Om statyer och blommor

rafael_argullol

Rafael Argullol

När jag läser nyheten om att den kinesiska regeringen ska låta uppföra den mest gigantiska statyn av Mao Tse Tung, till och med större än de som växt upp i Kina, mindes jag en drömlik scen från min första resa till Ryssland efter nedmonteringen av Sovjetunionen. Scenen ägde rum i slutet av maj 1996, i de vidsträckta trädgårdar som omger Nya Tretiakov, en ful och eklektisk konstruktion som inte har något som helst gemensamt med gamla Tretiakov, som är så fullt av konstnärliga pärlor på varje kvadratmeter.

Trädgårdarna stod i full blom. Det förvånande var emellertid att mitt bland de rikliga blommor som uttryckte den ryska vårens kromatiska våldsamhet fanns ett oändligt antal statyer utspridda på marken. Jag frågade min tolk, som svarade att de föreställde historiska personer som på senare tid hade förlorat sina piedestaler i Ryssland. Eller med andra ord: de som utifrån sin vertikala position hade vakat över en nyss svunnen forntid låg ned i nutidens horisontella läge.

Den mest kolossala liggande var den hemliga polisens grundare Dzherzhinsky, vars horisontella staty sträckte sig längs trettio eller fyrtio rosbuskar med underbara gula och röda blommor. Dzherzhinskys näsa och ben hade gått sönder men i övrigt tycktes han inte ha misshandlats, till ära över hans minne, och han vilade med blicken mot himlen och med allvarligt och lugnt ansiktsuttryck. Självklart fanns en hel del stalin, fler än vad man skulle kunna föreställa sig efter så många år av officiell avstalinisering.

Stalin, i helfigur, liknade en faderlig förman av andra rangen, medan den utarbetade bysten gav honom en omisskännlig air av slipad kortspelare. Det fanns färre lenin, med skalligt huvud och spetsskägget som hade, om vi ska lita på annonsmakarna, idag skulle kallats en 1900-talikon (Lenin fortsätter dock även idag att befinna sig i vertikal position i många ryska städer och provinser, särskilt om man ger sig av från Moskva). Där fanns chrusjtjev och brezjnev, den ene grovkornig och pikaresk, den andre med ett ansikte som en morrade hund, kamouflerad bakom närmast otänkbart täta ögonbryn. Slutligen fanns där tjernenko och andropov, namn som inte längre säger flertalet läsare något, men som på sin tid, även om de var de sista representanterna för det sovjetiska åldermannastyrets skymningstid, ännu hade makten att hålla världen i sin hand.

Så länge de hade åtnjutit sin vertikala hållning hade de alla haft en oändlig makt, men i sitt horisontella läge var de så obetydliga, så bräckliga i jämförelse med rosenbuskarnas makt. Jag tänkte att i denna park fanns åttio år av rysk historia i ett nötskal, och även av vår egen historia, och att det ändå var hoppingivande att vilket visset blomblad som helst glänste mer under solen än denna lugubra samling av huvuden.

Vid den tiden fick Theo Angelopulus, filmregissören, den goda idén att i Odyssevs blick, transportera en enorm bild av Lenin, i vertikalt skick, över floden Donau, som en symbol över slutet på en epok. Det tycks som om statyers byte av position är det bästa uttrycket för att erkänna etappers slut. Skulptörernas syssla beror sålunda av Historiens pendelsvängningar. När allt kommer omkring hade Lenin och Stalin njutit fullt ut av att störta statyerna av tsar Nikolas II, och inte nöjt sig med att förstöra hans liv. De följde en lång tradition i vilken deras beundrade Marat och Robespierre hade varit ojämförliga mästare. Också för dem kom turen för en horisontell position. Förr eller senare måste stenkolosserna falla, just för att rosorna ska ta över. Det är en nödvändig liturgi som ingen kan undkomma, hur mycket tyrannerna än bygger sina luftslott för evigheten. Friheten kräver att endast små fragment av dessa illusioner blir kvar som vittnen, som dessa gigantiska fötter och händer som finns i romerska museer, bitar av någon staty av Konstantin den store, kejsaren som ville göra sig odödlig genom att föreviga sig i sten i egyptisk skala.

Diktatorernas statyer måste störtas, men de måste nedbringas på rätt sätt. Tevebilderna som kablades ut till hela världen på när de nordamerikanska ockupationsstyrkorna drog ned statyn av Saddam Hussein i Bagdad kunde inte båda något gott. Det var inte irakierna, vilket det rituellt ålåg, som gjorde det; piedestalen höll bättre än väntat; man täckte den med amerikanska flaggan som en symbol för erövring. Den gesten var inte ett tecken på seger, utan på katastrof.

Vi har inte några bilder av störtandet av statyer av Mao Tse Tung. Och världen håller tyst när Kinas regering meddelar att den ska låta bygga den största av alla i Tibet, ockuperat och utpressat land. Denna nyhet har sammanfallit med att den största biografi om Mao som skrivits publicerats här i Spanien, av Jung Chang och Jon Halliday. De två historikerna talar om "sextio miljoner döda kineser under fredstid". Den högst ansvarige: Mao. Låt oss dra ifrån tjugo procent - man måste alltid dra ifrån siffrorna man får av historikerna - och vi har fortfarande kvar femtio miljoner. 1900-talets största katastrof.

Emellertid har knappt en enda västerländsk regering ifrågasatt Maos självutnämnda arvingar som fortsätter sitt maktmonopol inom ramen för ett enpartisystem. Det finns vägande skäl. I en nyligen publicerad undersökning i tolv större länder svarade nittio procent av kineserna ja på frågan om kapitalismen leder till lycka, och skulle alltså vara det lyckligaste av alla länder, följt av Japan och USA. Under kommunistpartiets övervakning. Ekonomisk liberalism och politisk totalitarism: en kombination som drar till sig världens investerare. Vem skulle komma sig för att protestera därför att det byggs en ny staty av tyrannen, den störste av dem, i det ockuperade Tibet.

Ingen kommer att protestera. Och ändå beror vår frihet av att även statyerna av denne diktator fälls. Mao Tse Tung själv föreslog det: "Låt hundra blommor blomma". I parken med den liggande statyerna, som borde inkludera hans egen.

Rafael Argullol

Översättning: Anders Forsberg