Ögonblicket då USA vacklar

Ögonblicket då USA vacklar

Genom att ge ord åt det smärtsamt uppenbara inleder The Iraq Study Group, eller Baker- Hamilton-rapporten, med att "situationen i Irak är allvarlig och stadigt förvärrad". Ska man bedöma de 69 sidorna av undersökningar, alternativa möjligheter och de 79 rekommendationerna som stämmer ur denna inledningsfras, är det i verkligheten USA:s position i Mellanöstern som helhet, och inte bara i Irak, som är både "allvarlig och stadigt förvärrad". Vi kan alla se hur Irak sjunker ner i sekterism och inbördeskrig. Nationell upplösning och split, snarare än försoning och enhet börjar få en oundviklig air, i öppet motstånd mot USA:s närvaro eller önskningar. Såväl före som efter Baker-Hamilton är USA oförmöget att vare sig stoppa processen eller bestämma dess resultat. Alla ambitiösa försök till ett större Mellanösterninitiativ har flugit sin kos.

I stället har man introducerat en illa förklädd räddningsoperation som går under benämningen "de bästa strategier och taktiker för att påverka resultaten i Irak och i regionen" som har sitt ursprung inom USA:s utrikespolitiska "establishment".  Det är en pastisch av önsketänkande, konventionell vishet från Washington och desperata åtgärder för att  hindra motsättningar som plockats samman i syfte att dölja den pinsamma amerikanska makt- och prestigeförlusten, och en skarp skillnad i politisk vilja. USA:s välmenande allmänhet kan knappast finna någon tillfredställelse - utan snarare, om något, djup otillfredsställelse - när de ser sin supermakt involverad i Mellanösterns politiska trauma.

Så ser det ut speciellt för israeliska bedömare, som delar värdesystem och hotbilder, liksom åsikten om betydelsen av vår regionala närhet och uppskattningen av den avskräckande effekt som ett starkt, självsäkert och beslutsamt USA har för vårt eget lands säkerhetspolitik. Låt oss inte lura oss. Rapportens verkliga betydelse går långt utöver den irakiska frågan. Från en global synvinkel underkastar sig rapporten den så kallat hegemoniska eller polariserade tolkningen av dagens världsfrågor, och belyser mångordigt att USA - som satts på prov och misslyckats i Irak därför att man förvisso har såväl hård som mjuk makt, men inte viljan - är oförberett och möjligen illa bestyckat för att ta på sig hela ansvaret för att leda en ny världsordning. I ett Mellanösternperspektiv ligger den dubbla doktrinen om att hålla Irak och Iran stången i ruiner. Maktvakuumet som uppstått i Persiska viken beror på en kombination av öppet och bestämt iranskt motstånd, irakisk självförstörelse samt amerikanska missbedömningar vad gäller prioriteter.  Resultatet är att arabvärldens södra del - Saudiarabien, Kuwait, och Arabemiraten, Jordanien, Libanon och ett ambivalent Syrien samt palestinska moderata krafter som skyfflas undan av radikal islamism - har blottlagts och blivit osäkert, har förlorat säkerheten på ett bestämt USA som agerar utifrån en styrkeposition.

