Nästa år i Ninve

Nästa år i Ninve

Det är måndag morgon och jag sitter på tåget på väg till Münchens flygplats.

Mitt program började på eftermiddagen i torsdags, i samma stund som jag anlände till Tyskland. Det har gått som på räls. Tre timmars sömn, förberedelser, nya möten, fler handskakningar, några kramar, ett antal kindpussar till och sedan: dags för ytterligare ett anförande.

Jag hade bjudits in av Turabdins solidaritetsgrupp som i över tjugo år har hjälpt assyrier (som också kallas syrianer och kaldéer). Min huvuduppgift var att tala om assyriernas situation i Irak och varför människorättsorganisationer kallar den för "The Christian Exodus".

Jag tackade ja därför att klockan tickar för mitt folk, assyrierna, varje minut är värdefull och måste användas rätt.

De senaste sex åren har jag kontinuerligt hållit kontakt med Irak. Det började med att jag för Aftonbladets räkning, tillsammans med Wolfgang Hansson, år 2001 åkte till Jordanien för att "wallraffa", träffa flyktingsmugglare, låtsas ha en släkting som behöver smugglas och sedan avslöja denna cyniska kriminalitet som räknas som världens tredje mest pengainbringande brottslighet.

Efter att träffat många kristna irakier förstod jag att deras lidande inte skulle sluta med att Saddams regim störtades, vilket många andra journalister trodde. Jag visste att kristna hade ett än värre öde att gå till mötes. Den irakiska regimen skulle nämligen kunna komma att störtas av en "kristen" från väst och kristna irakier skulle komma att ses som allierade med den från väst, vare sig de var det eller inte. Anledningen till att de var på flykt var ju att Irak hade avskärmats med hjälp av sanktioner, embargo, från väst. Hundratusentals irakier dog av svält och epidemier på grund av det. Många tog till flykten. Men alla flydde inte för att mätta sina barn, de gjorde det för att de annars skulle kunna mördas av sina grannar.

– Det är era kristna bröder som stängt våra gränser så att våra barn dör, sade en av mina bästa vänner och sedan många år närmaste muslimske granne till mig när vi åt frukost en dag. Då insåg jag att det här är början på slutet för oss kristna i Bagdad, berättade en kristen flykting i Fhes, en stad i Jordanien, för mig våren 2001.

Året därpå, 2002, skrev jag en rapport åt Caritas Orientaliska om irakiska kristnas situation i fyra grannländer: Jordanien, Syrien, Turkiet och Libanon.

Det har gått fem år. Minoriteterna i Irak, som utgjorde en tiondel av landets befolkning, flyr i hundratusental och utgör 30 procent av alla som flyr. Tre av tio! Majoriteten av dem är assyrier. Etnisk rensning. Kristen Exodus.

– Men varför flyr de inte till de norra delarna av Irak, det kurdiska Irak? Det var en av de första frågorna jag fick under mitt besök i Tyskland.

Många av dem, hur många vet jag inte men tiotusentals, har flytt dit. Men det ses som ytterligare ett muslimskt land och många har tappat hoppet om att kunna leva i fred med sina muslimska grannar. 44 procent av de irakier som registrerats av UNHCR i Syrien är kristna. De vill till det "kristna" väst. Det är redan fullt av flyktingar i norr och man kan inte ta emot fler. Det finns också uppgifter om att de som flytt dit känner sig förtryckta.

– Men flera ministrar som sitter i den kurdiska regionala regeringen har assyriskt ursprung, sade en man till mig. Jag skickade frågan vidare till en kurdisk journalistkollega och människorättsaktivist i norra Irak. Nedan hans svar:

– Ministrarna kan knappast hindra nationalistiska och islamistiska influenser från att växa i de kurdiska delarna. Det går inte en dag utan att en kristen har varit med om något främlingsfientligt, och det i det land som varit deras hem i över sex tusen år. De räknas alltså som främlingar och andra klassens medborgare i sitt eget hemland.

En tysk präst frågade mig om Ninveprovinsen, som till största del befolkas av assyrier:

– Anser du att Ninve ska vara en del av Irak eller en del av Kurdistan?

Mitt svar:

– När kurderna behövde skyddas 1991, hjälptes vi åt så att de fick ett "safe haven". Nu är det assyrierna som behöver skydd. Jag förväntar mig att de ska få samma rättighet, alltså en del av Irak, men om det inte sker och det enda alternativet är att Ninve blir en del av Kurdistan så välkomnar jag även det."

Mina möten i Tyskland kantades av mycket känslor, tårar fälldes av både sorg och glädje. Assyrier sörjer att deras landsmän mördas, drivs på flykt och lever under miserabla förhållanden utan att de som lever i andra länder kan göra mer för dem. Samtidigt gläds de åt mina framgångar, och att vi numer har företrädare över hela världen som inte låter sig tystas från att berätta sanningen. De gläds, försiktigt, också åt att ett eget administrativt område i Mellanöstern snart kan bli verklighet. Provinsen Ninve bör bli ett skyddsområde som administreras av medlemmar av Iraks minoriteter, landets ursprungsbefolkning.

