En annorlunda resa på floden Senegal

Kvinnorna är överallt i Senegal Bou el Moghdad heter den charmiga båten som seglar längst med floden från St-Louis till ett av världens fågelrikaste områden i Djoudj. Richard Tolls sockerfabrik, Dagana med dess marknad, nomadfolket Peulhs byar samt en avstickare till en by i Mauritanien, och slutligen Podor med sitt fort. 

Piere Loti

Resan gick i den franske akademikern och sjöofficerens – Pierre Loti (1850-1923) – fotspår. Likt Sven Hedin, var han en skicklig observatör, tillika tecknare och akvarellist samt författare. Dåtidens huvudstad, Saint Louis, tilltalar Loti så pass mycket att han därefter inspireras att skriva romanen: ”Le journal d’un Spahi” (En infödds soldats dagbok) som han även illustrerar. 

Men vår resa börjar i Dakar. Trots att det är november månad som anses vara höst, klibbar kläderna fast på ryggen i den närmare 40 graders torra hettan.

I den franska marinens plattgattade båt tar vi oss över till den före detta slavön, Gorée, utanför Dakars kust. Detta var den sista anhalten innan de svarta slavarna skickades ut över Atlanten till Amerika eller till Europa. Portugiserna bosatte sig på ön redan i mitten på 1400-talet och handlade med gummi. Senegal var sedan en fransk koloni fram till 1960 då det blev självständigt.

Öns borgmästare tog emot oss tillsammans med en fransk sjöamiral. Vi togs till en utmärkt restaurang där vi åt räkor och fisk – Senegals stapeldiet – innan vi visades runt på ön med sina charmiga hus i vackra färger. Slavhuset har blivit ett museum och besökaren kan läsa sig till hur slavhandeln gick till. Längst in finns en öppning mot havet där de slavar som inte var dugliga slängdes ut för att bli hajmat. Jag tittar ut över det gnistrande havet mot Amerika och tänker att saker och ting inte alltid är vad de ser ut att vara…

Dakar

Bussresan tog en evighet eftersom vägarna är bitvis helt förstördaKvinnorna är överallt i Senegal färgglada och ståtliga i sina långa klänningar och matchande turbaner. De säljer tyger, handgjorda smycken och vackert smidda träskulpturer. Jag blir till och med tillfrågad att få mina sandaler – som gått upp lite i sömmen – lagade men bytte ut dem istället för ett par inhemska. Bytesobjekt fungerar bra i detta land där det mesta västerländska saknas och kostar för mycket för gemene man.

Majoriteten av befolkningen är muslimer med animistiska undertoner. En minoritet är kristna. De gifter sig oavsett religion och är än så länge toleranta i sin tro. Men även här syns Saudi Arabiens penninginflytande med nybyggda moskéer där den fundamentalistiska wahhabitiska tron får alltmer fäste, precis som de har spritt sin lära i flera andra muslimska länder.

Franska och wolof är huvudspråken bland det flertal andra som de talar bland sina olika stamfolk. Skyltarna är också på franska så det är lätt att ta sig runt. Dakars museum är en sevärdhet i denna annars rätt fula och smutsiga stad. Men trots att miljoner invånare har flyttat in sedan den byggdes anses boababen vara så pass helig – fylld med andar – att hellre än att fälla ett träd, cirkulerar trafiken runt den. Vissa är så gamla som 4000 eller 5000 år! Senegaleserna äter dess frukter, tillverkar rep och mediciner med dess bark och bladen används till matlagning.

Fiskmarknaden är värd ett besök framförallt när pirogerna – med glada målningar i olika färger – kommer in och lägger sig bredvid varandra som en enda lång sprakande drake. På stranden längre ner övar två muskulösa killar brottning, nationalsporten. Unga män joggar flitigt och satsar på sport vilket är en bra idé i ett land med 48 % arbetslöshet och framtidsperspektiv som är knapphändiga framförallt för majoriteten analfabeter. Konst är en annan möjlighet med flera konstnärer som arbetar med återvinningsmaterial. De har även en konstbiennal. Musik är en exportvara med erkända musiker och internationellt utbyte med bland annat musiker från Sverige under december månad ”Rythms of the world festival” som äger rum femtio km söder om Dakar vid havet i ett ekologiskt paradis: Dialaw.

Buss genom savannen till Saint-Louis

All den charm som Dakar saknar finns samlad i St LouisBussresan tog en evighet eftersom vägarna är bitvis helt förstörda. Men avstickaren till Retbas Rosa Saltsjö var värt det. Där gräver saltarbetarna ut salt i platta båtar. Ett mödosamt arbete som förstör deras hy trots att de smeter in sig med olja och smör. För den trötte resenären finns det ett trevligt övernattningsställe där med swimmingpool och ekologiska runda bungalows, fint dekorerade, med alla bekvämligheter inuti. Vi fortsatte via klostret Keur Moussa där munkarna har skapat en oas av grönska, böljande fruktträd och biologiskt odlade grönsaker. De visar stolt upp sin lilla affär där jag fastnade för den inhemska oljan som ”helar det mesta!”

Vi stannade i ”den gröna staden” – Thies – med sina vackra träd för att äta lunch och ta en kall, välkommen, inhemsk öl, kallad ”La Gazelle” – gasellen.

Boababskogen på vägen avtecknar sig mot himlen likt ett hav av gigantiska skulpturer. Andarna flög omkring mig när jag gick runt och fotograferade de hundraåriga gamla träden. I ett tusenårigt träd, låg rester av benrangel kvar i det ihåliga trädet. Var det farfarsfar? Undrade jag men fick inget enhälligt svar på min fråga.

