Migrationens metaforer

Migrationens metaforer

azimTill Marco Kurtz

Juan Goytisolo är en av den spanskspråkiga världens mest kända författare. Per telefon från Marrakech berättar han för Tidningen Kulturen att "Migrationens metaforer" är det bästa han skrivit om ett tema som han till känner väl. På grund av omfånget kommer artikeln att löpa över två nummer. Se också Gregor Flakierskis artikel om Polen och Anders Forsberg inledning till artikelserien.

Vi hör talas mycket om rötter på vår halvö och bortom den. Om våra samhällens och gemenskapers historiska rötter. Om våra ursprung i vissa geografiska områden sedan tidernas begynnelse. Att människan, liksom växterna, är en produkt av jorden, av ett antal tidlösa koordinater vars bestämmer vars och ens idiosynkrasi och karaktär. Därifrån uppstår vissa individers och gruppers vilja att skapa fasta identiteter, fortvarande, ovillkorliga essenser. Det finns vårt och de andras, och skillnaden mellan det ena och det andra presenteras för oss som motsättningar och oöverbryggbart. De nationella, etniska, religiösa myterna grundar sig på denna föreställda identitet, "bevisad genom årtusenden" som för alltid bosatt sig på någon område på den lilla planet där vi lever.

Men människan är inte ett träd: hon har inga rötter, hon har fötter, hon går. Sedan Homo erectus tid förflyttar hon sig i sökandet efter betesmarker, behagligare klimat, efter platser där hon kan skydda sig mot bistra väderleksförhållanden och sina likars brutalitet. Det fysiska utrymmet inbjuder till rörelse och inskriver sig i en miljö som är mycket mer vidsträckt och i oupphörlig expansion, en miljö där stjärnorna och planeterna beskriver sina banor och kretslopp, ritar upp polygoner och trädliknande konstellationer, algebraiska och alfabetiska uttryck. Våra förfäder strövade kring under denna skyddande kupa och lade sina öden i dess händer i sitt irrande.

Allt tyder på att våra förfäder rörde på sig. De emigrerade kollektivt från söder till norr, och tvärtom. I alla väderstreck. Till fots och utan vare sig guide eller kompass. De drevs av ingenting annat än sin instinkt att överleva och av sin önskan att tillfredställa sina grundläggande behov: jakt, boskapsskötsel, natthärbärge, ett skyddande konkav struktur för klanen. Den tekniska utvecklingen, från stenålder till järnålder och bronsålder följdes enligt vad vi vet av nya former av våld. Det finns en direkt relation mellan mer avancerade civilisationers uppkomst och ökat våld. Folkgrupper och samhällen emigrerar inte bara i enlighet med sina behov: de trycker ned och förintar andra civilisationer, de bygger en ny värld på ruinerna av en tidigare. Fem tusen år av mänsklig historia inskriver sig i en palimpsest (1) läsning: denna läsning av lager som ger oss möjlighet att göra en tidlös lektyr av våra storstäder, från Istanbul till Mexiko.

Människorna flyttar på sig och med dem flyttar orden: det oändliga antalet orala historier som förvandlar sig i takt med att de byts och cirkulerar. En del av dem stelnar i de monoteistiska religionernas grundläggande legender. Flertalet undviker att styvna till och breder ut sig i en galax av berättelser, som inte kräver en upphovsman utan sin överföring. Muterande fabler och berättelser, med oändliga anpassningsmöjligheter, som mossor, lavar och ormbunkar som reser från Kina till Indien, och därifrån till Persien, till Babylon, till Grekland, från Egypten till Rom, på dessa "vindens landsvägar" som sprider ordens frön till avlägsna marker, genom ett sätt som når längre än bina och pollineringen.

Jag nyanserar: män och kvinnor kan rota sig i den jord de uppfattar som deras egen, men också lämna den i sökandet efter ett bättre liv eller frihet, efter att berika sig eller av tvingande skäl. Navigationen och kompassen gjorde avstånden kortare, bekräftade vår litenhet och sfäriska tillstånd Under mer än fyra sekler planterade européerna sina växter på alla kontinenter, öar och arkipelag över hela världen. Vi tog med oss våra kunskaper och tekniska framsteg, men också våra dogmer och uppfattningar som vi tvingade på andra utan pardon. Kort sagt, kreativiteten och storheten, och med dessa, våldförandet och vanhedern i det så kallade koloniala äventyret. Överväldigande arkitektoniska storverk och urbanistiska uppfinningar, som gick hand i hand med slaveri och utnyttjande i global skala, som förvandlade tidigare civilisationers dito till dekadenta eller eftersackande dvärgar. Den världsomspännande deklarationen om mänskliga och medborgerliga rättigheter från 1789 var ett svagt fladdrande ljus som inte förhindrade vare sig erövringskrig, nedtryckandet av hela kontinenter eller folkmord, som Joseph Conrad beskriver i Mörkrets hjärta.

Vår civilisation har gett upphov till två stora litterära myter om resor: Odyssevs i Odiseen och Robinson Crusoes på ön Juan Fernández. Huvudpersonen i historien om Penelopes make, innan han återvänder till Itaka, och Daniel Defoes hjälte, som står inför utmaningen att mot alla odds skapa en värld i en fientlig omgivning. Om den förstnämnde var fröet - medvetet eller inte - till de stora reseskildringarna, från Ibn Battuta till Marco Polo till plejaderna av berättelserna från de senaste två seklerna - en konstform som idag genomgått ett förfall på grund av transporternas lätthet och massturismen - söker inte den skotska sjömannen i Defoes verk äventyret utan överlevnaden, som ett offer för sitt eget vanskliga öde. Berättelsen om den skeppsbrutne är idag densamma som för miljoner kvinnor, män och barn som har fallit ner i misärens, förtryckets och brutalitetens hav i de fromma länder som falskeligen kallas för "utvecklingsländer" Alla är de Robinson. Alla söker envist sin överlevnad till priset av mängder av svårigheter och av risken att dö i sina försök.

