Ron Paul – en republikan att ta på allvar?

Ron Paul – en republikan att ta på allvar?

ron_paul.jpg

foto U.S. House of Representatives

Inför nästa års stundande presidentval i USA är det enda som är säkert det att den nuvarande presidenten, George W. Bush, inte kommer att sitta kvar. Den amerikanska konstitutionen begränsar presidentämbetet till två mandatperioder. Därmed är nomineringsprocesserna redan i full gång – hos både demokrater och republikaner.

I svensk media ligger fokus på det demokratiska partiet, där striden ser ut att stå mellan en kvinna, Hillary Rodham Clinton, och en svart man, Barack Obama. Att den tidigare vicepresidentkandidaten John Edwards har stort stöd och förmåga att samla styrkorna vilket ger honom en reell chans att vinna nomineringen verkar gå svensk media förbi.

Än sämre täckning finns för det republikanska partiets nomineringsprocess. Flertalet svenska tyckare tycks anse att ”det är dags” för en demokratisk president. Det är emellertid långt ifrån säkert att det blir en demokratisk president den 4 november 2008.

Idag står den republikanska striden mellan totalt tio kandidater, vilka alla gavs möjlighet att visa upp sig i en debatt 3 maj på tv-kanalen MSNBC. Debatten var enligt amerikanska medier en jämn men samtidigt något intetsägande och slätstruken diskussion och politiska kännare har inte kunnat enas om vem som ”vann” debatten.

Analyserna bland konservativa bloggare ger också spretigt resultat, även om det går att uttyda en viss fördel för John McCain i första hand och Mitt Romney i andra. En webbundersökning som gjordes av MSNBC efter debatten utser emellertid en tydlig vinnare: Dr. Ron Paul. Paul, som är totalt okänd i svenska media, får överlägset stöd (43 procent) i frågor som bedömer genomslag och idéer. Samtidigt får Paul lägst utslag i klart negativa frågor.

I en liknande nätundersökning på tv-kanalen ABC:s hemsida vann Paul en jordskredsseger: hela 96 procent säger sig föredra Paul i MSNBC-debatten. På andra plats kom alternativet: “It doesn’t matter who wins. I wouldn’t put America in another Republican’s hands”.

Paul är dock ingen kandidat som kännare vill kännas vid. Han har tidigare varit presidentkandidat för det libertarianska partiet (1988), men har tillhört det republikanska partiet i över 30 år. Ett engagemang som, åtminstone enligt Paul själv, handlat främst om att få möjlighet att visa alla amerikanska medborgare den korruption som finns på Capitol Hill – och de faror som döljer sig i till exempel det amerikanska riksbankssystemet.

I omgångar har Paul varit kongressledamot för republikanerna (1976, 1979-1985 och från 1997 och framåt). Där är han välkänd som ”Dr. No” för att han i kongressen konsekvent röstat libertarianskt – nej till utgiftsökningar och tyngande skatter, nej till krig, nej till ökad statlig makt.

Hittills har Ron Paul helt räknats ut av såväl media och experter. Men kommentatorerna i MSNBC:s debattprogram beskrev honom som den som tydligast har en ”konservativ” agenda, något som säkerligen drar till sig republikanska partimedlemmar. Så även om han enligt den massmediala mittfåran sägs komma från ”ingenstans” står han för klassiska konservativa värderingar – samt lyckas attrahera vänstern. Flera vänsteraktivister uppmanar till och med de sina att ge bidrag till Pauls kampanj.

Han omfamnar den fria ekonomin och snäva begränsningar av statens makt. Och han använder flitigt konstitutionen som argument för sin ställning, vilket bör tilltala många republikaner som känner sig mer hemma i den traditionellt republikanska politiken. Samtidigt vurmar han för vänsterns krav på tolerans och att stat och etablissemang respekterar och erkänner olika rättigheter för sociala grupper och till exempel sexuella preferenser.

Pauls satsning på internet, vilket gör att han når både nya och yngre väljare, kan bli utslagsgivande, såväl i det kommande valet som i opinionsundersökningar på just internet. Hittills har han spenderat en klart mindre del av sina kampanjmedel än övriga kandidater.

Paul framstår som en kandidat som driver det republikanska partiet tillbaka till sina rötter – till den åsiktsströmning som var hegemonisk i början av 1900-talet: the Old Right. Även om chanserna för Paul att bli utsedd till partiets kandidat trots allt är små, har han hittills fått förvånande genomslag och stöd både inom och utanför partiet. Detta var också tydligt i tv-debatten: de övriga kandidaterna tenderade att anpassa sina svar till flera av Pauls konstitutionsförfäktande argument. Kanske är det detta som Paul egentligen önskar: att sätta idéerna på kartan och tvinga övriga deltagare att ta dem på allvar.

Per Bylund