Tension och ömsesidigt hot mellan Iran och USA

Ömsesidiga hot mellan Iran och USA

På tisdagen anklagade Iran USA för att ligga bakom kidnappningen av Jalal Sharafi, en av landets diplomater i Bagdad. Det var den senaste händelsen i en alltmer allvarlig utveckling när det gäller relationerna mellan de två länderna, och Storbritanniens premiärminister Anthony Blair, har sett sig tvungen att offentligt bekräfta att man inte planerar en militär attack mot Iran.

Sharafi kidnappades i centrala Bagdad av män i irakisk arméuniform, vilket i teorin skulle koppla dem till de amerikanska styrkorna. Även om det i det irakiska kaoset är svårt att identifiera någon överhuvudtaget var regeringen i Teheran snabb att göra USA ansvarig för diplomatens säkerhet.

Irans president Ahmadinejad missar inga tillfällen att göra massmediala framträdanden på världsscenen, och anklagelsen mot Washington är bara en del av det upptrappade ordkriget länderna emellan sedan årsskiftet.

Washingtons för sin del anklagar Iran för huvudsakligen två saker: dels anser man att regeringen i Teheran på olika sätt underblåser konfliktsituationen i Irak, samt i Libanon och i de palestinska områdena, dels är man oroad över landets projekt att anrika uran, vilket skulle ge möjligheter att tillverka kärnvapen. I bakgrunden lurar, som alltid i Mellanöstern, frågan om förhållandet mellan israeler och palestinier.

I veckan anlände ett andra amerikanskt hangarfartyg till Persiska viken, vilket vicepresident Cheney betecknade som "en stark signal" till Iran, och president Bush menade i sitt tal till nationen häromveckan att Iran beväpnar "terrorister som Hizbollah" och att landet underblåser "Shiaextremister" i Irak.

Retoriken har trappats upp från bägge håll, vilket har lett till oro över att en väpnad konflikt skulle kunna följa om diplomatin misslyckas.

I veckan publicerade International Crisis Group en rapport som säger att "Washington skulle missta sig om man kom till slutsatsen att dess mer aggressiva attityd i förhållande till Iran i Irak och förstärkningen av dess flotta i Golfen, för att inte tala om en direkt militär intervention, skulle skapa sprickor i regimen. En militär upptrappning skulle skjuta en intern förändring på framtiden, stärka de mest radikala grupperna och ge upphov till ett iranskt svar som skulle kunna bli fullständigt okontrollerat."

Tre före detta amerikanska generaler lät också nyligen publicera en artikel i brittiska Sunday Times där de som "före detta amerikanska militära ledare varnar vi skarpt för att använda militärmakt mot Iran".

Från en geografiskt-politisk synvinkel är situationen klassisk: kriget i Irak med flera kriser i Mellanöstern har medfört att flera länder tappat kontroll över sina territorier, vilket lett till att Iran har kunnat gå in och fylla tomrummet. Landets roll som regional stormakt har stärkts väsentligt på grund av kriserna i området.

Kritiken mot USA:s politik i området har nu blivit legio även inom landets egna politiska klass, där demokraterna förvisso misslyckades, men ändå försökte få till stånd en senatsdebatt angående president Bushs "nya strategi" för Irak.

Något överraskande har även Irans mullor börjat ifrågasätta Ahmedinejads politik, och på det internationella ekonomiska mötet i Davos förklarade nyligen före detta presidenten Khatami att "vi behöver tålamod och förståelse, vi bör inte agera impulsivt", i en klar referens till konfrontationspolitiken med västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet. Rafsanjani, tillika tidigare president och fortfarande mycket inflytelserik, förklarade att "vi måste tala försiktigare".

På bägge sidor har således mer moderata röster börjat göra sig hörda inför risken för ytterliggare en väpnad konflikt.

Ett ännu allvarligare problem än att Iran tillhandahåller vapen till olika grupper i Mellanöstern (vilket Teheran i och för sig förnekar) är problemen kring en eventuell iransk kärnvapenproduktion.

Den 21 februari ska FN besluta om nya sanktioner mot landet i syfte att förhindra och avskräcka det från att skaffa sig bomben, och president Bush har sagt att "världen kommer inte att tillåta regimen i Teheran att skaffa sig kärnvapen".

Iran för sin del hävdar att man strikt håller sig till icke-spridningsavtalet, som säger att man får utveckla kärnkraft som energikälla om man avhåller sig från kärnvapenproduktion, men anklagar samtidigt USA och andra kärnvapenländer att inte hålla sig till samma avtal, då detta stipulerar att de officiella kärnvapenländerna måste nedrusta sina arsenaler som motåtgärd till att andra inte ska tillägna sig dem.

Problemet är att ingen riktigt litar på Irans avsikter. Med ett civilt kärnenergiprogram skulle man på relativt kort tid, kanske kortare än ett år enligt experterna, kunna tillverka en bomb, och detta oroar inte bara USA, utan framför allt Israel. I en artikel av den israeliske historikern Benny Morris i Jerusalem Post frammanas en bild av "den andra förintelsen". Om kanske fem eller tio år kommer kanske mullorna i Qom att samlas, hävdar han, och ge klartecken för en attack. "Med ett land av Israels storlek och form skulle det sannolikt räcka med fyra eller fem träffar: Inget mer Israel".

Skräckscenariot är emellertid inte särskilt sannolikt. Som Alain Gresh noterar i Le Monde diplomatique vet även iranska mullor att kärnvapen är vapen som egentligen inte kan användas annat än som hot; de har bara en avskräckande effekt, vilket är skälet till att Israel självt beslutat sig för att utveckla vapnet i strid med icke-spridningsavtalet.

Han förordar i stället allvarligt menade globala nedrustningsavtal, speciellt med tanke på att även länder som Egypten och flera stater i Persiska viken har långt gångna planer på att bygga upp civil kärnkraft.

Många länder har civil kärnkraft, bland annat Sverige, med teknologisk möjlighet att på kort tid tillverka både bomber och missiler, utan att det skapar oro. Det är kombinationen av Irans tekniska förmåga och landets politiska hållning som besvärar, då Ahmedinejad vid flera tillfällen ifrågasatt Israels rätt att existera.

Den pågående upptrappningen av ordkriget mellan Washington och Teheran oroar också amerikanska demokrater. Senator John Rockefeller har jämfört ordväxlingen med den som föregick invasionen av Irak. "Ska jag vara helt uppriktig, berättade han för New York Times, är jag aningen orolig för att det är Irak igen".

Historien om den kidnappade diplomaten Sharafi är ett bland många mänskliga tragedier i Irak, men har kommit att kunna användas av den iranska regeringen som politiskt slagträ i en debatt som är långt ifrån över.

Anders Forsberg