Komissionen, som kallas det blå bandet, har sökt ge en positiv bild av ett begynnande utrikesfiasko, och pläderar för "en kursändring" genom att sjösätta en "enhetlig ny diplomatisk offensiv" i syfte att hantera problemen i "Irak och i regionen".  I verkligheten antyder detta ett lätt förklätt motstånd mot de fyra huvudsakliga komponenterna i Bushadministrationens Mellanösternpolitik: demokratisering som den överbryggande principen och den högsta prioriteten; en enad front mot terrorism och stöd till uppvigling i länder som Syrien och Iran; ensidig handling, från uppvisningar av militär styrka till, när det blir nödvändigt, förebyggande åtgärder; samt en lägre profil för konflikten mellan israeler och palestinier, som inte anses som mogen för en lösning; och slutligen att frikoppla denna konflikt från andra regionala problem och tona ned USA:s roll från nödvändig till behövlig. Men vad rapporten föreslår i stället för dessa fallna bålverk är vare sig enkelt eller nytt, i första hand när det gäller den deprimerande återvändsgränden av relationen mellan palestinier och israeler, där bristen på en ny strategi återupprättar idén om att bygga broar. "Irakierna kommer att få en möjlighet att skapa sig en bättre framtid, terrorismen kommer att nedkämpas, stabiliteten kommer att främjas i en stor del av världen och USA:s kredit, intressen och värdegrunder kommer att försvaras" Hur då? Bara genom att USA direkt engagerar sig direkt i konflikten mellan Israel och araberna genom ett "nytt och hållbart engagemang" för en "helhetlig fred mellan israeler och araber" - i alla frågor, på alla fronter och endast inom ett större regionalt ramverk. De såväl konceptuella som praktiska svagheterna i denna argumentation är förbluffande, liksom de risker den bär på för alla inblandade parter. Israeler, palestinier, moderata arabiska ledare och USA självt bör tänka sig noggrant för innan man bestämmer sig för om brobyggande, mångsidig konferensdiplomati och strävan efter en omnibusslösning, vare sig den genomförs genom tvång eller genom samverkan, verkligen är den bästa vägen mot fred, eller ens en önskad snabblösning alltmedan Bagdad fortsätter att stå i brand. Att USA "inte hjälper sin allierade Israel genom att undvika att direkt blanda sig i den arabisk-israeliska konflikten" är som bäst ett tvivelaktigt förslag. På ett liknande sätt tillkom Madridkonferensen 1991 genom en uppseendeväckande militär och diplomatisk triumf som lyckades samla en internationell koalition av de som var villiga att agera, och som alla vände blickarna mot Washington för ledarskap och kände sig delaktiga i företaget att sätta stopp för ett regionalt rovdjur, Iraks Saddam Hussein. Vid tidpunkten åtnjöt USA stort förtroende och lejd, medan man inom den förutsägbara framtiden kommer att befinna sig på defensiven. När samtalen väl kommer till stånd kommer de att påverkas av arabiska delegationer som vill tvinga Israel till eftergifter, om så bara i syfte att undvika ännu ett misslyckat amerikansk företag. Dessutom ger vad som ligger inbäddat i rekommendationerna 12 till 17 upphov till den besvärande misstanken att om de antas av president Bush som officiell utrikespolitik kommer USA att uppmuntra extremister: Iran, för att stödja instabilitet, Hamas för deras oböjliga hållning, Syrien för sitt dubbelspel, samt saudierna, egyptierna och andra arabländer för deras timida attityd och handlingsförlamning när Irak faller samman och Iran, som exporterar sin dödliga version av islamsk aktivism, upprättar sig som en regional stormakt. Det är vansinne att i god tro koppla den palestinska frågan till frågan om svårigheterna i Irak, att binda samman en historisk territoriell konflikt med en gammal stamfejd. De måste hanteras utifrån sina egna förutsättningar, med fantasi och utomordentlig känslighet, och så vidare, inte genom att blanda ihop dem och lägga bägge problemen i samma säck, tillsammans med USA:s besvär. Att regionalisera konflikten mellan palestinier och israeler är ett skralt bidrag, om ett bidrag överhuvudtaget, till rapportens uttalade målsättning att främja Iraks enhet och territoriella integritet, att sätta stopp för grannländers instabiliserande aktiviteter, att säkra Iraks gränser, förhindra en utbredning av instabilitet och konflikt utanför dessa gränser och att främja hjälp till den irakiska regeringen från muslimska länder som inte direkt gränsar till landet. Att regionalisera konflikten mellan israeler och palestinier garanterar tvärtom att ett bilateralt ramverk för samlevnad mellan parterna tragiskt skjuts på en osäker framtid, hur missbelåtet man än kommer fram till ett sådant. Det garanterar också ett fortsatt tillbakadragande av USA:s hegemoniska ambitioner, ett USA som fortsätter att vara oförmöget att tyda - eller spela efter - Mellanösterns regler.

Aharon Klieman

Professor Aharon Klieman innehar Nahum Goldmanns stol i diplomati och leder Abba Ebans doktorandutbildning i diplomatiska studier vid Tel Avivs universitet. Artikeln har tidigare publicerats av http://www.bitterlemons.org/, en nätpublikation där israeler och palestinier delar på utrymmet.

Översättning av artikeln: Anders Forsberg