Khirbet Tana, en by utan bygglov

Khirbet Tana, en by utan bygglov

abu.jpg

Abu Afif med två av sina barn utanför sitt återuppbyggda hem. foto Axel Nyström

Västbanken, Israel, Palestina? Begreppen flyter ihop i ett område där makt och rätt inte funnit sin jämvikt. Vad som är vad beror på vem man frågar, trots ändlösa förhandlingar och resolutioner. Människor tvingas bort från sina bostäder, förhindras och obstrueras att träffa sina nära och kära i ett bysantinskt virrvarr av lagar, förordningar och godtycke. Andra, ska tilläggas, lever i ständig rädsla.

Axel Nyström, från Sveriges Kristna Råd, arbetar som ”följeslagare” i området. Han beskriver för Tidningen Kulturen sin och invånarnas vardag mot bakgrund av det historiska skeendet, de rådande maktförhållandena och de legala predikamenten. Den här gången tar han oss med på en vandring till byn Khirbet Tana.

Vägen från Yanoun till Khirbet Tana är lång. Först följer man den grusväg som leder mellan den nedre och övre delen av Yanoun. Den är lika bekväm och bilanpassad som en normal svensk landsväg. Vid nedre Yanoun tar man vänster och vägen leder genom oliv- och veteodlingarna bort till ett vägskäl. Här tar man vänster igen, in på en jordväg. Den är smal och bitvis brant och otymplig, men inte värre än att bönderna från Yanoun kan ta sig fram med traktor för att nå sin mark en bit bort. Man följer vägen tills den svänger av åt höger. Här finns inte längre någon väg att följa. Man vandrar över ett par nyplogade fält, fram till krönet av en kulle. Framför ligger en bedårande vacker dalgång. Branten liksom rullar utför, vilar fram över dalens flata, uppodlade botten för att ta ny sats och röra sig uppför över nästa kulle. Högt uppe på andra sidan dalen ligger en by. Det är Khirbet Tana.

Flåsande når vi byns utkant. En kvinna sticker misstroget ut huvudet från ett tält. Några hundar skäller oroligt. Vi känner oss lite missmodiga, men går fram till kvinnan och presenterar oss. Då skiner hon upp. ”Jag trodde ni var bosättare”, berättar hon. ”Jag blev rädd. Kom in och drick te!” Snart strömmar andra boende i byn till och vi blir sittande en stund.

mosque.jpg

Moskén var en av de få byggnader som besparades demoleringen. foto Axel Nyström

En av de nyanlända är Majid Abu ’Afif. Han berättar att det går en väg mellan Yanoun och Khirbet Tana. För ett antal år sedan gick det med den som för många andra vägar på Västbanken. Den stängdes för palestinier och blev en väg för bara judiska bosättare. Numera har man valet mellan att promenera den mödosamma vägen, eller att ta en rejäl omväg och passera genom två vägspärrar, där i stort sett inga bilar släpps igenom. Han var ofta i Yanoun på den tid då det fanns en väg och hälsade på vänner och släktingar över ett glas te. Har man precis vandrat till fots ner och upp över dalgången förstår man varför han inte gör det längre. ”Hälsa alla i Yanoun”, ber han oss. ”Vi träffas ju aldrig längre”.

Abu ’Afif tar os med hem till sin familj. De dukar upp för lunch med bröd, stekta ägg, grönsaker, olivolja och hommos. Vi äter och blir visade runt i byn. En gammal moské i sten är det enda som vittnar om en historia. Resten är nybyggda cementkonstruktioner och tält. För snart två år sedan, den 5 juli 2005, revs hela byn på order från israeliska armén. Abu ’Afif berättar hur ett tjugotal militärjeepar och ett par bulldozers dök upp på morgonen för att demolera husen. Moskén var i stort sett det enda som blev kvar. Hela byn flyttade ut på slätten. Några tog sig tillbaka till Khirbet Tana dagen efteråt för att se över situationen. Husen var raserade och familjernas alla tillhörigheter låg sönderslagna och spridda i ruinerna. I över ett halvår bodde de i tält på andra sidan bergen innan de vågade återvända och bygga upp byn igen, berättar Abu ’Afif.

Den is raelis ka försvarsmakten uppger i ett uttalande i tidningen Ha’aretz(1) att demoleringen av byn var för invånarnas egen skull. För att skydda dem undan elden från ett militärt övningsfält i närheten. Och det fanns en militär ”closure order” för området. Inga israeliska lagar bröts då byn förstördes. Alla byggnader uppförda sedan ockupationen inleddes 1967 och som saknar tillstånd är olagliga och kan med laga rätt rivas. Problemet är att byggnadslov i stort sett inte ges. Den israeliska organisationen Israeli Coalition Against House Demolitions, ICAHD, bedömer byggnadstillstånd som ”nästan omöjliga” att få för palestinier som lever på det ockuperade området.(2)

Det är en otrygg tillvaro man för i Khirbet Tana. Abu ’Atif rycker på axlarna när jag frågar honom om framtidsförhoppningarna. ”Vi vill bara leva här, äta och se våra barn växa upp och gå i skolan. Ärendet ligger hos en advokat i Israel. Inshallah får vi bo kvar.”

1. Ha’aretz 7/27/05, “The village near the settlement is unlawful”, Amira Hass.
2. http://www.icahd.org/eng/faq.asp?menu=9&submenu=1

Text och foto
Axel Nyström