Gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan

Gränstrakterna mellan
Afghanistan och Pakistan

afgan1_b

Vapenbutik i ett pakistanskt stamområde. Foto: Börje Almqvist.

- ett sista vilda västern.

Gränsområdena mellan Afghanistan och Pakistan är till stor del bortom bägge staters kontroll. Det är ett sista vilda västern där ofta lokala lagar och regler styr. På många håll även talibanlagar. På den pakistanska sidan är stora områden i Nordvästra Gränsprovinsen (NWFP) federalt administrerade autonoma stamområden (FATA) formellt underställda regeringen i Islamabad. På bägge sidor av gränsen lever befolkningen delvis på smuggling av allt från kinesiska teserviser till heroin.

En stor del av smuggelhandeln är officiell import från Iran och Pakistan till Afghanistan, som till slut hamnar på Pakistanska smuggelmarknader. En sådan marknad är "Smugglers market" i utkanten av provinshuvudstaden Peshawar i NWFP. Där säljs det i huvudsak hushållsartiklar och elektronik från Kina och Japan blandat med kopior från stamområdet som börjar några hundra meter bort längs vägen. På dess marknad skyltar butiker längs huvudvägen med bland annat kulsprutor hängande i skyltfönstren.

Gränsbefolkningen är av tradition välbeväpnad och sedan krigen började i Afghanistan på slutet av 1970-talet har det flödat vapen genom området. En inte försumbar del blev kvar och hamnade i stammarnas, afghanska exilgruppers (bland annat talibanerna), pakistanska talibaners och kriminellas händer. Det har lett till att kriminaliteten ökat lavinartat.

Dessutom finns lokala vapenbasarer där det både säljs och produceras kopior på de flesta kända vapen. Även minor och handgranater saluförs.

Den pakistanska provinsen Balochistan och NWFP, som utgör gränsen mot Afghanistan, styrs sedan 2002 av koalitionsregeringar med religiösa partier som sympatiserar och stödjer de afghanska talibanerna.

Fram till valet 2002 var partierna marginalföreteelser som fick under två procent av rösterna i Pakistan och under tio procent lokalt. Valet 2002 bojkottades till största delen av den frustrerade väljarkåren i protest mot genomkorrupta regeringar, som avlöst varandra, samtidigt som de religiösa partierna mobiliserade alla de kunde och vann bägge provinsvalen.

Framstående personer i de religiösa partierna leder madrassas (religiösa skolor), som under talibanstyret i Afghanistan ofta tömdes på elever som skickades som kanonmat till talibanoffensiverna.

Kontakten mellan centralregeringen och stammarna sköts av politiska representanter (en sorts pakistanska ambassadörer inom Pakistan) som förhandlar med stammarna.

Det är oftast i FATA, samt i Balochistan, som de afghanska talibanerna organiserar sig och rekryterar unga soldater och självmordsbombare till kriget i Afghanistan.

Ett problem för den pakistanska regeringen är att många höga militärer, framför allt inom den militära säkerhetstjänsten ISI, misstänks både för att sympatisera med och stödja talibanerna.

De senaste åren har ett nytt fenomen uppstått: pakistanska talibaner som bland annat tagit kontroll över stora delar av FATA-områdena, South och North Waziristan efter att ha mördat stamledare och religiösa ledare som inte fogat sig. Under 2006 dog ett hundratal personer, som bland annat halshöggs.

Under 2000-talet har det pågått strider mellan den pakistanska armén, som gick in 2002 för att jaga talibaner och Al Qaida, och pakistanska talibaner och stamkrigare. I september 2006 slöts en vapenvila i North Waziristan. Stammarna skulle bland annat stoppa infiltrationen in i Afghanistan i utbyte mot att den pakistanska armén retirerade till sina baracker.

Enligt den amerikanska befälhavaren för koalitionsstyrkorna i Afghanistan har resultatet blivit en tredubbling av antalet attacker på den afghanska sidan av gränsen.

