Turkiet och folkmordet på armenierna

Turkiet
och folkmordet på armenierna

armenien.jpgTurkisk politik domineras av två krafter. Arvtagarna till landsfadern Atatürk predikar en sekulär stat, skild från den muslimska religion en överväldigande majoritet av befolkningen bekänner sig till. Men den sittande regeringen har sina rötter just i en islamistisk tradition, vilket ofta uppfattas med viss misstänksamhet i väst.

Emellertid har de förra tämligen starka nationalistiska drag och företräds ofta av landets militär, som fortsätter att blanda sig i det politiska livet med mer eller mindre förtäckta hot om kuppmakeri, medan de senare företräder en demokratisk tågordning som bland annat manifesterar sig i den uttalade önskan att ansluta sig till EU. I den nationalistiska självbilden intar behandlingen av landets minoriteter en central plats, och en av de svåraste knutarna att lösa tycks vara erkännandet av folkmordet på armenierna för snart hundra år sedan.

Den brittiske folkrättsadvokaten Harry Hagopian har länge engagerat sig i frågan och beskriver för Tidningen Kulturen hur förnekelsen av folkmordet påverkar dagens turkiska politik.

Den 24 april mindes armenierna runt om i världen den 92:a årsdagen av folkmordet på armenierna. De mindes sina förfäder – över en miljon armeniska män, kvinnor och barn – som mördades under förhatliga omständigheter av det ottomanska Turkiet i skuggan av första världskriget.

Den seriösa akademiska världen har sedan länge kommit förbi "undersökningen" av det armeniska folkmordet. Ett flertal internationella organisationer och enskilda experter som specialiserat sig på såväl folkmordens historia som dess psykologi har gång efter annan kunnat bekräfta att det är odiskutabelt att händelsen verkligen ägde rum. Emellertid fortsätter dagens turkiska etablissemang och dess uppbåd outtröttligt att förneka detta folkmord, med inlärda och munviga argument som skulle vara endast komiska om de inte också vore skamliga. Enkelt uttryckt blev armenierna i det närmaste bortsvepta från den ottomanska kartan mellan 1915 och 1923 i en politisk strävan som blandade den turkottomanska viljan till dominans över en Storturkisk region med hämndlystnad för det bittra nederlaget i första världskriget.

Det räcker med att läsa Donald Bloxhams eftertänksamma The Great Game of Genocide: Imperialism, Nationalism and the Destruction of Ottoman Armenians eller Taner Akçams genomskådande A shameful Act: The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsipility som använder sig av turkottomanska statsdokument och turkiska uttalanden från idag för att visa att folkmordet på armenierna är en påtaglig historisk verklighet. Staden Trabzon, varifrån Hrant Dinks mördare enligt uppgift kommer från, är till exempel bara ett fall av oräkneliga andra av "att mörda medlemmar av en grupp" eller "att uppsåtligen utsätta en grupp för omständigheter som syftar till gruppens delvisa eller fullständiga fysiska annihilering" (enligt 1948 års Folkmordskonvention, artikel II, a och c) där turkiska myndigheter 1915 samlade tusentals armenier på båtar, skickade ut dem på Svarta Havet och dränkte dem utan någon som helst påföljd.

Mot bakgrund av denna nyktra verklighet tror jag att dagens turkiska vägran att erkänna den föregående regimens skuld delvis beror på individuellt och kollektivt psykologiskt försvar mot känslan av att bli anklagad av sina fiender (armenierna) och av dem som hjälper armenierna i dessas ansträngningar för att få folkmordet erkänt. Bara häromveckan läste jag en ledare som menade att om Turkiet hade kommit till ro med sitt förflutna i stället för att gömma sig bakom hot, förtryck och dimridåer, så skulle landet minnas att sultanen 1916 försökte ta avstånd från de handlingar som utfördes av CUP, "staten i staten", genom att försäkra den brittiska regeringen att förövarna av dessa ohyggliga brott skulle straffas – vilket också var fallet i de fyra rättegångar som rapporterades i regeringens officiella handlingar.

