Madame Bovary fyller 150 år – och firas med högläsning

flaubert_copyMadame Bovary fyller 150 år
– och firas med högläsning

I nummer 3 av Kulturen presenterade Sofie Nikolajsen Bergh diktsamlingen Les Fleurs du mal (oftast översatt som Ondskans blommor, även om Det ondas blommor förekommer) av Charles Baudelaire med anledning av att det nu gått 150 år sedan dess utgivande. Hans Färnlöf lyfter här slöjan från en annan av 1857 års stora litterära händelser.

Året 1857 är ett klassiskt år i litteraturhistorien, för det brukar sägas markera inte bara den "moderna" poesins tillkomst, utan även den "moderna" romanen: samma år publicerades nämligen Gustave Flauberts Madame Bovary. Citationstecknen signalerar dock svårigheten i att definiera vad som egentligen är modernt, ett begrepp som till sin essens ju är relativt. Alltför tvärsäkra påståenden om när det första moderna verket i sitt slag kom ut, må det vara den första romanen, diktsamlingen eller dramat, brukar vanligen stöta på motargumentation.

Vi ska dock inte föra den diskussionen här, utan nöjer oss med att konstatera att 1857 är ett av de många årtal som litteraturvetenskapen hänger upp det historiska skeendet på. Närhelst det förflutit en magisk summa år (50, 100, 150...) sedan en berömd författares födelse eller död, eller ett verks utgivning, kan man vara säker på att det särskilt uppmärksammas. Men ligger det inte något paradoxalt i detta? Utifrån ett strikt vetenskapligt perspektiv borde väl forskningen styras av ett verk relevans för den samtida debatten, och inte av den tid som förlupit sedan dess tillkomst? Icke desto mindre styrs litteraturhistoriska framställningar påfallande ofta av en slags årtalslogik; man kan t.ex. tala om "1700-talets" eller "1800-talets litteratur", som om estetiken skulle utvecklas i sekler i stället för i cykler.

Under alla omständigheter kom alltså Madame Bovary ut för 150 år sedan – åtminstone i bokform och i enlighet med Flauberts intentioner (romanen hade enligt dåtidens utgivningsrutin först publicerats som följetong, redan 1856, men då i censurerad form). Den kommer följaktligen, liksom Les Fleurs du Mal, återigen bli föremål för ingående studier i år, vilket väl är ett bevis om något på deras status som klassiker – som bland annat brukar definieras som ett verk som ständigt inbjuder till nya tolkningar och nya läsningar (eller möjligen som ett verk som generar ny forskning och därigenom legitimerar det forskande etablissemanget?).

Bland alla manifestationer kan särskilt noteras det storvulna projektet "Le Marathon Bovary", till vilket Flaubert och Maupassants vänner är initiativtagare. Detta maraton är en högläsning av hela romanen inför publik, på plats i Rouen (något ironiskt har Flaubert och Maupassants vänner sitt säte i just den stad som hos dem utgör måltavlan för en skarp, satirisk skildring). Läsningen inleds på eftermiddagen den 15 september, pågår sedan utan paus (!) fram till midnatt, återupptas dagen därpå och beräknas vara avslutad vid halvfemtiden…

Initiativet, som vid första anblicken kanske verkar absurt, kan ses som en programförklaring, enligt vilken man sätter värde på det bestående: en klassisk roman ska läsas i sin helhet, och man kan eller bör faktiskt offra några dagar för att ta sig igenom en sådan. Rena motsatsen till dagens snuttifierade SMS-kultur, med andra ord. Det vore intressant att höra vad Tidningen Kulturens läsare och skribenter anser om årets Bovarymaraton: beroende på vilket perspektiv man anlägger kan det ju anses vara såväl konservativt (vördnadsfull högläsning av en död, vit, mans roman…) som progressivt (vördnadsfull högläsning av en död, vit, mans roman!).

Hans Färnlöf