På planet tillbaka till Stockholm fanns svenska tidningar. Sista sidan i Dagens Nyheters allmänna nyhetsdel är Läsarnas DN.

"Etnisk rensning är inte samma sak som folkmord", lyder rubriken. "För folkrättsjurister är det ytterst viktigt ifall något är ett folkmord eller en etnisk rensning."

"Ett folkmord är ett försök att utplåna en folkgrupp. Hitleristernas jude- och zigenarutrotning var folkmord. Det var också turkarnas (med turkiska kurders villiga medarbetare) mord på omkring en miljon turkiska armenier på 1910-talet, liksom hutuernas försök att döda alla tutsier i Rwanda."

Jag kan nästan förlåta honom för att han "bara" nämner folkmordet på armenier och inte de på assyrier och pontikgreker under första världskriget. Det var folkmord på kristna, oavsett etnicitet. Men ok.

Han fortsätter:

"En etnisk rensning är ett försök att överta det markområde där en folkgrupp lever. Större etniska rensningar på senare tid är judarnas fördrivning av palestinier från den centrala delen av vad som nu är staten Israel år 1948 (den största folkomflyttningen i Mellanöstern före dagens flykt från Irak)..."

Jag kan för lite om det som hände i Palestina/Israel 1948. Däremot har han helt rätt i att dagens flykt från Irak, som assyrierna till stor del står för, är den största i Mellanöstern i modern tid. I början av två sekler, 1900-talet och 2000-talet, har folkmordet och den etniska rensningen av kristna varit Mellanösterns värsta.

Assyrierna utsattes för både folkmord och etnisk rensning under första världskriget, och den etniska rensningen har fortsatt och nått sin kulmen efter Saddams regims fall i Irak. Maktapparaten och världssamfundet måste agera, och det nu!

I Dagens Nyheters kulturdel möts jag av en annan artikel som jag kan applicera på min resa i Tyskland. Det är musikern Mikael Wiehe som svarar på kritiken mot honom för att han har skrivit artiklar till försvar för Kubas regim.

Han menar att man måste sätta "in saker i deras historiska, politiska och geografiska sammanhang".

Flera av de människorättsaktivister som jag mötte i Tyskland anser att de utsätts för hatpropaganda och tystas av sina meningsmotståndare när de anser att assyrierna bör få en egen skyddszon och att fakta, till exempel antalet flyktingar, bevisar att kristna från Irak tappat hoppet om en framtid oavsett var i landet. Hans Oberkampf och Janet Abraham som i många år kämpat för assyriernas rättigheter i organisationerna Turabdins solidaritetsgrupp (som Oberkampf är ordförande i) och Protect the threatened people, anser att man i debatten om assyriernas framtid i Irak inte sätter in saker i sina historiska, politiska och geografiska samband.

Wiehe skriver också:

"Men som jag ser det gäller frågan egentligen något helt annat och mycket större. Nämligen motsättningen mellan de stora – oftast USA-ägda – multinationella bolagens krav på vinstmaximeringar för sina aktieägare och enskilda människors och nationers rätt till frihet, rättssäkerhet och välfärd."

Nästan på ordet exakt samma sak sa Nuri Ayaz, chefredaktör för månadsmagasinet Funoyo, till mig i en av pauserna under lördagens symposium, fast om Irak, norr som söder!

Vidare skriver Wiehe:

"... till personlig ekonomisk vinning som enda mått på ett lands framgångar. Och i båda fallen döljer de sin verkliga agenda bakom paroller om ’frihet’ och ’demokrati’."

Det är så som många assyrier ser på vissa ledare i dag. Att ledarna använder sin personliga ekonomiska vinning som enda mått för assyriernas fram- och motgångar – bakom falska paroller som frihet och demokrati.

Planet landar om en halv timme och det är dags för mig att stänga av datorn. Men först vill jag skriva ned några namn att minnas: Janet Abraham, du är en hjältinna. Horst Oberkampf, du fick håren att resa sig på mig flera gånger. Ernst Ludwig Vatter, jag beundrar din jakt på sanningen. Thomas Prieto Parol, tack för allt du gör. Och jag lovar att inte vara tyst. Ärkebiskop Saliba Özmen, hoppas att du fortsätter med din revolution.

Tack till alla andra i München och Augsburg som gjorde helgen oförglömlig för mig personligen och för alla assyrier i världen.

Till slut vill jag säga det många ungdomar har gjort till sin hälsningsfras världen över:

Nästa år i Ninve! Ett fritt Ninve. Våra meningsmotståndare är tömda på argument, enbart sanning baserad på fakta ska vinna.

Nuri Kino