Saint Louis, den gamla huvudstaden

All den charm som Dakar saknar finns samlad i St Louis, med sina låga kolonialhus i dova, jordnära förger, i en sovande atmosfär. Inga turister syntes till. Vi tog in hos en av de gamla, blandras familjerna, Bankal, vars restaurerade kolonialhotell – Résidence – även verkar vara centrum för de invånare som vill komma dit och lyssna på de musiker som spelar där. Jean berättade att han var husläkare när han inte spelar musik… Hotellets butik har fina souvenirer och även äkta touaregsmycken i silver. Touaregerna är ett nomadfolk – även kallade ”det blå folket” på grund av deras blåa turbaner – som lever mellan de angränsande länderna. De är rebeller och traktens skickligaste tillverkare av originella smycken.

För den som är intresserad av att dyka, fiska à la Hemingway, jaga, rida eller bara ta det lugnt vid den fina swimmingpoolen kan jag verkligen rekommendera den ekologiska ranchen: Le Ranch de Bango (www.ranchbango.com).  

Det bästa sättet att ta sig runt staden är i en av de målade hästdroskorna. Efter ett väl värt besök till Musée Jean Mermoz – den förste postflygaren över Atlanten – stannar jag på Garlerie Arte med vackra afrikanska träsniderier. Bredvid ligger ett konstgalleri med typiska skulpturer gjorda av hittegods men jag fastnar för en skulptur jag hittar på gatan gjord bland annat med hjälp av ett televisionsbatteri. Jag kan även rekommendera affären Tess (www.tess.net)för sina vackra tyger. Kvällens drink intogs på det mysiga hotellet,La Poste, terrass. Dokumentationsmuseet samt den stora moskén är värda besöket också. Innan vi steg ombord på båten, tog vi en tur runt den smala landbiten som sträcker sig utanför staden – likt en tunga, därav dess namn – och som är en samlingsplats tillika bostäder åt alla fiskare och deras familjer: La langue de Barbarie.  

Båten Bou el Mogdad      

Den sista anhalten var fortet i den före detta kolonialhamnen Podor, Resans huvudattraktion var definitivt den charmiga, omgjorda, gamla kolonialbåten – den enda som seglar upp för floden Senegal. Den ägs av Compagnie du Fleuve (www.compagniedufleuve.com) som även ordnar hämtning i Dakar och färd fram och tillbaka till båten för den som önskar. Föreståndarinnan var fransyska – Lilli – och hon såg till att alla kabiner, duschar och toaletter var rena och snygga (det fanns flera att dela på för resenärerna). Maten var gudomlig och baren på däck öppen varje kväll. Jazzkonserter ordnades på vissa ställen samt lyx pick-nickar ute i det gröna då man slussas iväg med mindre piroger för att nå land. Vår första utflykt var till ett av världens finaste fågelreservat – Djoudj – där jag såg en uppsjö av pelikaner, örnar som häckade, tranor, kormoraner, flamingos för att nämna några. Jag hade även turen att fotografera en krokodil trots att de under denna torra säsong mest lägger sig högre upp. Gigantiska ödlor – varaner – såg jag flera gånger under resans lopp. Kikare är ett måste på denna resa!

Bou el Mogdad tuffade vidare på kvällen bort från träsken och de malaria- och gula febern-stinga myggen som frodas där. Vi var glada att kunna gå in i våra kabiner och äta middag inomhus i matsalen den kvällen. 

Ju närmare vi seglade inåt land, ju varmare blev det. Utflykterna gjordes tidigt på morgonen eller senare på eftermiddagarna. Båten stannar även under sin fem dagars långa resa vid Richard Tolls sockerreservat, Daganas marknad och resterna av ett gammalt fort. De mest intressanta utflykterna var till fots – genom savannen – till de halmbyar som befolkas av Peulhfolket – nomader med getter och sebukor – och till de tolvhundratals gamla byarna lite längre bort samt, på andra sidan floden, en Mauritansk by med fina handtryckta tyger.

Turismen är en av Senegals största tillgångar Den sista anhalten var fortet i den före detta kolonialhamnen Podor, innan vi tog buss tillbaka till St-Louis för övernattning och nästa dag vidare till Dakar där jag hann ta en simtur i Atlanten längs med en öde och kritvit sandstrand innan flyget tillbaka till Europa.

Turismen är en av Senegals största tillgångar och alla pengar behövs i detta fattiga land. Wade – den 86 årige korrupte presidenten – hoppas de senegaleser jag pratar med att de bli av med i de kommande presidentvalen (den 26 februari 2012).  Oppositionen som de tror ska försöka få bukt med de gigantiska problem som landet brottas med, kanske blir invald istället. Wane är en av de få välutbildade, internationella senegaleser som återvänt i förhoppningen att göra något positivt för sitt land. ”Trots sämre lön och mindre infrastruktur, vill jag hjälpa de mina. Jag tänker även på mina barn som växer upp här. Om inte vi gör något för vårt eget land, vem ska då göra det?” Säger han. Men han är en minoritet av de som lämnar tryggheten i västvärlden för en oviss framtid i Afrika.

Missa inte att komma och besöka detta intressanta men tämligen okända land som har mycket mer att erbjuda än vad som får plats i en artikel. 

Anne Edelstam ,text och bilder