Sydafrikas kommunistparti (SAPC).

Denna nya kiliastiska och nativistiska iver är visserligen av sekulär natur, men använder sig av ett eskatologiskt språk som hänför sig till "den andra revolutionen" i syfte att beskriva några av de mest världsliga, kosmopolitiska och urbana ledare det moderna Afrika någonsin haft som en kvintessens av Antikrist. Även om maprofetins följeslagare inte tror på den kristna kyrkans moral - särskilt inte när det gäller äktenskapsbrott - hotar de president Thabo Mbeki med guds vrede. De kräver hämnd, de vill förödmjuka honom och straffa honom för hans påstådda politiska synder - en nyliberal, otillgänglig, hemlighetsfull och paranoid intellektuell som strävar efter ökad centralmakt och efter att driva Sydafrika mot en Zimbabweliknande diktatur.

I den processen håller de inte bara nationen som gisslan i en alltmer illasinnad och principlös maktkamp. De kokar också till den mörkaste brygden i sydafrikansk kultur: dess beroende av profeter, konsumtion och små mirakler; dess djupt kända fallokratiska ethos bland svarta såväl som vita; dess söndrande våld som sliter itu den sociala väven; dess främlingsfientlighet och, speciellt bland svarta, dess tro på häxeri och onda makter. Denna populistiska, sekulära rörelse har en evangelisk sida samtidigt som den är djupt antikristen, vilket dramatiseras genom dess alltmer elakartade retorik, som yxats till under inflytande av den konservativa, urbana, inflyttade lumpenkultur som lett länder som Rwanda, Sierra Leone, Liberia, Kongo, Elfenbenskusten och Sudan till att förblöda.

Själens mörka natt

Giftermålet av kiliastisk och nativistisk återkomst å ena sidan och politik å den andra är inget nytt i Sydafrika. Det var länge ryggraden för den vita överhögheten i landet. Idag kan vi bevittna framfödelsen av en "demokratisk mobb", ledd av självutnämnda ledare för de fattiga som säger sig tala för den "vanliga människan", vilket är ett resultat av nyligen inträffade seismiska förändringar i Sydafrikansk politisk kultur.

Åren av våld under apartheid och, mer närliggande, den oerhörda nedbrytningen av urbant offentligt liv, har haft förödande konsekvenser för lagens och civilisationens kultur. Fattigdom, brottslighet och sjukdomar, svält och farsoter bryter ned statens och det civilas institutioner samtidigt som de rycker upp de moraliska rötterna för civil och etisk livsföring.

Särskilt brottsligheten eroderar snabbt de hårt tillkämpade friheterna. Den driver ned livskvaliteten i de större städerna, skapar ett allmänt klimat av rädsla och misstänksamhet, och skadar samhällets medborgerliga och moraliska väv i en omfattning som den nuvarande regeringen inte förefaller vara medveten om. Våldsamma protester har blivit allt vanligare, liksom tendensen att ta lagen i egna händer.

En kultur av korruption, straffrihet och ansvarslöshet är snabbt på väg att bli norm. I kölvattnet på The Truth and Reconciliation Commission (TRC) hanteras samhälleliga och privata angelägenheter som om förlåtelse vore en oförytterlig rättighet. Ingen är ansvarig för sina handlingar, alla är presumtivt oskyldiga tills dess de överbevisats om sin skuld. Och till och med när de bevisats skyldiga uppfattas utmätning av straff som illegitimt och ingen behöver ångra sig så länge brottet uppfattas som ett resultat av självförhärligande alienation eller helt enkelt en del av den enskildes "kultur" och "tradition".

Än farligare är skiftet från projektet av ickerasism till en återgång till segregation av det offentliga livet. Många svarta svarar på de fortsatta privilegierna för vita med en överdriven offermentalitet och känsla av maktlöshet. I namn av "rätten till att definiera sig själva" återskapar de och befäster paradoxalt nog det mentala ghettot - detta dödliga instrument den vita makten använde så framgångsrikt i syfte att framkalla maximal psykisk skada under livegenskapens tid.

Den nyligen grundade The Native Club eller uppmaningarna till svarta intellektuella att återgå till "traditionalismen" är bara två exempel på nativismens återfödelse som omsluter hela landet. De vita har förlorat politisk makt och dragit sig tillbaka i säkra enklaver i hopp om att en dag emigrera till Australien i stället för att fullt ut bruka sitt medborgarskap och kreativt förhandla om sin tillhörighet i den nya nationen. Andra indicier på nativistisk tillförsikt är de pågående kontroverserna kring bruket av Afrikaans vid Stellenboschuniversitetet och motståndet, även bland vita liberaler, mot någon som helst form av ekonomisk återbetalning efter alla århundraden av rovdrift, exploatering och stöld.

