Och revolutionen fortsätter…

I duggregn samlades – den 25te januari 2012– en grupp egyptier på Trocadéro, med utsikt över EiffeltornetEtt-års dagen för den arabiska revolutionen firades av vissa men var för andra en smärtsam påminnelse om de som har dött eller skadats för en utebliven frihet. För dessa fortsätter kampen.

Tunisian girl

Flera böcker har publicerats lagom till detta evenemang. En av dessa är Lina Ben Mhennis ”Tunisian girl” – en bloggares berättelse om den arabiska våren – med utmärkt förord av journalisten Jasmine el-Rafie (Sekwa förlag, 2012). Det är en lättläst, kort och koncis bok som kartlägger de evenemang som ledde fram till revolten i Tunisien – där den ”arabiska våren” tog sin början, för att sprida sig likt en löpeld genom arabvärlden. Lina kommer från en aktivistfamilj som har lidit under diktaturen, det kan därför ses som normalt att dottern har gått i föräldrarnas fotspår och fortsatt med kampen och intresset för sanning, press-frihet och mänskliga rättigheter. Men detta hade inte varit möjligt utan internets roll. Detta moderna redskap med sina nätaktiviteter i form av bloggare, twitter och facebook, har för första gången i historien gjort det möjligt att skapa en revolution utan någon utvald ledare med enbart individer med gemensamma mål som tillsammans skapar en enhet. Något hände dock däremellan och det var att rädslan för förtrycket försvann och aktivister likt Lina vågade ladda upp filmer och videos på av polisen skadade och döda för allmän beskådning där de övriga mediernas självcensur höll tyst.

Tahrir

I duggregn samlades – den 25te januari 2012– en grupp egyptier på Trocadéro, med utsikt över Eiffeltornet, för att hedra de som dött under årets olika demonstrationer, de tiotusentals som tagits till fånga och blivit dömda utan en civil domstol och de kvinnor som blivit våldtagna och smutskastade av armén.

En jättelik egyptisk flagga hölls upp av ett tiotal personer, ljus delades ut, bilder av torterade och döda martyrer hängde runt folks halsar. Aktivister gick runt och delade ut flygblad med flera krav bland annat om att införa en civil, demokratisk stat som respekterar befolkningens tro och åsikter, att frita alla politiska fångar och att låta de egyptier som bor utomlands få vara med och upprätta en ny konstitution.

Myra – en liberal aktivist – höll ett utmärkt tal på franska och arabiska där hon förklarade varför den egyptiska revolutionen måste fortsätta. ”Armén fortsätter som förut, det är enbart vissa personen – arméns marionetter – som blivit utbytta, men systemet i sig har inte förändrats ” försäkrar hon.

”Vår revolution har kidnappats av islamisterna och armén som delar på kakan” påpekar Ima.

”Det är slutet för kvinnorna, minoriteter och de homosexuellas rättigheter” säger Ali, en smal och välklädd yngling.

Efter att ha visat upp en dokumentärfilm på muséets fasad av massakrer och skadade, tändes allas stearinljus, det hölls en tyst minut för de döda och sedan marscherade processionen bort till den egyptiska ambassaden för att hålla ytterligare en tyst minut där.

Presidentkandidaten el-Baradei har dragit sig ur kampanjen i protest mot att medverka i en ”fasaddemokrati”.

Ett år efter

Vår revolution har kidnappats av islamisterna och armén som delar på kakanMan kan ju onekligen undra – så här ett år efter revolutionen – vad som egentligen har åstadkommits? Militären sitter fortfarande kvar och det inte så ofarliga muslimska brödarskapet håller dem i handen. Med tanke på den analfabetism, fattigdom och arbetslöshet som gemene man lider under kan man förstå att de fromma egyptierna har vänt sig till sin religion för svar. Frågan är hur mycket bättre de kommer att få det?

Stefano Savonas utmärkta dokumentärfilm ”Tahrir” påminner oss om vad kraven var för ett år sedan, hur de blivit bemötta och vad resultatet än så länge är. Stefano gick runt på Tahrir och filmade under revolutionens höjddagar. Jag fick känslan av att själv vara med på platsen och det är en av filmens styrkor. En annan är att ha valt ut några människor ur massan som vi får följa genomgående, varav två kvinnor som diskuterar ingående om hur konstitutionen bör förändras, liberala som pratar med islamister om vikten av en sekulär stat där var och ens religion respekteras och en ung poet som mitt i röran reciterar ett vackert poem.

Med en mormon som republikansk presidentkandidat i USA, islamister i arabvärlden, Marine Le Pen med sina 20 % i Frankrike och sitt extremhögerparti, bör vi alla som tror på frihet, jämställdhet och tolerans ducka eller kämpa på vi också. Demokrati är inget att ta för givet, det kan lika gärna ryckas ifrån oss utan att vi ens märker det och än mindre kämpar för det.

Med förnyad kraft kan vi ändå se hur egyptierna ett år senare återgår till Tahrir och försöker göra sina röster hörda. I Tibet kämpar munkar mot regimen och trappar upp sina protestaktioner.

Detta drakens år kommer nog att föra med sig mera turbulens för de maktlystna som inte lyssnar till folkets rop.

Anne Edelstam, fotografier och text, Paris