När Amerika möter Frankrike

Matisse, porträtt ac Sarah Stein,1916Vad vore konsten utan mecenater? Syskonen Stein upptäckte, uppskattade och samlade verk av Matisse, Cézanne, Picasso när dessa vändes ryggen eller hånades av sina egna landsmän. Utställningen – med 248 verk – på Grand Palais i Paris uppmärksammar Steins avant-garde sinne.

Steins äventyr i Paris

Leo, Gertrude, Michael och Sarah Stein kom till Paris från Amerika i början av 1900-talet. De disponerade ett arv som inte var obetydligt men inte heller så stort att de kunde köpa redan etablerade konstnärers verk. Deras känslighet och nyfikenhet ledde dem i stället att leta bland konstnärer som ansågs lite udda eller som ännu var oupptäckta. De skapade vänskapsband med de konstnärer de köpte av och bildade snart konstnärskvällar där Paris intellektuella samlades varje lördag.

Gertrude – en avant-garde författare – installerade sig med sin bror Leo i Paris konstnärskvarter i St-Germain. Hennes äldre broder, Michael, flyttade in i närheten med sin fru Sarah.

Manet, Renoir, Degas och Cézanne: de moderna konstnärernas pelare.

Leo, den yngste av syskonskaran, kom först till Paris – innan de andra följde efter – och var den som började sin samling. Han var fascinerad av europeisk konst och tränade sitt öga genom att gå på utställningar och lyssna på konsthistoriker som Berenson. Efter Manet och Degas, köpte Leo Matisse och Picasso. Under Höstsalongen 1905 köpte han den skandalomsusade Matissetavlan ”Kvinnan i hatt”. Picassos ”Tre kvinnor” och Cézannes ”Madame Cézanne” var verk som drog till sig andra konstnärer i Leos och Gertrudes salonger. Amerikanska författare som Hemingway och Fitzgerald, konstnärer som Picabia och Man Ray flockades hos syskonen för att insupa atmosfären och se målningarna.

Matisse och hans akademi

Sarah och Michael Stein blev vänner med Matisse och var de första som försvarade hans konst. De fick ihop en utomordentlig kollektion innan det första världskrigets utbrott. Sarah övertalade Matisse att öppna en konstakademi och anslöt sig till ett flertal andra utländska konstnärer under hans lektioner. Hon stöttade Matisse i hans beslutsamhet att förklara sin konst via skrift och undervisning. 1914 accepterade Steins att låna nitton av sina finaste målningar till Berlin för en utställning där. Men kriget blockerade deras verk i Tyskland och de kunde aldrig få igen dem. 1928 flyttade de till en villa som Le Corbusier hade byggt åt dem i en förort till Paris. De levde och verkade där till 1935 när fascismens hot tvingade dem tillbaka till USA.

Gertrud SteinGertrud Stein och Picasso

Picasso erbjöd sig att måla Gertruds porträtt 1906 och de utvecklade en varaktig vänskapsförbindelse efter det. Det var då hon började skriva sin monumental-bok The Makings of Americans, med inflytande av Cézannes målningar och sina diskussioner med Picasso. De var båda intresserade av realism och objekten i sig och därefter utvecklade Gertrud ett språk baserat på repetitioner och Picasso konstverk baserade på volymernas upplösning. Leo följde inte längre med i Gertruds smak när Picasso började måla i kubistisk stil. Han uppskattade inte heller hennes nya skrivstil. Men Gertrud hade då träffat Alice Toklas så syskonens separation 1913 blev en naturlig följd av detta.

Post-kubismen

Efter kriget blev de konstnärer som Steins hade stöttat så pass kända att de inte hade råd att köpa flera verk. Gertrud fortsatte dock att stödja andra post-kubistiska konstnärer som Gris och Braque. Under 20-talet flyttade Leo till Italien och Michael och Sarah hade rest till San Fransisco, då försvarade Gertrud en grupp unga konstnärer, neo-humanisterna – med Francis Rose, Bérard, Tchelitchew och Picabia i spetsen. Innan hennes död – 1946 – uppmuntrade hon även andra abstrakta konstnärer. Hon var vid det laget, tillsammans med sin livskamrat Alice Toklas, välkänd inte minst efter utgivningen av boken ”Alice B. Toklas autobiografi”.

Att det funnits mecenater som Steins har vi att tacka denna utomordentligt fina utställning för med en samling imponerande verk i flera salar. Filmer, brev, litografier och skulpturer gör utställningen ännu mera levande. Flera timmar behövs för att ta till sig allt men det är värt varje minut. Efter att ha visats i San Francisco, är den i Paris tills mitten av januari 2012 och missar man den här, har man ytterligare en chans i New York på Metropolitan därefter, till juni nästa år.

Anne Edelstam, Paris