Pressfrihet och yttrandefrihet fortfarande begränsade i Marocko

Pressfrihet och yttrandefrihet
fortfarande begränsade i Marocko

Samtidigt som den armenske journalisten Hrant Dink mördades i Istanbul, avhölls en rättegång i Casablanca, där chefredaktören Driss Ksikes och journalisten Sanaa al-Aji, stod anklagade för att ha drivit med islam och landets kungahus.

Marocko har ett mörkt förflutet när det gäller press- och yttrandefrihet. Under de så kallade "blyåren" på 1970-talet höll dåvarande kungen, Hassan II, landet i ett hårt grepp, där all avvikande verksamhet bestraffades hårt. Tusentals människor "försvann" och många fler hamnade bakom galler.

"Blyet" refererade såväl till tyngden i landets samvete som det bly som fanns i kulorna som nådde dissidenterna.

1999 dog Hassan II och efterträddes av sin son, Mohammed VI, vilket gav en helt ny bild av landet. Hassan II hade gett sin son en god uppfostran genom att leta igenom landet efter unga talanger, som kallades till presidentpalatset som klasskamrater till den blivande monarken. Flera av dem sitter idag på ministerposter eller har gjort karriär inom administrationen. Senare skickades tronarvingen till Bryssel för att lära känna EU inifrån; Marocko lämnade in sin medlemsansökan långt före flera nuvarande medlemmar, men den har aldrig hörsammats, och var sannolikt menad mer som propaganda än som ett allvarligt försök till inträde.

Marocko kan beskrivas som en slags halvdemokrati, där allmänna val förvisso äger rum regelbundet och utan incidenter. Men kungahuset förbehåller sig rätten att utse en tredjedel av parlamentet. Sedan Mohammed VI efterträdde sin far för sju år sedan har landet emellertid moderniserats på ett flertal punkter, inte minst när det gäller familjelagstiftningen som gett marockanska kvinnor betydligt större rättigheter. I somras fick kvinnor även rätten att predika islam, även om de fortfarande inte har rätt att leda fredagsbönerna.

Precis som i Turkiet har en av stötestenarna varit pressfriheten. För fyra år sedan stängdes tidningen Le Journal och dess chefredaktör, Aboubakr Jamaï, gick i hungerstrejk för att få ge ut sin tidning. Den här gången handlar det om en enkel skämthistoria där både kungen och gud förekommer, och enligt åklagarsidan bör de två tidningsmännen dömas till fängelse i fem år, böter på drygt 100.000 kronor och till att inte kunna utöva sina yrken för resten av sitt liv.

Domen har inte fallit i skrivande stund, men mycket tyder på att de två kommer att komma lindrigt undan; åklagarsidans anspråk förefaller inte rimliga och de anklagade försvarade sig själva med att hävda att de endast upprepat något de hört många gånger på gatan, och att det vore dubbelmoraliskt av rätten att döma dem för något som var allmänt tankegods, och dessutom roligt, vilket fick domsalen att lysa upp.

Marocko har förändrats, och även om organisationer som franska Reportrar utan gränser och USA-baserade Human Right Watch, med all rätt kritiserar många av landets lagar och kvarvarande "bly" är ett skratt i en domstol att bade ta på allvar och delta i.

Anders Forsberg