Kanada avlägsnar sig från USA:s terroristbekämpning

Kanada avlägsnar sig från
USA:s terroristbekämpning

Med en yta nästan lika stor som Europas och en liten befolkning på drygt 30 miljoner är Kanada på samma gång både ett stort – till ytan världens näst största – och litet land, och i alla avseenden befinner man sig i USA:s skugga. Förre premiärministern Pierre Trudeau har beskrivit förhållandet till grannen i söder som att "ha sex med en elefant". Siffrorna talar sitt tydliga språk: 1986 var 50 procent av all tillverknings- och gruvindustri i Kanada ägd av amerikanska intressen. Det här är ett fenomen som helt saknar motstycke i den utvecklade världen. USA står för 50 procent av alla investeringar i Kanada. 70 procent av exporten och 60 procent av importen går till och från USA. Exporten till USA utgör närmare 30 procent av Kanadas BNP.

Självfallet skapar sådana ekonomiska förhållanden också andra beroenden, inom politiken, medievärlden, kulturen. Mycket av kanadensisk politik handlar därför om hur man ska förhålla sig till den amerikanska dominansen. Enkelt uttryckt kan man säga att liberala regeringar strävar efter att åtminstone hålla tillbaka och balansera USA:s inflytande medan de konservativa för en proamerikansk politik. Trudeau var den förste premiärministern som skapade institutioner vilkas uppgift det var att reglera amerikanska investeringar. Dessa försök hade en viss, dock begränsad, framgång. Men på senare tid har efter amerikanska påtryckningar alla eventuella framsteg gått om intet.

Också inom utrikespolitiken har liberalernas strävan att skapa en medlarroll åt Kanada, och deras satsningar på ett stärkt FN de senaste tio åren ersatts av de konservativas proamerikanska, FN-fientliga politik. Engagemanget i Afghanistan och nu senast i Libanon har mött ett starkt motstånd inom stora befolkningsgrupper, och premiärminister Harper, som leder en minoritetsregering, riskerar i värsta fall en splittring av sitt parti.

Nyligen led regeringen ett allvarligt nederlag i parlamentet som röstade emot att förlänga två undantagslagar som instiftades efter den 11 september 2001. Sedan dess har misstänkta terrorister kunnat hållas häktade i tre dagar utan att en formell anklagelseakt upprättats, och vittnen har kunnat tvingas till domstolarna. Lagarna var tidsbegränsade till fem år, och gick ut den 1 mars i år.

Några dagar innan beslutade landets högsta domstol att terrormisstänkta födda i utlandet inte längre skulle kunna hållas tidsmässigt obegränsat i fängsligt förvar eller deporteras. Högsta domstolen menade att den lagen stred mot Kanadas Charter för fri- och rättigheter.

Nu är de här svårigheterna när det gäller förhållandet till USA inget unikt. Även Australien och Nya Zeeland, liksom Storbritannien, länder som närmast reservationslöst stött USA:s utrikespolitik alltsedan andra världskriget, har erfarit att det blivit inrikespolitiskt obekvämt att alltför tätt inrangera sig i Washingtons krig mot terrorismen. Samma sak gäller för flera andra länder, som senare kommit att ställa sig bakom de nya amerikanska metoderna för terroristbekämpning, huvudsakligen de forna östeuropeiska staterna, men också länder som Sverige och Spanien har som bekant drabbats i samband med utlämningsärenden och illegala fångtransporter.

För Kanadas del innebär emellertid det nära beroendet av grannen i söder att frågan är extra känslig.

Kanadas självbild är fortfarande att vara ett slags Europa i Amerika, och i vissa avseende intar man en ställning mellan USA och Västeuropa. Det gäller inte minst vad beträffar välfärdssatsningar. Skatterna är högre i Kanada än i USA – och lägre än i Europa. När det gäller sociala förmåner som föräldraledighet, socialbidrag, semester och så vidare ligger man långt före USA. Kanadas stolthet på den sociala fronten är den allmänna sjukförsäkringen, något som fortfarande saknas i USA. Samtidigt har alla dessa förmåner försämrats de sista åren, och nivåerna har närmat sig de amerikanska, med stigande fattigdom, hemlöshet och andra sociala problem som följd.

I ett land av Kanadas storlek saknas det inte regionala skillnader. Det finns ett skatteutjämningssystem som syftar till framför allt en rättvis regional social- och skolpolitik. Systemet har blandade framgångar och är utsatt för ständig kritik – från de rika provinserna för att de tvingas betala för mycket och från de sämre lottade att de får för lite.

Också inom respektive provins finns det stora klyftor. Dessutom tillkommer indianproblematiken, landets ursprungsbefolkning, nu decimerad, pauperiserad och alkoholiserad, utan några utsikter till förändring. Problemen i det huvudsakligen franskspråkiga Quebec är välkända – med jämna mellanrummen har delstaten röstat nej till självständighet med tämligen liten marginal, och i november förra året erkände parlamentet Qeubecs rätt att kalla sig "nation, inom ramen för den kanadensiska staten".

Kanada har i stor utsträckning sluppit de rasproblem som i mer eller mindre utsträckning plågar USA. Många ser det som en seger för Kanadas mångkulturella politik, som skiljer sig markant från USA:s satsning på assimilering.

Det politiska systemet i Kanada är av brittiskt snitt, med majoritetsvalkretsar, drottningen Elisabeth II av England som formell statschef, och landet är medlem av den brittiska postkoloniala gemenskapen The Commonwealth – och Quebec av den franska dito, La Francophonie – till skillnad från USA, som ju bröt med den brittiska kronan och utropade sin egen republik. Å andra sidan är Kanada medlem också av det nordamerikanska frihandelsavtalet – NAFTA, i engelsk förkortning – som också inbegriper Mexiko, och som har medfört betydande ekonomiska strukturförändringar, bland annat vad gäller privatiseringar av tidigare statliga verksamheter.

Politiken har länge dominerats av två partier uppbyggda på ideologiska grunder, de konservativa och liberalerna. Än en större skillnad i förhållande till USA är förekomsten av ett socialdemokratiskt parti, New Democratic Party, NDP. De har knappt 10 procent av mandaten i det federala parlamentet, efter att ha fått 17,5 procent av rösterna. Det är en kraftig ökning, som innebär en för partiet ovanlig hög nivå. Lejonparten av framgången kan säkert tillskrivas väljarkårens missnöje med de två stora partierna, men eftersom NDP saknar tydlig vänsterprofil och ofta är inkonsekvent i sin politik utgör de inget starkt alternativ i kanadensisk politik. Resten av vänstern är små studentklubbar med mer eller mindre fantasifulla namn och utan något som helst politiskt inflytande.

Gregor Flakierski
Anders Forsberg