Olika fotografer i Paris visar skilda ämnen

Youssef Nabils fotografiParis är känt som en filmstad men börjar alltmer framträda även som ett centrum för fotografiutställningar. Diane Arbus retrospektiv ger en bister men klar bild av Amerika under 1950- och -60talen; Jean-Paul Goudes retrospektiv är tvärtemot glatt och färgrikt och slutligen Youssef Nabil visar upp nostalgiska och provokativa fotografier från Mellersta Östern.

Diane Arbus

Diane levde och verkade i New York 1923-71. Hon var en nyckelfigur i 1900-talets konstvärld. Jeu de Paume visar i detta första retrospektiv ett urval på cirka 200 fotografier. Dessa har lånats från muséer och från privata kollektioner och innefattar allt från hennes mest kända till andra helt okända bilder.

Efter en tid som modefotograf, revolutionerade hon konsten med sina teman och sitt raka och enkla sätt att fotografera människor i vad de har som intimast. New York var den stad där hon hittade de flesta av sina motiv. Men hon nöjde sig inte med att gå runt med kameran på gatorna utan hon tog sig in i nudistläger, bland cirkusaktörer, hos transvestiter, homosexuella och unga som gamla par. Bildmaterialet är inte konstlat utan taget i stunden. De kanske mest störande bilderna är de från ett mentalsjukhus och av handikappade. Deras förtvivlade blickar följde mig ut på Paris gator och släppte inte taget trots en solig vinterdag.

Inte heller tycktes de lämna henne ifred för hon tog livet av sig i höjden av sin karriär.

Denna borgerligt uppfostrade kvinna lämnade tryggheten – eller kanske ett alltför kvävande hem – och rebellerade i tidig ålder. Hon attraherades av utsatta och udda gestalter och kanske drogs hon till sist ned i deras avgrund och lyckades inte hitta mod att ta sig upp igen?

Det får vi nog aldrig veta men vi kan ana hennes spegelbild i fotografierna. Det är sedan upp till betraktaren om han vill se världen genom hennes ögon eller vända bort blicken.

Jean-Paul Goude

Fyrtio års karriär ställs ut på Musée des Arts Décoratifs i form av fotografier, videofilmer, installationer, modeteckningar, affischer, objekt. Dessa visas i intima salar blandat med en gigantisk installation av ett lokomotiv längs med vilken filmer kan beskådas som återger den franska revolutionens 200-års jubileum 1989. President Mitterands förtroende för denna konstnär var så stort att han anlitade Goude för detta för nationen så viktiga evenemang. Uppförstorade fotografier av de olika etniska grupperna ur kortegen hänger runt om i salen för att illustrera den multikulturella värld vi lever i.

Goudes bild av Grace JonesGoude började sin karriär som illustratör och dekoratör innan han fortsatte med reklam, fotografier och kläder.

”Mitt yrke cirkulerar runt skönheten. Mitt intresse för mystiska mandariner och afrikanska prinsessor kommer från en barnslig och förtryckt dröm om resor till exotiska länder” förklarar konstnären.

En kvinna med uppsatt hår, klädd i en vit, fotlång sidenklänning cirkulerar runt i salen och låter sig villigt fotograferas. Jag får en känsla av att befinna mig mer på teatern än på ett museum. Grace Jones, Goudes musa, uppblåsta bilder i alla möjliga attiraljer och poser lite var stans ger ytterligare en overklig touche till helheten. Platåskor höga som styltor, massor med solglasögon, masker, hattar utgör finurliga tillrop i de färgglada montrarna. Goude drar sig inte för att – likt en konstnärlig kirurg – förlänga, förhärliga, och klippa i fotografierna av sina modeller.

Plötsligt befinner jag mig i en tunnelbanestation med tunnelbanan som rusar förbi men med tillräckligt avstånd för att jag ska hinna beundra reklambilderna på väggarna bakom. Kända märken som Chanel och Guerlain har använt sig av Goude för att göra sina reklamer.

Humorn och självironin är aldrig långt borta i denna upplyftande och annorlunda utställning som inte bör missas.

Youssef Nabil

200års jubiléets lokomotivPå Maison Européenne de la Photographie möts jag av en helt annan värld. I denna fantastiska gamla byggnad tar jag mig upp på övervåningen där jag träffar Youssef, en glad egyptier, bosatt i New York. Hans fotografier andas både glädje och nostalgi. ”Jag är passionerad av film, speciellt de gamla egyptiska filmerna” anförtror han mig.

Det kan jag ana när jag promenerar runt i salarna och betraktar de poserande figurerna som har retuscherats i färg, likt de gamla affischerna jag har sett på Kairos gator. Modellerna liknar atmosfären i de egyptiska svart-vita femtio-tals filmerna.

Även de franska skådespelarna som Catherine Deneuve och Fanny Ardant för att inte nämna Charlotte Rampling har en aura av en svunnen tid, utklädda som de är i svarta slöjor och målade. Men han porträtterar också individer av folket som en hel serie fiskare från Yemen, utställda tätt bredvid varandra, à la Andy Warhol.

Youssef fotograferar även sig själv under olika resor och poser. I en triptyk tar han med oss från livet till döden då han försvinner i ett alltför blått hav under en surrealistiskt vacker solnedgång. Det är en resa i tiden samt in i vårt inre.

Det är genom denna subtila konstform mellan fotografering och måleri, som Youssef för oss till en fantasifull realitet i dagens Mellersta Östern via Egyptens guldår inom filmkonsten och allt den hade att erbjuda av flamboyant stil.

Med dessa tre helt olika – i stil och teman – utställningar finns det utrymme för alla slags drömmar eller mardrömmar i dagens Paris.

Anne Edelstam, Paris
www.articlesfromparis.com