Regeringen i Kabul anklagar regelbundet Pakistan för att talibanerna har fått en fristad på andra sidan gränsen. Framför allt anklagas Pakistan för att tillåta att stora mängder självmordsbombare tränas, utrustas för att ta sig till Afghanistan.

I januari erkände Pakistans president general Musharraf att pakistanska gränssoldater ibland blundar för välbeväpnade grupper som korsar gränsen. Normalt avvisas anklagelserna med motiveringen att orsaken till talibanernas uppsving är att regimen i Afghanistan är korrupt och inkompetent och att detta lett till ett uppror.

Bägge sidor har rätt. Om inte den afghanska regimen vore genomkorrupt och inkompetent skulle det inte finnas någon grogrund för rekrytering av talibansoldater till Afghanistan. Att det sedan dessutom finns utländsk trupp som det utlysts Jihad (heligt krig) mot underlättar rekrytering i flyktingläger och religiösa skolor.

Om talibanerna inte kunde röra sig fritt i Pakistan skulle de ha mycket ont om säkra basområden och få svårt med finansieringen av kriget. Talibansoldater betalas med cirka 200 US-dollar i månaden jämfört med 70 US-dollar i månaden för soldater på regeringssidan.

Pakistan har sagt sig vilja minera gränsen och sätta upp ett stängsel på en sträcka av 35 kilometer (uppdelat på sju-åtta platser) i NWFP och 250 kilometer i Balochistan för att hindra gränsinfiltrationen. Mineringstanken är för tillfället lagd i malpåse efter afghanska och internationella protester. Hela gränsen är 2500 kilometer.

Afghanistans protester mot stängslet grundar sig bland annat på att gränsen, den så kallade Durandlinjen, är en gränsdragning från den brittiska tiden (1893) när stamområdena delades upp mellan Brittiska Indien och Afghanistan. Afghanistan vägrar erkänna gränsdragningen och vill naturligtvis inte att den befästs med ett för det påstådda syftet meningslöst stängsel.

För att visa "sin goda vilja" har Pakistan vid ett flertal tillfällen bombat vad som påståtts vara träningscenter för terrorister. Det har lett till ett stort antal döda och ilskna protester från lokalbefolkning och andra som hävdat att det antingen varit oskyldiga religiösa studenter eller lokalbefolkning som dödats.

Pakistan hävdar att terrorismen kommer från afghanska flyktingläger i gränsprovinserna och planerar att stänga dem. Pakistan vill också utvisa de tre miljoner afghanska flyktingar som fortfarande finns kvar i landet. Cirka tre miljoner flyktingar har återvänt från Pakistan sedan talibanregimens fall 2001.

I Balochistan finns det även två små balochiska upprorsrörelser som då och då attackerar arméposteringar och utför sprängattentat mot bland annat viktiga gasledningar.

På den afghanska sidan av gränsen lyder gränstrakterna officiellt under de av president Karzai tillsatta provinsguvernörerna och distriktscheferna, utnämnda från Kabul. I praktiken saknar regeringen kontrollen, precis som i stora delar av södra Afghanistan.

Istället är det talibaner och andra grupperingar som har makten på landsbygden utanför provinshuvudstäderna i provinserna Helmand, Kandahar, Zabul, Paktika och Khost.

Gränsområdena är i praktiken ett ingenmansland där talibaner, lokala krigsherrar och narkotikamilis har kontrollen. På sina håll försöker de amerikanska koalitionsstyrkorna och NATO stoppa talibanernas rörelsefrihet, men de stora öknarna och bergstrakterna längs gränsen är lika svåra för dem att kontrollera som det är för de 80.000 pakistanska soldaterna på andra sidan, vilket är nästan dubbelt så många som den USA-ledda koalitionen och NATO förfogar över i hela Afghanistan.

Detta har lett till att det i princip är fritt fram för talibaner, självmordsbombare, opium- och heroinkaravaner att korsa gränsen. Över 90 procent av allt heroin som konsumeras i världen kommer från opium odlat i Afghanistan.

Börje Almqvist