Edward Munch: Det moderna ögat

arbetareEn annorlunda syn på konstnären Munch visas denna höst på Centre Pompidou i Paris. Besökaren upptäcker – genom hundrafyrtio verk varav ett femtiotal fotografier, filmer och en av konstnärens få statyer – en Munch som inte alla känner till med teaterscener, teckningar och tavlor från en senare tid i hans liv.

Den moderna Munch

Munchs (1863-1944) karriär började redan 1880 och fortsatte tills hans död, samma år som Mondrian och Kandinsky. Trots det associeras han mest med konstnärer som Van Gogh eller Gauguin vilka båda dog flera årtionden tidigare än han själv. Munch ansågs vara besatt av sjukdom och död, med ångesten drypande i tavlor som ”Skriket” eller ”Det sjuka barnet” där han målade av sin älskade syster som dog i tuberkulos. Dessa tavlor målades i början av hans karriär.

Mindre känt är Munchs utåtriktade karaktär, öppen för nymodigheter som fotografering och film. Denne ”andre” Munch intresserar sig för arbetarnas liv och för samhället i övrigt vilket visas på Pompidou genom flera intressanta tavlor av arbetare och industrier i starka penseldrag och oväntade färger.

1908 blev en vändpunkt i hans liv: det var slutet på en tumultartad kärleksförbindelse och en djup depression. Munchs eviga resande till Tyskland och Frankrike upphörde också och han etablerade sig strax utanför Oslo.

Munchs sociala sida

I denna unika utställning upptäcker besökaren utöver repetitionerna i hans verk – med rum där ett och samma motiv visas upp målat i diverse färger och material – andra sätt konstnären uttryckte sig på.

Men repetitionerna i sig tyder på en modernism som för mina tankar till Andy Warhol och hans målningar samt tryck av samma objekt om och om igen. ”Work in progress” eller livscykler kan dessa senare målningar eller teckningar som tar upp tidigare verk kallas för. De visar att Munch var mån om att visa utvecklingen i sitt måleri och att han hade lust att experimentera med motivet. Ibland klev han på sina verk eller lät dem stå ute i väder och vind för att se hur de förändrades. Munch gjorde även teaterdekorer till bland annat Ibsen pjäser.

Munch framför några tavlorMunchs fotografier

Konstnären var mycket förtjust i att gå på bio, läste flera illustrerade tidskrifter och fotograferade. Hans fotograferande är imponerande i dess kvantitet men framförallt genom originaliteten i hans bilder. Dessa är helt olika från hans tavlor – även om ett rum börjar med att visa ett fotografi på en naken kvinna som han sedan målar och tecknar i flera upplagor – och är mest självporträtt.

Under hans sista tio år i livet, målar han och fotograferar sig själv i ett intensivt uppgörande med eller insikt av sig själv. En kort film med scener från Oslos gatuliv som han har gjort visar på hans intresse för folklivet och för det alldagliga. Det finns även en hel sal med tavlor och teckningar han målat när han drabbats av en ögonåkomma och enbart såg suddigt och inte alls på ett öga.

Frågan jag ställer mig är dock att – trots att det är intressant att se Munch ur ett annat perspektiv än den ångestfyllda konstnär han mest associeras som – om han hade varit en sådan ypperlig fotograf skulle han inte ha varit mera känd för dessa bilder då och varför visa tavlor målade med nedsatt syn som kanske kan intressera en del, men som han nog själv helst velat slippa att ställa ut?

Sanningen är att det är tavlorna med dess kraftiga penseldrag och de besynnerliga färgkombinationerna som gör Munch till den fantastiska konstnär han var. Inte de andra experiment han höll på med.

ÖgatRepetitionerna och hur dessa påverkat senare konstnärer är dock värt en tankeställare. För jag hade inte innan denna utställning sett Munch i det skenet.

Därför är det ändå värt ett besök för den som ändå har vägarna förbi Paris. Och detta är ju ”Europas navel” i alla fall i fransmännens ögon, så visst passerar de flesta av oss förbi denna vackra huvudstad någon gång. Utställningen pågår till och med den nionde januari 2012. Annars kan ni alltid njuta av den Munch de flesta av oss känner igen och vars verk är etsade i våra sinnen och filosofera över att han var kanske mera modern än vad vi hitintills trott.

Anne Edelstam