Förvirrande signaler om USA:s mellanösternpolitik

Förvirrande signaler om USA:s mellanösternpolitik

I förra veckan publicerades rapporten från Iraq Study Group (ISG), eller Baker-Hamiltonrapporten som den också kallas, om tillståndet i det krigsdrabbade Irak, samt om en möjlig kursändring för amerikansk politik i landet och i Mellanöstern i stort. Efter valnederlaget i såväl kongressen som senaten i höstas, som allmänt anses bero på missnöjet med kriget, söker nu delar av den republikanska amerikanska administrationen hitta vägar för att komma bort från den alltmer oroande situationen man framprovocerat i tvåflodslandet.

FN:s avgående generalsekreterare, Kofi Annan, har hävdat att Irak är på väg mot inbördeskrig, och i veckan sällade sig den nytillträdde amerikanske försvarsministern, Robert Gates, till rösterna som hävdade att USA inte är på väg att vinna kriget. Gates, likt Baker, har kommit tillbaka till storpolitiken efter att respektive ha arbetat som CIA-chef och utrikesminister under den nuvarande presidentens far. De tillhör med andra ord en annan tradition än de nykonservativa  kring presidenten, som avgående ministern och en av arkitekterna bakom kriget, Donald Rumsfeld.

I veckan gick en annan före detta minister, Colin Powell, också han knuten till administrationen under George Bush den äldre, ännu längre när han hävdade att "USA håller på att förlora kriget".

Och statistiken talar sitt tydliga språk, även om den varierar vilt - från Iraq Body Count, som hävdar att omkring 50.000 civila fått sätta livet till i kriget till den ansedda medicinska tidskriften The Lancet siffror på omkring 650.000. Bägge studierna, och flera andra, registrerar dock att läget stadigt förvärras: fler och fler människor, huvudsakligen civila, dör en våldsam död i Irak. På måndagen kom en rapport från Pentagon som hävdade att närmare 1.000 människor dör våldsamt per vecka i Irak.

Irak tycks inte befinna sig i ett inbördeskrig, utan i flera, en del religiösa, andra etniska och ytterligare andra territoriella (Sunni-Shia, Sunni-Sunni, araber mot kurder, centralmakten mot provinserna i nord och syd...) till vilka ska läggas våldet mot ockupationsmakterna, ockupationsmaktens våld mot civila irakier (på fredagen anklagade motsvarigheten till Röda korset, Röda halvmånen, de amerikanska trupperna för att ha attackerat deras kontor, på söndagen kidnappades 30 arbetare på kontoret av okända gärningsmän; Röda korset gav sig av från landet för tre år sedan efter att deras kontor bombats av amerikanskt flyg), liksom en opportunistisk banditverksamhet och ett uppblossande av gamla fejder av familje- och klankaraktär.

Kriget har vidare gett upphov till regional obalans i styrkeförhållanden, och gett den teokratiska regimen i Teheran tillfälle att segla upp som regional stormakt, försvagat Saudiarabiens och emiratens roll, radikaliserat den palestinska väljarkåren till det religiösa Hamas fördel framför det sekulära Fatah, bidragit till konflikten i Libanon, med mera. Det finns många andra orsaker till flera av dessa motsättningar, men kriget har uppenbart inte hjälp till att lösa dem - vilket var tanken, snarare tvärtom.

George W. Bush, president och överbefälhavare, överväger för tillfället den uppkomna situationen och kommer att meddela sina slutsatser i januari. Han har emellertid sagt att han lyssnat till alla åsikter och efter en pressläcka meddelat att han snarare tänker utöka den militära närvaron i Irak snarare än att dra sig ur. "Oddsen är för höga, och konsekvenserna av att lämna över Irak till extremister som vill göra det irakiska folket och det amerikanska folket illa är alltför allvarliga".

Signalerna från Washington är således motsägelsefulla, för att inte säga förvirrande, med å ena sidan en återgång till en mer dialogerande diplomati, demokraternas kovändning från stöttande till kritiska, med mera, och å den andra sittande administrationens ovilja att krypa till korset och erkänna att dess mellanösternpolitik baserat sig mer på "wishful thinking" än på solid kunskap.

Anders Forsberg