En europeisk poet

rilke1896.jpg

En europeisk poet

När nu 50-årsjubileet av den Europeiska Unionen avhållits, mer i skymundan än i triumf, förefaller det inte opåkallat att ännu en gång framhålla det högst begränsade kulturella innehållet i denna politiska konstruktion, som löper risken att bli uteslutande teknisk. Det var förutsägbart att referenserna saknades till Europas verkliga intellektuella skapare, författare och tänkare som i sin tid hängav sig åt en idé som än så länge har förkroppsligats med alltför många lemlästningar. Det skulle ha varit ett tecken på andlig vitalitet om man under jubileet nämnt Montaigne, Kant, Goethe eller Valéry.

Listan över författare som vi kan koppla till idén om Europa är naturligtvis lång, men det finns en som mer än någon annan och av flera skäl förefaller mig värd en av dessa hyllningar som lyser med sin frånvaro. Det rör sig om Rainer Maria Rilke. Bland de många skäl som kan framföras för mitt val finns ett som står ut särskilt och berättigar det. Denne poet, som föddes i Prag, och skrev på såväl tyska som franska, och aldrig hade ett eget hem, spridde ut sitt liv över ett femtiotal adresser i de mest skilda hörn av kontinenten. Tack vare denna nomadtillvaro framstår Rilke som invånaren par excellence i ett Europa som förvisso ännu inte konkret existerade, men som var livaktigt närvarande i hans föreställningsvärld.

Märkligt nog sköt den store resenären Rainer Maria Rilke upp sin resa till de två länder som intresserade honom mest: Ryssland och Spanien, eller i hans egen symboliska geografi, stäppen och bergen. Intresset var långt ifrån turistiskt, givet att kontinentens två ytterområden för poeten från Prag var skickade att vädra ut och förnya det överdrivna moraliska tryck som låg över det centraleuropeiska kärnlandet. Rilkes Europa var således en symbios av samtliga europeiska kulturella traditioner. Men resorna till Ryssland och Spanien skulle skjutas upp i åratal.

Slutligen beslöt sig Rilke för att genomkorsa stäppen, och nådde Kazan, på gränsen till Asien, där han skrev en ljuvlig dikt om katedralens klockor. Resan till bergen, det vill säga till den iberiska halvön, skulle visa sig mer komplicerad. Oändligt långsamt ägnade sig Rilke åt att samla ihop information om de två saker som mest intresserade honom: Toledo och El Greco. Enligt vad vi kan utläsa från hans brevväxling - han var en av den europeiska litteraturens sista stora epistelförfattarna - växte hans begär efter att nå uppenbarelsens berg i takt med att hans frivilla väntan drog ut på tiden. Det står med andra ord klart att Rilke hade en mycket precis bild av hur hans Toledo såg ut.

ronda_h_611.jpg

Dessutom blev Rilkes väntan alltmer tyngande i takt med att han kom att koppla sitt besök i Toledo till ett försök att övervinna sin långvariga litterära kreativitetskris, som han så väl beskriver i Malte Laurids Brigge. Återigen enligt hans brev hade poeten så stora förväntningar på sin spanska resa att han blev allt oroligare vartefter dagen för avresan närmade sig. För den store resenären Rilke rörde det sig tveklöst om en av hans livs svåraste resor. Efter åren av förberedelser visade den sig emellertid bli förvånansvärt kort för sin epok, och avlutades med en iögonenfallande geografisk paradox.

Allt som allt varade vistelsen inte mer än fyra månader. Även om vi inte har direkta vittnesmål känner vi tämligen väl till resans skiftande öden tack vare breven till vännerna i Paris, där Rilke hade sin adress vid tidpunkten. Han gick över gränsen i Bayonne den 31 oktober 1912 och redan ett par dagar senare, den 2 november, Allhelgonadagen, som poeten påminner sina brevkontakter om, befinner han sig i Toledo. Han har inlett vad han själv storslaget kallar resornas resa.

Men "resornas resa" kom snart att vandra stigar som högst väsentligt skiljde sig från de förutsägbara. Visserligen uppfyller Toledo under de första dagarnas de förväntningar Rilke ägnat åratal att gjuta samman. I sitt försök att foga in Toledos arkitektur i samtliga sina förutfattade meningar förvandlas staden provisoriskt till det önskade uppenbarelsens berg hos vilket han ömsom framhåller den judiska kabbalan, ömsom den kristna mystiken; allt, naturligtvis, som om det rörde sig om ett konstverk av El Greco. Rilke känner att vändningen i hans liv, den som ska återbörda honom kreativiteten, är nära. Men efter några veckor faller bygget samman och Toledo blir outhärdligt. Den 1 december 1912 finner vi honom i Cordoba, där han huvudsakligen intresserar sig för den muslimska historien, och den fjärde i samma månad kommer han till Sevilla, en stad han uppfattar som motbjudande på grund av dess "brist på allvar". Tonen är andnupen då "resornas resa" börjar arta sig till ett misslyckande.

Då inträffar en oväntad händelse. Någon - breven förtäljer inte vem - råder honom att bege sig till en annan stad, som på intet sätt fanns med i hans bestämda färdrutt, och Rainer Maria Rilke sätter kursen mot Ronda, där han tar in på Hotel Reina Victoria. Händelseutvecklingen tar honom med storm och i poetens ögon förvandlas Ronda till Toledo, naturligtvis inte till den verkliga staden utan den han förnummit i förväg, till uppenbarelsens berg, som han så många gånger drömt om och som han illusoriskt hade tänkt skulle skänka honom själslig bot.

I en månads tid berättar författaren från Prag för sina brevkontakter hur han i Ronda har funnit lugnet som skulle kunna bibringa honom hans efterlängtade existentiella kursändring. Den 14 januari 1913 avbryts hans epistelverksamhet. Plötsligt finns ingen ytterliggare information om Ronda, men vi vet att Rilke just under dessa påföljande dagar återupptar sitt poetiska värv, och att rötterna till hans vidunderliga Spansk trilogi återfinns här, ett verk som fungerar som preludium till Duinoelegierna och Orfeussonaterna, hans mästerverk.

Den enda kända påföljande nyheten hänför sig till en dag i Madrid, den 19 februari, med det uteslutande syftet att besöka El Escorial och Pradomuséet. En vecka senare har han återförenats med sina parisiska vänner.

Vem som helst kan ta denna resa som ett perfekt exempel på förutfattade meningar som ihärdigt står emot den uppenbara verkligheten. Men den motsatta läsningen är också högst legitim, då Rilke med all säkerhet fick uppleva sitt Toledo, även om det inte var i Toledo utan i Ronda. I detta andra perspektiv är det ett gott råd att söka, alldeles oberoende av om man gör sitt fynd i ett helt oväntat landskap.

Det var inte enda gången Rainer Maria Rilke, poeten med femtiotalet bostäder, nästan alltid utlånade, upplevde något liknande. Medan andra författare obstinat ägnat sig åt att befästa gränserna, inte sällan med resultatet att de beskurit sin mentala förmåga, uppfattade Rilke litteraturen med samma nomadiska karaktär som han uppfattade livet. Han stängde inte in sig i en identitet av monolitiska boningar, som förr eller senare alltid faller ihop över sina invånare. I stället accepterade han vågspelet att upptäcka människans många vägval, och i förhållande till det europeiska är det inte för mycket sagt att ingen av Europas andliga traditionerna var hans poesi främmande.

Rainer Maria Rilke bytte ofta bostadsort, men han var hemma i Europa.

översättning Anders Forsberg

Rafael Argullol, spansk filosof och författare.