EU når svarta havet

rombul

Rumänien och Bulgarien är den tjugosjätte respektive den tjugosjunde staten som har gjort den europeiska unionen stor. Åtminstone geo-ekonomiskt. Bild: Migliaccio

EU når svarta havet

Av Anders Forsberg.

Den 1 januari hälsades två nya medlemmar välkomna till EU. Medborgarna i Bulgarien och Rumänien ska hädanefter vara med om att utforma allas våra gemensamma lagar i Bryssel, dela på pengarna till jordbruksstöd, ekonomiskt eftersatta regioner, med mera, och i allt väsentligt komma i åtnjutande av alla de rättigheter och skyldigheter medlemskapet medför. Enda undantaget är att vissa tidigare medlemmar tills vidare inte accepterar invandrare från länderna.

Utvidgningen för EU österut till Svarta havet, ett område som inte är särskilt välbekant för flertalet andra européer. Egentligen har länderna inte spelat någon avgörande politisk roll sedan Krimkriget på 1850-talet då England och Frankrike gick samman i ett för alla parter katastrofalt krig mot Ryssland. Sverige var i sammanhanget på vippen att dras in, då Napoleon den III:s flotta ockuperade Åland och erbjöd oss öarna i Östersjön i utbyte mot att öppna en andra front mot tsarens armé. Men Gustav IV Adolf höll emot ett krigsvilligt parlament och Sverige klarade sig undan krigets fasor den gången också.

Under det kalla kriget var Svarta havet en stabil gränslinje mellan kommuniststaterna från Georgien till Bulgarien i norr och NATO-medlemmen Turkiet i söder, och låg i en slags geopolitisk dvala.

Idag, 17 år efter Berlingmurens fall, är läget annorlunda. Bulgariens och Rumäniens revolutioner mot Moskvas nickedockor var mer en följd av tidens allmänna tendens, med ett försvagat sovjetimperium och där andra länder, som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern ledde vägen, än folkliga uppror. Formellt infördes demokrati men en demokratisk kultur i mer allmän mening har bara långsamt kommit att utvecklas.

EU har varit instrumentellt i den utvecklingen genom att locka med medlemskap och kräva reformer. Arbetet är emellertid långt ifrån genomfört och  frågan om hur Unionen ska förmedla sina demokratiska värderingar österut kommer att fortsätta vara ett dominerande inslag i europeisk politik för lång tid framöver. Det var redan fallet när Unionen fick 25 medlemmar, men accentueras när den nu utvidgas till 27.

Området kring Svarta havet har också blivit mer konfliktfyllt de senaste tio åren. Georgien har svängt till det amerikanska lägret och ansökt om NATO-medlemskap, vilket retat upp Moskva, och hela Kaukasus har blivit politiskt labilt. Ukraina, såväl till yta som till befolkning ungefär lika stort som Frankrike, har haft en omtumlande politisk utveckling under senare år.

Till detta kommer de ekonomiska och sociala frågorna. De två nya medlemmarna har en bruttonationalprodukt per capita på bara ungefär en tredjedel av resten av EU. I Bulgarien lever drygt 10 procent av befolkningen i fattigdom, och i Rumänien är andelen drygt 20 procent. Fattigdomen har gett upphov till utbredd korruption och illegal verksamhet, som trafficking med prostituerade och narkotikahandel, liksom den gett upphov till att folkmängden sjunkit med drygt en miljon i vardera landet sedan 1990.

Emigrationen och risken för att kriminaliteten ska komma att påverka det övriga EU är ett av Bryssels huvudbryn. Dessutom är de nya medlemmarna viktiga när det gäller framtida export av olja och gas österifrån, en fråga som blivit alltmer central i EU:s förhållande till Ryssland. Det enskilt viktigaste projektet är gasledningen Nabucco, som ska föra gas från Azerbadjan till Ungern, och som bland annat skulle gå över Rumänien och Bulgarien, utan att passera Ryssland, vilket ryska Gazprom vill kontra genom att bygga en ledning till Turkiet under Svarta havet.

Till detta kommer de amerikanska intressena i området, huvudsakligen syftande till att säkra olje- och gasleveranserna från Kaukasus, men också till att skaffa sig inflytande i de länder som bröt sig löst från Ryssland i samband med Sovjetunionens fall.

Icke desto mindre festades det i Bukarest och Sofia under nyåret, och EU-kommissionens ordförande, Jose Manuel Barroso, uttalade standardfraserna om att "genom att välkomna två nya medlemmar till vår familj vet vi att kommer att berika vår kultur och vårt arv, och att våra ömsesidiga band och ekonomi kommer att befrämjas". Från rumänsk och bulgarisk sida talades om "ett himmelskt ögonblick" och att "den 1 januari 2007 utan tvivel kommer att inskriva sig som ett av de viktigaste datumen i vår nationella historia".

Men EU:s senaste utvidgning ställer också krav, inte bara på de nya medlemmarna, utan också på Bryssel, som genom att utsträcka sin makt till Svarta havet kommer att tvingas agera i ett långt ifrån okomplicerat geostrategiskt område.

Anders Forsberg