För tillfället har förnekandet blivit mer högljutt trots de löftesrika första stegen som Turkiet tog i samband med att landet formellt inledde förhandlingar om EU-medlemskap 2005. Turkiet rör sig nu inte framåt utan uppvisar uppenbara symptom på tillbakagång genom att introducera artikel 301 och 312 i den turkiska brottsmålslagen, vilka har använts för att anklaga såväl turkar som utlänningar, inom och utom landet, för "smädelse av turkiskheten" och "förolämpning av Ataturk". Bland dem som utsatts för lagarna märks människor som Orhan Pamuk, Perihan Magden, EU-kommisionären Joost Lagendjik, Taner Akçam och många fler. Bara att definiera deportationerna av armenier 1915 som "folkmord" tolkas som "smädelse av turkiskheten". Så var fallet när Erhan Akay dömdes till fem månaders fängelse för sin artikel Dags att ta sig an den armeniska frågan efter 90 år i tidningen Cagri.

Än mer vanhedrande är det när Turkiets institutionella förnekelsepolitik leder till att internationella organisationer, vars syfte det är att upprätthålla internationell lag och påtala folkmord, böjer sig för politiska påtryckningar. Jag kan nämna FN, som under sin nya ledning gav efter för Turkiets krav och stoppade öppnandet av en utställning i FN-högkvarteret till åminnelse av 13-årsdagen av folkmordet i Uganda eftersom den nämnde massmordet på armenier. Ankara ondgjorde sig över en mening som förklarade hur folkmord kom att bli erkänt som ett brott i internationell lagstiftning: "Efter första världskriget, då en miljon armenier mördades i Turkiet, manade den polske advokaten Nationernas Förbund att erkänna barbariska brott som internationella brott." De brittiska arrangörerna av utställningen kunde tänka sig att ta bort orden "i Turkiet", men detta var tydligen inte tillräckligt och utställningen fick läggas i malpåse. I Europa kan nämnas de (tills vidare framgångsrika) turkiska påtryckningarna på Tyskland, unionens nuvarande presidentnation, för att avlägsna det armeniska folkmordet som ett illustrativt exempel (de andra två är den judiska förintelsen och det rwandiska folkmordet) i samband med en alleuropeisk lag som för tillfället behandlas och som syftar till att förbjuda förnekelse av folkmord i samtliga 25 EU-länder.

När ska Turkiet besluta sig för att anta en postnationalistisk attityd till historien? När ska landet förstå att varje gång man försöker dölja diskussionen om det armeniska folkmordet så drar man större uppmärksamhet till det och kopplar dagens Turkiet till brotten som begicks av den tidigare regimen? När ska vissa element i det turkiska samhället begripa att deras kampanj av smädelser, skymfningar, lögner och smutskastning på websidor på internet riktade mot akademiker och journalister som Taner Akçam, Robert Fisk eller Mike Joseph inte bara är plumpa utan också framställer Turkiet i sitt minst fördelaktiga ljus? Borde inte Turkiet framhäva – snarare än undergräva – sina eurocentriska företräden i sin strävan att bli en del av EU? Man borde se över sin brottsmålslag och upphöra att applicera sin antiterrorlag (TMY). Man borde också upphöra att konfiskera böcker, hindra och ställa journalister, förläggare, intellektuella, översättare och aktivister för de mänskliga rättigheterna inför rätta, sätta munkorg på pressen och diskriminera sina minoriteter i stället för att skydda dem.

När dessa grundläggande förändringar väl ägt rum och slagit rot, när den turkiska juridiska chauvinismen upphört, och när det turkiska etablissemanget börjat lyssna till några av sina egna akademiker och därmed gjort sig fritt från folkmordet genom att acceptera det, skulle armenierna kunna ta sitt ansvar genom självreflexion och genom att hantera sin 92 år långa känslomässiga tagg politiskt. Kanske skulle en sådan utveckling kunna leda till grannsämja, för att inte tala om välstånd och slutligen förlåtande vänskap mellan armenier och turkar – vilket var fallet före de avskyvärda pogromerna i slutet av 1800-talet och det påföljande folkmordet.

Dr. Harry Hagopian
Översättning av Anders Forsberg.