Migrationsrörelserna - och nu inte de som innebar erövring, utan de som beror på många samhällens förfall i en globaliserad värld, vars herrar agerar som förmän för de gamla koloniala besittningarna - är objekt för uppfattningar och metaforer som på sitt eget sätt återkallar gamla djurfabler. En del ser dem som "moln av afrikanska gräshoppor", glupska termiter, gnagare som fortplantar sig ohämmat. Jag föredrar att hålla mig till berbernas legender om storkarna, som jag gjorde i ett kapitel i en av mina böcker. Som Domènec Badia - förklädd till abasisk prins på resa i Marocko för 200 år sedan - noterade var storkarna på den tiden lika respekterade som mänskliga varelser och det fanns gästvänliga städer som uttryckligen hade grundats av storkar. Människor förvandlade sig till fåglar i syfte att resa och lära känna världen. De flög till Europa för att tillfälligt installera sig, innan de återvände till sitt hemland och tog tillbaka sin ursprungliga form. Idag emigrerar storkarna till det europeiska fortet från sina bon i Marrakeshs murar och flyger över Schengenområdet medan männen och kvinnorna som betraktar dem inte gör det. Vi lever i en tid när tillgångar, kapital och varor kan förflyttas utan kontroll medan människorna drömmer om ett visa som är omöjligt att få tillgång till eller riskerar livet för att nå den förbjudna stranden. Många fångas in på de spanska och italienska stränderna och andra, mindre lyckligt lottade, ligger på havsbotten. Storkarna är turligare lottade: migrationsmetaforen handlar här om en onåbar eller bruten dröm. Alla vill vi vara storkar, men de flesta av oss kan inte. Och de som lyckas uppfattas av många som invaderare: främlingsfientliga metaforer om gräshoppor, termiter och råttor som bryter ned våra gemensamma strukturer, besmittar vår mark genom sin omvälvande annanhet.

Vi har berövats vårt minne. Vi emigrerade också. Och inte bara som äventyrare och erövrare, utan på jakt efter ett bättre och värdigare liv. Vi tvingades utomlands av våra egna landsmän 1939 eller som offer för underutvecklingen som följde på den materiella och mänskliga förstörelsen som ägde rum under inbördeskriget och den påföljande obarmhärtiga diktaturen. När min dröm att resa till Paris och njuta av en frihet och de rättigheter som den dåvarande autokratin förvägrade mig gick i uppfyllelse gjorde jag det på ett tåg som var överfullt av landsmän. Paris var fullt av spanjorer. Männen arbetade i byggindustrin eller i fabrikerna; kvinnorna som pigor i borgerliga familjer: de kallades efterlåtande för "conchitas".(2) Och på samma sätt såg det ut i Genève, Bryssel och i större tyska städer. Vi var storkmänniskor, även om del såg oss som gräshoppor, råttor eller termiter. När väl den europeiska drömmen modellerats färdigt återvände större delen av våra emigranter och integrerade sig i dynamiken av de stora sociala förändringar som likt gammal bråte skyfflade undan den bibehållande strategi som diktatorns efterträdare tänkt ut.

"Världen är hemmet för dem som inget har", kan vi läsa i Tusen och en natt, och de som saknade ett hem eller inte fördrog hemmets rovgiriga gränser, lärde sig att resa, att förvandla sig till andra, inför sig själva och inför andra. Lite i taget, förvirrade, utanför, lärde de sig nya sätt att vara och vanor: inte bara de i staden där de vistades utan också andra främmande samhällens som etablerat sig på samma plats. Afrikanska, arabiska, västindiska, turkiska och hinduiska som i successiva migrationsvågor försökte skapa sig ett robinsonliv. Jag levde själv under årtionden i denna värld och lärde mig lika mycket av den som av läsningen av Cervantes. Kropparnas rörelser förändrar ett område. Min stadsdel förändrades kontinuerligt samtidigt som den förblev densamma. Jag deltog i den ständiga uppkomsten av personer, språk, klädedräkter, vanor, kulinariska praktiker. Genom att anstränga mig uttydde jag nya språk och alfabet; jag fick min ökade inre beblandning bekräftat för mig, min underbara tillägnade komplexitet. De enhetliga, kompakta städerna blev från och med den tiden mig fadda och främmande. I mina favoritstadsdelar i Paris, Berlin och New York fick jag bekräftat för mig giltigheten i Élie Faures fantastiskt vackra fras: "Spiritualiteten har aldrig knoppats i koncilierna, i föreskrifterna eller i dogmerna, utan i innandömet av ett liv i kreation och rörelse.

Juan Goytisolo

Översättning: Anders Forsberg

 1 Palimpsest: från grekiskans ord för en skrift, vanligtvis på sten eller pergament, som suddats ut och ersatt av en annan. (ö.a.)

 2 Ordagrant "små snäckor". Snäcka, som har en lätt vulgär sexuell innebörd, finns också på svenska för att beskriva en vacker kvinna, fast det inte är särskilt vanligt längre. (ö.a.)