Ett sorgligt jubileum : Falklandsöarna – Las Malvinas

Ett sorgligt jubileum
Falklandsöarna – Las Malvinas

Väl hemkommen från kriget ringde en ung man till sin mor, och frågade om han kunde få ta med en svårt sårad kamrat hem. Kamraten, förklarade han, hade förlorat ena benet och ena armen i strid och hade dessutom blivit blind.

Modern, som lyckönskade sig till att hennes son överlevt, sade sig emellertid inte kunna uthärda åsynen av den lemlästade kamraten, eller ta ansvar för honom och bad därför sonen att komma hem ensam.

Sonen lade på luren och med sin kvarvarande hand tog han sin pistol och sköt sig själv i huvudet. Det fanns ingen kamrat; den svårt sårade soldaten var han själv, och frågan till modern var ett sätt att få reda på hur hans hemkomst skulle komma att te sig, givet hans ohyggliga tillstånd.

Berättelsen skulle kunna komma från vilket krig som helst, men just den här kommer från kriget om Las Malvinas, eller Falklandsöarna, mellan Storbritannien och Argentina 1982, och återberättades av Gabriel García Márquez i den mexikanska tidningen El Espectador på årsdagen av konflikten.

coventry 

Den 1 april 1982 meddelade guvernören på Falklandsöarna befolkningen på ögruppen om en överhängande invasion av argentinska trupper. Dagen därpå hade de anlänt, och dåvarande brittiska premiärministern, Margaret Thatcher, deklarerade krig mot Argentina. Det har i dagarna gått 25 år sedan dess.

Kriget varade i 74 dagar. 649 argentinska och 255 brittiska soldater fick sätta livet till i konflikten, som avslutades med en villkorslös argentinsk kapitulation.

Kriget kan förefalla episodiskt i ljuset av andra konflikter, dåtida som nutida, där vi räknar döda i hundratusentals, men den hade såväl praktiska som symboliska konsekvenser av betydande dimensioner.

Den oftast framförda åsikten är att kriget medförde den argentinska diktaturens fall. Militärjuntan under general Leopoldo Galtieri begick ett fatalt misstag när den bedömde att engelsmännen inte skulle försvara den lilla ögruppen i södra Atlanten och att den geografiska närheten till Argentina skulle vara avgörande för att en lyckad invasion snabbt skulle komma att uppfattas som ett "fait accompli" av det internationella samfundet.

Men London ville annorlunda, och "The Iron Lady" dundrade att "de kommer att bli varse att de trampat på lejonets svans". En starkt bestyckad expeditionsstyrka sändes till öarna och anlände den 1 maj.

Snart uppdagades att det argentinska företaget mer liknade en operett än ett krig. Soldaterna var unga pojkar – många hade inte fyllt 20 – som saknade såväl utbildning som utrustning. En stor del kom till krigsskådeplatsen i gymnastikskor, som fastnade i skinnet i den 30-gradiga kylan och fick skäras loss med kniv. De hade drogats av sina överordnade vid avresan för att de inte skulle protestera, och drogerna var de enda förnödenheter som senare nådde frontlinjen; generalerna vände uppochned på all militär visdom och höll fronten på svältkost, sambandstrupperna vid liv, medan trossen fick äta varm mat flera gånger i veckan. Kylan och bristen på mat visade sig vara lika formidabla fiender som de brittiska soldaterna. Efter hemkomsten tvingades läkarna kastrera 92 personer som förfrusit sina genitalier.

Militärjuntan i Buenos Aires hade spelat på argentinska nationalistiska stämningar i ett försök att ena landet och få befolkningen att sluta upp bakom diktaturen. Men det praktiska utförandet var ett monumentalt slarvgöra som ställde generalernas inkompetens i blixtbelysning.

Kriget om Las Malvinas blev början till slutet på den argentinska diktaturen.

Leopoldo Galitieri kunde knappast ha gett en mer preciös gåva till Margaret Thatcher än ett enkelt krig att vinna. Efter decennier av förlorade kolonier och krympande stormaktsstatus kunde London plötsligt återigen visa upp sina militära muskler på den internationella arenan.

