Vem når världens viktigaste politiska post?

Vem når världens viktigaste politiska post?

Frågan om vem som blir USA:s näste president är världens kanske viktigaste politiska fråga just nu. I en värIdsomfattande undersökning som publicerades av brittiska BBC på tisdagen har den amerikanska administrationen aldrig stått så lågt i kurs; inte ens i hemlandet är en majoritet positivt inställd till hur regeringen Bush hanterar så skilda frågor som kriget i Irak och Kiyotoavtalet. I USA måste man gå tillbaka till Richard Nixon, alldeles innan han tvingades avgå på grund av Watergateskandalen, för att hitta en president med lika magert folkligt stöd, och för en växande andel av de tillfrågade i 35 länder ställde den amerikanska utrikespolitiken snarare till med problem än löste dem.

Samtidigt fortsätter landet att vara världens ledande stormakt, med oerhörda resurser att förändra internationell politik. Nästa år, 2008, kommer president Bushs administration att avgå, och i veckan som gick annonserade först Barack Obama, sedan landets tidigare första dam, och senatorn för New York, Hillary Clinton, sina kandidaturer för att bli president i världens sista kvarvarande stormakt. Enligt opinionsundersökningarna leder Hillary stort. Omkring 50 procent av de demokratiska väljarna skulle föredra Hillary Rodham Clinton som president, medan Obama ligger på omkring 20 procent.

I det republikanska motståndarlägret är New Yorks förre borgmästare, Rudy Giuliani, storfavorit, och i amerikanska media diskuteras ivrigt huruvida en kvinna (Hillary), en svart (Obama) eller en italienare (Giuliani) ska nå fram till världens viktigaste politiska post.

Situationen är ny, då tidigare amerikanska presidenter alltid kommit från den anglosaxiskt manliga världen.

Barack Obama är i mångt och mycket ett oskrivet kort, en person som i sin tidigare politiska karriär skapat konsensus snarare än egna kraftfulla idéer. Han har vetat att hålla sig inom ramen för det politiskt korrekta och förstått att skapa samsyn mellan demokrater och republikaner. Mer av en diplomat än en politiker. Hans erfarenhet av storpolitiken är begränsad, samtidigt som hans bakgrund, som son till en man från Kenya och till en vit kvinna från Kansas, och född i USA:s femtioandra stat, Hawai, ger honom air av att tillhöra möjligheternas land, ungefär på samma sätt som den irländska familjen Kennedy kunde svinga sig upp till maktens högsta poster.

Men Obama, som höll ett elektrifierande tal på demokraternas senaste partikongress, kommer att få det svårt. Val i USA handlar mycket om vem som har mest kampanjpengar; sedan 1970-talet har alla valda presidenter haft större partikassor att ösa ur än sina icke valda motståndare. Närmast matematiskt är det storleken på kampanjbudgeten som avgör vem som får flest röster, och i kampen om kampanjpengar ligger Hillary Clinton hästlängder före sin rival, även om mångmiljonären George Soros ställt sig bakom senatorn från Illinois.

Mot sig har Hillary Clinton en historia av att dela den amerikanska väljarkåren i två läger. Hon uppfattas som en pålitlig försvarare av frågor som ligger landets feminister om hjärtat, och hennes (misslyckade) försök att introducera ett nytt system av social försäkring i landet gav henne såväl vänner som fiender under hennes mans första år som president. Hon är med andra ord omtyckt av en stor del av det demokratiska partiets vänsterflygel, men kommer sannolikt att få det svårt att vinna över republikanska väljare.

Kvinnan som klarade att hålla huvudet högt när hennes mans kärleksaffärer dominerade internationella media har rykte om sig att vara en utomordentlig strateg, som minutiöst och målmedvetet byggt upp sin politiska karriär. Från en konservativ barn- och ungdom bytte hon läger efter att ha tagit sin universitetsexamen i rättsvetenskap. 1974 deltog hon i den juridiska undersökningskommission som sedermera ledde till Nixons fall. På senare år har hon emellertid ansträngt sig för att finna mittfåran i amerikansk politik, och stödde till exempel inledningsvis invasionen av Irak.

Senare har hon likt många av sina partikamrater ångrat sig, och i sitt anförande där hon presenterade sig som presidentkandidat lovade hon att arbeta för att "begränsa skadan som Bush har gjort", med tillägget att "endast en ny president kan rätta till misstagen som begåtts, och åter skapa optimism och framtidstro".

Ingen ifrågasätter hennes erfarenhet och det är otvivelaktigt att hon skulle återföra en intellektuell kvalitet till Vita huset om hon blev vald, men samma kvalitet ligger henne i fatet när det gäller väljarnas gunst. Den amerikanska väljarkåren har blivit alltmer polariserad mellan en traditionell elit, centrerad till landets stora utbildningscentra på öst- och västkusten, samt till Washington, och det så kallade "bibelbältet" av konservativa krafter som dominerar mellanvästern och södern.

För såväl Obama som Clinton gäller det att skapa sig ett väljarunderlag i dessa stater om de ska kunna förlänga den smekmånad som demokraterna har haft med väljarna sedan såväl senaten som representanthuset fick demokratisk majoritet under hösten.

Republikanen Giuliani har märkligt nog ungefär samma problem. Trots hans snabba agerande under attentatet mot skyskraporna i New York den 11 september 2001, och trots hans bevisade kapacitet att få kontroll på kriminaliteten i staden har han misslyckats med samma uppgift i Mexiko City, dit han blev inbjuden av dåvarande presidenten Vicente Fox, och det är tveksamt om han kommer att lyckas få stöd från landets södra delstater, där förhållandet till just Mexiko fortsätter att vara en politiskt het potatis.

Ett flertal andra kandidater kommer inom kort att presentera sig. Barack Obamas initiativ att skapa en undersökande kommitté för att sondera hans terräng, vilket är något som amerikansk lag kräver, har tvingat såväl Hillary Clinton som andra kandidater att skynda på, eftersom kampanjpengarna vartefter av naturliga skäl sinar.

Med närmare två år kvar av Bushs mandat konditioneras nu USA:s politik, och särskilt dess utrikespolitik, av beslut och vägval som de framtida presidenterna väljer att ta och genomföra, snarare än av Bushadministrationen själv.

Anders Forsberg