Rysk revanschism

Rysk revanschism

I veckan kritiserade Rysslands president, Vladimir Putin, den amerikanska utrikespolitiken vid ett möte i München. I osedvanligt hårda ordalag anklagade han Bushadministrationen för att bidra till en ny kapprustning. Uttalandena kan mycket väl innebära en ny internationell ordning, även om USA:s nye försvarsminister, Robert Gates, förklarat att Putins utspel snarast kommer att ligga honom i fatet.

Scenariot och tidpunkten var skickligt valda. Säkerhetskonferensen i Tyskland är en tradition från det kalla krigets höjdpunkt på 1960-talet och det delade Tyskland var centralt för kapprustningen mellan USA och det försvunna Sovjetunionen.

Efter år av förnedrande förfall och en andrahandsposition på världsscenen har Ryssland på senare tid återtagit en aning av sitt tidigare självförtroende, medan USA förlorat en del av sitt anseende som enda kvarvarande supermakt genom den kaotiska situationen i Mellanöstern som följt på invasionen av Irak.

Vladimir Putin är en före detta KGB-agent, det vill säga ingen diplomat (den nyligen mördade journalisten Anna Politkovskaja berättade vid tillfälle för mig att han använder sig av ett språk som brukas i lägre kriminella kretsar i Ryssland, och som skulle få anständiga människor att lämna rummet). Han vet att utnyttja andras svagheter till sin egen fördel, och utspelet i München var inget undantag.

Som Rob Watson, brittiska BBC:s specialist på försvars- och säkerhetsfrågor, kan talet "mycket väl komma att bli ihågkommet som en vändpunkt i internationella relationer".

"En stat, USA, har på alla sätt gått utöver sina nationella gränser" sade den ryske presidenten, "och detta är mycket farligt." Vi står inför ett fall av "närmast gränslöst bruk av maktpolitik i internationella relationer" där "ingen längre känner sig säker eftersom ingen längre kan gömma sig bakom internationell rätt".

I en klar referens till USA:s politik i förhållande till Iran och Nordkorea, menade Putin att denna politik "driver på en kärnvapenkapprustning"  och "andra länders önskan att skaffa sig" bomben.

Sin vana trogen gick Putin rakt på sak och undvek all form av inlindade formuleringar, även om han tillät sig att kalla president George W. Bush för just "anständig".

Huruvida Putin själv är anständig kan på goda grunder ifrågasättas, med tanke på folkmordet i Tjetjenien, med mera, men det faktum att han tar sig rätten att sätta betyg på den amerikanska presidenten är ett uttryck för såväl rysk revanschism som amerikansk svaghet.

Talet, som också innehöll kritik mot EU vad gäller ekonomiska frågor, kom som en kalldusch för västerländska diplomater, och det amerikanska svaret lät inte vänta på sig.

Försvarsminister Robert Gates, som deltog vid konferensen, menade att talet var "mycket öppenhjärtigt", men kort därefter ansåg den demokratiske senatorn John Lieberman att det var "provokativt" och mest lät "som kalla kriget".

Liknande uttalanden fälldes under dagarna som följde, och faktum är att Ryssland inte tagit sig den typen av ton sedan 1970-talet. Åren med Gorbatjov och Jeltsin präglades av lågmäld, för att inte säga skamsen, internationell protagonism, även om den senares presidentperiod var kantad av pikanta skandaler.

Under Putins senare år vid makten har Ryssland emellertid kommit att åtnjuta en ekonomisk återhämtning, främst tack vare mannan från gas- och oljereserverna, och en politisk stabilitet som bottnar i en ambivalent hantering av den egna demokratin och yttrandefriheten.

President Putin grundläggande argument var att USA, eller andra, inte ska blanda sig i andra länders "inre angelägenheter", ett argument som också är ett försvar för ryska intressen i Centralasien, Kaukasus och de delar av Östeuropa som ännu inte är EU-medlemmar.

Kritiken angående bruket av kärnvapen är särskilt känslig. USA och Ryssland fortsätter att vara världens i särklass största kärnvapenmakter, vilket ger dem möjligheter att bete sig lite som de vill på den internationella scenen - det finns till exempel tämligen begränsad makt att sätta bakom orden om man vill kritisera Moskvas politik i Tjetjenien -. Alltsedan 1940-talet har amerikansk utrikespolitik haft som ledstjärna att andra länder inte ska skaffa sig bomben, men enligt Putin driver den nuvarande administrationens aggressiva politik på en utveckling där mindre stater, som Nordkorea och Iran, med flera, känner sig tvingade att försvara sig genom att skaffa sig möjligheter att slå tillbaka om de skulle bli angripna.

Det skulle påverka inte bara USA:s roll som ledande stormakt, utan även Rysslands.

Anders Forsberg