Som García Márquez påpekade i sin artikel från 1983 fanns även en sexuell aspekt av den brittiska segern; britterna sände så småningom tillbaka 1.000 tillfångatagna soldater, av vilka 50 tvingades opereras för spruckna analöppningar som åsamkats dem på grund av upprepade våldtäkter.

Britterna vann emellertid inte slaget om Falklandsöarna på egen hand, vilket är en av de sällan omtalade och mest signifikativa berättelserna om detta absurda krig. USA ställde sin underrättelsetjänst till Londons förfogande. Därmed upphörde i praktiken Monroedoktrinen från 1823 att gälla, som säger att varje europeisk intervention på de amerikanska kontinenterna är oacceptabel. Washington inte bara accepterade den brittiska flottans närvaro utan bidrog dessutom aktivt till segern. Latinamerika tog nogsamt räkning. Det finns många skäl för kontinentens länder att betrakta den mäktige grannen i norr med skepsis, men till skillnad från de tidigare europeiska stormakterna har USA aldrig haft koloniala ambitioner för egen räkning. Formellt, om än inte i praktiken, har landet alltid respekterat Latinamerikas självständighet.

Antikolonialismen är fortfarande en stark politisk kraft på kontinenten med förmåga att ena olika befolkningsskikt och grupper av länder, och när diktaturerna började falla och lämna plats för demokratiska regeringar under decenniet som följde fanns Falklandskriget i färskt minne; utan Monroedoktrinen var USA inte längre en garant för formellt nationellt självbestämmande.

Det är ett faktum att hålla i minnet vid analysen av kontinentens motstånd mot planerna på en allamerikansk handelszon och uppkomsten av olika regionala ekonomiska sammanslutningar. Kriget blev en väckarklocka som återuppväckte självständighetstanken, och är en del av bakgrunden till senare års valvinster för vänstern på kontinenten. Det är en ödets ironi att general Leopoldo Galtieri, som lät mörda tiotusentals vänsteraktivister under sin tid vid makten, och att den ärkekonservativa Margaret Thatcher var med om att sätta den mekanismen i rörelse.

För befolkningen på Falklandsöarna – knappt 3.000 inbyggare, av huvudsakligen brittiskt ursprung och, som så ofta är fallet med kolonisatörer, mer nationalistiskt brittiska än befolkningen i ursprungslandet – blev kriget inledningen till en ekonomisk boom av sällan skådat slag.

London gav generösa bidrag till återuppbyggnaden och några år senare gav man öarna rättighet att exploatera fiskenäringen på vatten som tidigare varit argentinska. Intäkterna uppgår idag till 140 miljoner dollar per år och väntas stiga ytterligare när oljeutvinningen i havet mellan öarna och det argentinska fastlandet kommer igång.

Ytterligare en ironi i sammanhanget är att Falklandsborna blivit så rika att man börjat importera arbetskraft. Större delen av fiskeflottan seglar under spansk flagg och omkring 10 procent av de bofasta är chilenare, som utför de arbeten som de nyrika brittiska undersåtarna anser vara under deras värdighet att ägna sig åt. Åtminstone språkligt är alltså spanskan på väg att återerövra Las Malvinas.

I Argentina fortsätter föräldrar att döpa sina döttrar till Malvina och i samband med 25-årsjubiléet av det förlorade kriget anordnades att flertal akter runt om i landet. Generalernas tilltag för ett kvartssekel sedan må ha varit ett katastrofalt misstag, men landets krav på den brittiska kolonin har brett folkligt stöd såväl i Argentina som på resten av kontinenten, oavsett politisk tillhörighet.

De antikoloniala känslorna är lika starka som någonsin, och de förminskas inte av öarnas ekonomiska uppsving under senare år, eller av de framtida oljeinkomsterna från områden som Argentina alltsedan 1825 räknar som en del av sitt territorium.

I sin artikel från 1983 skriver García Márquez att han ville ta upp temat för att skapa en motvikt till den anglosaxiska informationen om konflikten, och ge en latinamerikansk syn på händelseförloppet. Tyvärr är det argumentet fortfarande giltigt, även när det gäller svensk press som, i den mån den överhuvudtaget tagit upp det sorgliga jubileet, gjort det utifrån en brittisk synvinkel.

Sista ordet när det gäller Falklandsöarna/Las Malvinas är i alla händelser inte sagt.

Anders Forsberg