Att vara en produkt av en miljö

hrant_dink

Hrant Dink

Att vara en produkt av en miljö 

- Mordet på journalisten Hrant Dink.

Så är han begravd. Men inte hans liv och inte hans kamp. De kommer att gå vidare. Vi var ett hundratal personer på Sergels torg och sedan lika många i ABF-huset. Vi var där för att hedra.

Vi, assyrier (syrianer och kaldéer), armenier, turkar och kurder hade samlats för att visa att det finns reformister bland oss. Det vi vill ha är en öppen dialog. Vi vill ha yttrandefrihet. Turkiet måste ändra lagen, de måste tillåta oss att diskutera vår historia och nutid. Om inte så kommer situationen att förvärras. Tiotusentals människor har i Turkiet visat sin solidaritet och burit skyltar med texten "vi är alla armenier". Det är bra. Det gör oss glada att se dem, det inger hopp. Men i nästa stund möts vi av hat, förakt och hot.

Tyvärr, tyvärr är några tiotusen i ett land på över sjuttio miljoner en liten, liten minoritet. Turkiet måste förändras, mentaliteten måste ändras, och det kan bara komma av att man gör om lagen. I ett annars fantastiskt land som Turkiet hör inte en rasistisk lag hemma.

Det är som att Sverige skulle förbjuda samer att säga att de är samer, eller att inget av de illdåd som svenskar i historien har gjort får diskuteras.

När vi satt i ABF-salen påpekade många av talarna att journalister i Turkiet och vissa andra länder inte har samma förutsättningar eller lever under samma förhållanden som sina svenska kollegor. En mamma av turkiskt ursprung vände sig om, tittade på sin framgångsrika dotter som är reporter och skakade på huvudet.

Det var en gest av kärlek, men också ett tecken på rädsla. Mamman som själv jobbat för att förändra sitt älskade hemland till det bättre vet vad det kan innebära i form av hat och repressalier. Hon vill att hennes dotter ska vara försiktig. Jag slår vad om att ingen av den unga duktiga journalistens etniskt svenska kollegor känner till de förhållanden hon lever under.

Även om vi är verksamma i Sverige så är vi fortfarande de vi är, det vi härstammar från, och för de flesta av oss är journalistik något annat än det är för våra svenska kollegor. För oss kan det vara en mission som kan kosta oss livet.

Vi är alla produkter av våra miljöer. Hrant Dink var det. Den unge man som mördade honom är det. Den unga svensk-turkiska journalisten är det. Våra andra kollegor som var på Sergels torg och ABF-huset är det och våra etniskt svenska kollegor är det också. Produkter av sina miljöer. För att förstå varandra kan vi inte utgå från oss själva, vi måste utgå från varje enskild individ.

Hrant Dink var en hjälte, han kämpade inifrån. För att förstå det måste man sätta sig in i hans situation. En armenisk journalist i Turkiet som krävde dialog med en regering i en stat som förbjudit all diskussion med sådana som han. I ett land där en ung man är övertygad om att han har gjort landet en tjänst genom att döda Hrant Dink.

Men nationalismen har också vuxit här hemma i Sverige. Även här tror unga män att de gör Sverige en tjänst när de agerar rasistiskt. De är produkter av en annan miljö, och vi måste sätta oss in också i deras situation för att förstå även den rasismen. En rasism som kan drabba den unga svensk-turkiska journalist vars mamma är orolig.

Efter begravningen ringde en turkisk vän som var med och arrangerade den. Hon och jag pratade i över en timme. Hon påminde mig om en situation som hon och jag hamnade i, våren 2005.

Svenska konsulatet i Istanbul hade organiserat en konferens om assyriernas (syrianernas och kaldéernas) emigration. Man skulle diskutera orsakerna till varför vi flytt till bland annat Sverige och Södertälje. Konferensen hölls under mycket tuffa förhållanden.

In i det sista varnades de assyriska delegaterna för att nämna folkmordet under första världskriget. Men de tog mod till sig och gjorde det. Dagen innan hade den turkiska justitieministern i tv sagt att de som organiserar konferenser om händelserna under första världskriget är landsförrädare. Två sådana konferenser skulle hållas, en om armenierna och en om assyrierna. Konferensen om armenierna som bland andra Hrant Dink skulle tala på blev inställd. Ledningen för det universitet där det skulle hållas avblåste det hela. De blev rädda för de tusentals demonstranter som samlats utanför och skrikit turkiska slagord mot armenierna.

Den svenske konsuln Ingmar Karlsson, den svenska riksdagsledamoten Yilmaz Kerimo (s), Assyriska riksförbundet i Sverige och det universitet i Istanbul som konferensen om assyrierna skulle hållas i, bestämde sig för att genomföra den i alla fall.

Trots pressen och stressen gick det bra. De turkiska forskare som förnekade folkmordet hade inte nog med argument, demonstranterna gav upp och konferensen blev en seger för det fria ordet.

Dagen efter konferensen reste ett tiotal av deltagarna till sydöstra Turkiet. Filmaren Håkan Berthas och jag bestämde oss för att följa med. Nästa eftermiddag befann vi oss i min födelsestad Midyat. I en av byarna, Aynward, som är en av symbolerna för folkmordet kom en äldre kurdisk kvinna mot oss i jättefart och skrek: "Vi borde ha utrotat er medan vi hade chansen, det här är vår by nu och ni har inget här att hämta".

Vi frös till is. Det sista vi ville ha var bråk. En av assyrierna som reste med oss härstammade från byn. Han hade frågat varför hans farbrors hus hade ockuperats av en kurdisk familj. Det utlöste panik bland kurderna. Hela situationen blev mycket pinsam för oss alla som var med, däribland den svenske konsuln.

Den gamla kurdiska damen är en produkt av sin miljö. Ett folkmord det är olagligt att prata om.

Nuri Kino