Från ett historiskt perspektiv har vit nativism alltid handlat om rasbaserad överhöghet och försvar för omoraliska privilegier, medan svart nativism varit en biprodukt av maktlöshet. Som ett uttryck för kulturell och politisk protest är nativismens uppgift i allmänhet att skapa ett gemensamt språk för bedrövelse. Nativism är emellertid aldrig kopplat till något konkret program för social och politisk reform och kan därför aldrig vara en progressiv kraft. I praktiken tenderar den alltid att återupprepa den sorgliga historia den säger sig angripa. Den verkliga faran i dagens Sydafrika är att landet kan komma att glida tillbaka till en situation där talet om rasmässig ödesbestämdhet än en gång blir så allomfattande att det blir omöjligt att knyta samman alla andra fragment nationen består av.

Död och våldtäkt är överallt närvarande, särskilt i svarta människors vardagsliv, vilket endast gör tillståndet än mer dramatiskt. Svart liv i dagens Sydafrika är nästan lika billigt som under erövringens första år. Veckans begravningar har blivit det huvudsakliga sättet att minnas tiden - död i aids, död på vägarna, död på ett tåg, slumpmässig död i händerna på kriminella, död av tuberkulos och undernäring och alltfler fall av direkt självmord i svarta townships och inbyggarområden. Ett obskyrt begär till självmord - Nongqawusesyndromet - ligger i botten på det nya giftermålet mellan kiliasm, nativism och politik. Detta mörka begär manifesterar sig i en handling som att ta en dusch efter ett samlag med en HIV-smittad person i hopp om att det skulle minska smittrisken. Samma självmordsbenägenhet är verksam i vår regerings sätt att hantera aidspandemin.

Många fattiga vita håller på att förbittras. Vita yrkeskunniga människor som genuint vill skapa sig en tillhörighet kallas för "settlers, inbyggare". Samtidigt är många unga svarta arga. De känner sig som offer för sin egen regering. De får i alla händelser inte tillgång till ens smulorna efter den frosserifest som pågår runt omkring dem - ekonomin växer med mer än 3 procent per år; finansministern annonserar triumferande skattesänkningar; riksbankschefen skryter om den låga inflationen. Mitt i det enorma kommersiella varuhus som Sydafrika har blivit är deras egen erfarenhet arbetslöshet, svält, farsot och sjukdom. Vem ska man skylla på när de lever sina liv med en djup misstanke om att frigörelsen trots allt kanske bara var ett cyniskt knep för att hålla dem kvar där de alltid varit?

Så ser den kontext ut som har skapat en desperat längtan efter en maprofetihjälte som vill gå tillbaka till sitt maskingevär när andra länder konkurrerar med sina kunskaper och sin teknologi.

Vi befinner oss således i ett mycket farligt ögonblick. Men Sydafrika är fortfarande en demokrati. Det finns fortfarande manöverutrymme och vägval att ta. Det som oroar många är att valmöjligheterna gradvis eroderas bort av dem som föresatt sig att återigen splittra det offentliga utrymmet och begränsa vad det innebär att vara sydafrikan och afrikan i dagens värld.

Frågorna är brännande:

1. Hur skapa ett genuint engagemang för den demokratiska premissen att vanliga män och kvinnor har något värdefullt att bidra med i skapandet av samhällsuppfattningar?

2. Hur stå emot populism och kanalisera den till politikens säkrare valsystem?

3. Hur komma tillbaka till idealet av ickerasism och att lyssna till alla sydafrikanska medborgare, svarta som vita, i ett resolut försök att för första gången på denna kontinent bygga ett verkligt modernt och kosmopolitiskt samhälle?

Sydafrikas nuvarande politiska ordning hjälper inte till för att nå dessa mål. Den så kallade "trepartialliansen" (ANC, SACP och Cosatu eller Congress of South African Trade Unions) är obrukbar. Den har blivit en bidragande faktor till landets instabilitet. Det ligger i Sydafrikas nationella intresse att upplösa den. Delar av kommunistpartiet, fackföreningsrörelsen och ANC:s ungdomsförbund borde grunda egna partier och gå till val i sina egna namn. En ny politisk mittfåra måste uppstå, med ett fast ställningstagande för en liberal konstitution, för ett uttryckligt socialdemokratiskt handlingsprogram och för ett Afropolitiskt kulturellt projekt.

Sedan måste konstitutionella reformer genomföras. Målet skulle vara att ge hela folket (inte ett parti) tillbaka rätten att välja sin president. Som i alla andra betydande demokratier borde parlamentsledamöter och andra representativa institutioner väljas av sina valkretsar och stå till svars inför dem. Fler vita måste komma ut från sina gömställen och bruka sina rättigheter som fullvärdiga medborgare i ett demokratiskt land - och, om de så önskar, som "afrikaner" fullt ut. Så skulle Sydafrika kunna undvika kiliasmen och påbörja arbetet med att karva ut en ny demokratisk framtid.

Achille Mbembe, historiker och författare.

Achille Mbembas senaste bok, On the Postcolony, publicerades på franska år 2000 och på engelska året därpå. Han studerade vid Sorbonne i Paris och har undervisat vid Columbia och Pennsylvania University, Yale och UCLA, Berkeley. För tillfället arbetar han vid Wits Institute for Social and Economic Research i Sydafrika.

Artikeln har översatts av Anders Forsberg.