Rysk energipolitik skjuter sig själv i foten

Rysk energipolitik skjuter sig själv i foten

I veckan stängde Ryssland sin oljepipeline till Vitryssland i en eskalerande konflikt om energipriser. Pipelinen, som ägs det statsstödda företaget Gazprom, försörjer också ett flertal EU-länder vilket lett Kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, att protestera mot beslutet. "Åtgärder av det här slaget får inte tas utan föregående konsultationer", sa han efter ett möte med den tyska kanslern, Angela Merkel, som i sin tur uttryckte sig än skarpare och menade att stoppet av "oacceptabelt och oroande", samt att det "förstörde förtroende".

gas2

UMMC (Ural Mining and Metallurgical Company) i Serov, nära Ekaterinburg.

På en presskonferens i Bryssel fyllde Kommissionens talesperson i energifrågor, Ferrán Taradellas, i att de länder inom EU som påverkas av stoppet är Ungern (som importerar 98 procent av sin olja från Ryssland), Slovakien (100 procent), Polen (95 procent), Tjeckien (70 procent) samt Tyskland (34 procent).

Bakgrunden är att Ryssland sedan kommunistregimens fall tillhandahållit en del av sina forna delstater, däribland Vitryssland, med råolja till långt under världsmarknadspriser. Men i takt med att dessa visat sig alltmer självständiga politiskt i förhållande till Moskva, ser man inte längre någon anledning att deras ekonomier under armarna. Förra året gällde det Ukraina och Georgien, och nu har turen alltså kommit till Vitryssland.

Från en rysk synvinkel är ekvationen enkel. Man vill ha marknadsmässigt betalt för sin olja. Vitryssland, vars ekonomi riskerar att kollapsa utan subventionerad energi, svarade med att införa en skatt på den olja som går i ledningarna över dess territorium vidare till tredje part. Gazprom vägrade betala, vilket ledde till att Vitryssland började tappa dessa ledningar på olja, och därigenom så att säga ta betalt i natura. Det var i det läget Moskva stängde flödet.

Ryssarnas officiella argument är strikt ekonomiska, men det är svårt att föreställa sig att Kreml skulle ha tagit beslutet på ett så abrupt sätt om man inte ville ställa till politiska problem för president Alexander Lukashenkos och hans regering i Minsk. Det är också svårt att tänka sig att det togs utan att fundera över EU:s tämligen förutsägbara reaktion.

Det finns med andra ord fog för misstankar att Kreml använder sig av oljevapnet för att intervenera i den förestående valkampanjen i Vitryssland - den grava ekonomiska situationen som uppstår när priset på transporter och värme fördubblas över en dag kommer att sända ut chockvågor över landet och tvinga Lukashenko till impopulära reformer.

Åtgärden är också med all sannolikhet menad att visa EU att Ryssland förbehåller sig rätten att ta egna beslut, oavsett vad Bryssel har för åsikter.

Den andra sidan av myntet är Merkels åsikt om bristande förtroende för ryska leveranser, som i längden kan skada Moskvas intressen mer än de vinner i stunden.

Som den svenska energimyndigheten noterar som första punkt i sin senaste rapport kommer "oljans betydelse som politiskt vapen att öka. Detta kan under överskådlig tid få större konsekvenser för försörjningssäkerheten och prisbildningen än den fysiska tillgången på olja. I närtid är risken för politiskt betingade störningar påtaglig".

Energimyndigheten är med andra ord huvudsakligen orolig för just den typ av politiskt bruk av oljetillgångar som det ryska beslutet häromdagen representerade, och tror att de tillgångar som finns är tillräckliga fram till mitten av seklet, och kanske ända fram till nästa sekelskifte.

British Petroleums verkställande direktör, Peter Davis, menade också i sin årsrapport tidigare i år att oljepriserna blivit alltmer känsliga för "politiska faktorer", vilket gjort att OPEC-länderna kunnat öka sin produktion samtidigt som priserna stigit. Irak är givetvis den viktigaste faktorn, men även problemen i Iran och i den begynnande marknaden i Centralasien. Ryssland har därmed blivit en viktigare spelare på den internationella energimarknaden än landet annars skulle vara.

Men Europas olje- och gasberoende är sedan mer än ett decennium föremål för omfattande utredningar och omstruktureringar, och ett flertal nya tekniker för energiproduktion har utvecklats, med baktanken att de fossila bränslena inom kort kommer att nå en flaskhals: långt innan de börjar ta slut kommer balansen mellan tillgång och efterfrågan att göra dem olönsamma, och det är därför inte enbart av miljöhänsyn, utan också av strategiskt vitalt intresse att frigöra sig från oljeberoendet.

Enligt ASPO (Association for the Study of Peak Oil&Gas), vars svenska avdelning leds av professor Kjell Aleklett vid Uppsala Universitet, kommer vi att nå ett gränsvärde redan 2010. Redan inom några år kommer enligt Aleklett oljan att kosta mer än den smakar.

Om Europas beroende av olja är besvärande, är det långt ifrån orimligt at tänka sig att det ryska beroendet av samma råvara för att tillskanska sig politiska fördelar kommer att bli en kortlivad historia. Med eller utan ryska energireserver kommer EU att tvingas välja andra energireserver.

I det perspektivet kan beslutet att strypa leveranserna västerut snarast uppfattas som ett sätt att på sikt försvaga Rysslands inflytande över internationell politik

Anders Forsberg

< Föregående		Nästa >