Dagbok från chefsbibliotekarien i Bagdad

Dagbok från
chefsbibliotekarien i Bagdad

Lördagen den 3 februari var en av de blodigaste i Bagdad. En stor lastbil exploderade i Al-Sadriyaområdet och dödade fler än 150 och skadade 250 oskyldiga människor. En av mina anställda blev allvarligt skadad, medan en annan förlorade sin kusin. Al-Sadriya ligger mellan gatorna Al-Jamhoriya och Al-Kefah. Flera av mina anställda bor i området, som ligger bara en kilometer från Nationalbiblioteket.

Söndagen den 4 februari var också en dålig dag. Omkring klockan 11.15 skakades vår byggnad av en stor explosion. Terroristerna slog till mot samma område de hade attackerat förra veckan, rondellen Bab Al-Mughad.

Min bror ringde mig från London fem minuter efter explosionen, liksom min svärdotter, som bor i Sverige. Flera andra släktingar och vänner ringde också för att höra om jag var ok och att ingen skadats. Nationalgardet och polisen stängde av alla större gator. Vi tvingades vänta tills de gav oss tillstånd att lämna vår byggnad. När vi kom ut kunde jag se slaktscenen – några bilar var totalförstörda.

Måndagen den 5 februari gick jag till Energiministeriet i hopp om att kunna övertyga de ansvariga att undanta Nationalbiblioteket från nedskärningsprogrammet (2-3 timmars elektricitet per dag)…

Omkring klockan 12.00 fick jag meddelandet att en av fru K:s bröder blivit mördad. K arbetar på katalogiseringsavdelningen.

Strax efter att jag kommit hem exploderade en bomb på Al-Mustabseriyagatan, som jag och många av mina anställda passerar dagligen. Klockan 14.00 attackerade en grupp tungt beväpnade män området där jag bor och dödade och skadade en mängd oskyldiga utan urskiljning… Polisen och Nationalgardet ingrep inte. Jag kände ett av offren. Han var en nyligen utexaminerad ung man.

På eftermiddagen åkte jag och nära vänner bil till stadens centrum för att ge våra kondoleanser till sju unga män som dödades i attacken mot Al-Sadriyadistriktet. Senare besökte jag min kusin. Han träffades av fyra kulor för två veckor sedan. Det var en mycket trist dag för mig.

Den svarta torsdagen 8 februari sände jag efter Ismail som sade att han fortfarande inte hade fått någon information om var herr M. (en försvunnen bibliotekarie) befann sig…Under tiden kom två av våra bibliotekarier till mitt kontor och bad om tillstånd att få leta efter herr M. Jag motsatte mig ivrigt deras idé.

Olyckligtvis lyssnade de två bibliotekarierna (en sunni och en shiit) inte till mitt råd… Djupt i mitt hjärta visste jag att det var för sent att rädda den kidnappade bibliotekariens liv.

En timme senare fick jag från flera källor veta att min bibliotekarie blivit avrättad och att hans kropp hade slängts på en övergiven gata. Mördarna ringde offrets familj och berättade kallblodigt att de hade mördat deras son och att familjen skulle hämta kroppen.

Jag har kommit fram till att den perfekta människan i dagens Bagdad borde kunna stänga av alla sina sinnen. Att vara blind och döv är inte längre en förbannelse utan en förklädd välsignelse.

Saad Eskander