Med oändligheten i sin hand: Bert Jansch 1943-2011

Bert Jansch Medan resten av världen sörjer Steve Jobs är det Bert Jansch som jag saknar mest. Jansch avled på 5 oktober, 67 år gammal, två år efter att han fått beskedet om lungcancer.

Där alla andra hyllar Jimi Hendrix, är det Bert Jansch som jag utnämner till den bästa gitarristen. All den finess och stilfullhet Hendrix hade fanns också hos Jansch, men eftersom den akustiska gitarren aldrig haft samma status som den elektriska, levde Bert Jansch under en stor del av sitt gitarristliv i skymundan. Som medlem i folkrockjazzgruppen Pentangle, eller som soloartist från mitten av 60-talet och fram till för ett par decennier sedan när han började hyllas av unga musiker. Kanske allra mest av Bernard Butler. Jansch var musikernas musiker, dyrkad av en numer ganska välbekant skara namnkunniga artister: Donovan, Neil Young, Paul Simon och Jimmy Page (som stal Janschs version av den traditionella "Blackwater Side" och döpte om den till "Black Mountain Side"). För dem med den brittiska folkmusiken som specialintresse.var han kort och gott en hjälte.

Innan han släppte sin debutskiva 1966 fanns det ingen som honom. Efter det fanns det inte heller någon som Jansch. Han var ett unikum. Han inspirerades av legendaren Davey Graham och bluesmusikern Big Bill Broonzy, men utvecklade en helt egen stil. Han hade ett hårt, bluesigt sätt att spela gitarr, han liksom släppte strängarna mot greppbrädan och åstadkom en perkussiv effekt. Samtidigt var han otroligt finkänslig. Han kände av varenda romantiskt drag i låten han spelade och uttryckte det genom strängarna i lyriskt porlande tonsekvenser. Bert Jansch var en fullkomlig gitarrist. Han var den bäste gitarristen.

Det var Jansch som fick mig att inse den akustiska gitarrens potential. Jag kommer fortfarande ihåg var exakt jag befann mig när jag hörde "Bert And John" från 1966 första gången. Titelns John heter Renbourn i efternamn och skulle senare dela på gitarransvaret i Pentangle. Utan någon som helst överdrift kan jag säga att "Bert And John" förändrade mitt liv. Saker var inte riktigt de samma efter den. Framför allt insåg jag att om jag ska spela akustisk gitarr, så får jag se till att ta det på större allvar. Det skickade iväg mig på en underbar och inte sällan underlig resa. Det är en helt annan historia. Men jag nämnde det för Bert Jansch när jag intervjuade honom i slutet av 90-talet. Bert Jansch blev mycket förlägen. "Oh God..." sade han och gjorde en lång paus. Som jag fyllde med nervöst pladder, antar jag.

Han var rätt tystlåten. Blyg skulle jag vilja säga. Själv hade jag aldrig varit så nervös inför en intervju tidigare. Jansch var min verklige hjälte och i samma ögonblick han lyfte telefonluren förvandlades jag från härdad intervjuare till ett lallande fan. Vi pratade hur som helst ganska länge och när han var tvungen att avsluta för att han hade några ärenden han var tvungen att göra erbjöd han att fortsätta intervjun vid ett senare tillfälle. Lite fåraktigt avböjde jag för jag tyckte att jag fått veta det jag behövde. Men jag hade kunnat fråga hundratusen andra saker som jag undrat över sedan dess.

Men det viktigaste Bert Jansch hade att säga finns ändå i hans musik. Den innehåller hela honom och den innehåller hela världen om man verkligen lyssnar. Nu när jag skrev det kom jag på att det är precis det som gjorde honom så otroligt egen som musiker. Ingen kan ifrågasätta hans skicklighet, men för Jansch handlade det aldrig om ekvilibrism. Det finns massor med duktiga gitarrister med motordrivna fingrar, men de berättar ingenting om världen. De berättar bara hur duktiga de är. Bert Janch å andra sidan visade världen som den var.

Bert Jansch kom från Glasgow men det var i London han fick sitt stora genombrott. Den klassiska antidroglåten "Needle Of Death" fanns med redan på hans första skiva som väckte stor uppmärksamhet i dåtidens folkmusikkretsar. Man jämförde honom med Bob Dylan. När han några år senare bildade Pentangle men ett antal andra prominenta musiker med rötter i både jazz och folkmusik vände han upp och ner på genrerna. Pentangle bekräftade allt det som Davey Graham tidigare visat som möjligt: genregränser är till för att överskridas, stilar är till för att blandas. Det bästa exemplet på detta ur Pentangles katalog är skivan "Basket Of Light". Ett mästerverk, oantastligt. Men så gott som allt Pentangle gjorde under de år originalgruppen var tillsammans är värt att höra och svårt att överskatta.

Det är samma med Bert Jansch själv. Visserligen stal spriten då oc då en del av hans ork och kreativitet, men fullträffarna är fler än misslyckandena. Mellan 1965 och 1974 gjorde han bara toppskivor (med undantag för "Nicola" som är ett inte helt genomtänkt försök att lägga stråkar till Jansch musik). Därefter sticker skivor som "A Rare Conundrum/Poor Mouth" och "Toy Balloon" ut. Tll och med den konceptuella "Avocet" är speciell.

Det finns ett par underbara rader av William Blake som använts för att beskriva en annan musiker som avgudade Jansch, nämligen Nick Drake. De lyder:

To see a world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand
And eternity in an hour.

Precis samma ord kan användas för att beskriva Bert Janschs musik. I det lilla fanns allt det stora. Jag vore inte mänsklig om jag inte djupt saknade någon som visat mig allt detta.

Peter Sjöblom