Utrikes nyheter

Arja Saijonmaa Sångerskan som blev aktivist för kärlekens skull

Arja SaijonmaaVi känner till Arjas underbara, klara och djupa röst med en charmig Finlands-svensk accent. Men hennes skrivande talanger och hennes liv som aktivist är de flesta av oss främmande inför.

Under en litterär och musikalisk afton på svenska klubben i Paris en kall februari kväll, värmdes våra hjärtan av Arjas framförande blandat med sång och skratt. I hennes bok ”En ung naken kvinna, mötet med Mikis” (Piratförlagen), möter vi en förälskad Arja.

Det är under en konsert i Helsingfors i början av 1970-talet som mötet med den grekiske kompositören Mikis Theodorakis äger rum. Mikis har ett förflutet med politiskt laddade sånger och år i fångläger i Grekland.

”Arja följer med oss på världsturné” utropar han – utan att ha frågat Arja. Men så blir det och äventyret som bland annat äger rum i Paris får vi ta del av under denna speciella kväll.

Året är 1972 då Arja upptäcker Paris – eller rättare sagt Saint Germain – sedd genom grekexilernas vänsterskimrande ögon.

”Vad är kraften i sången?” undrar Arja och sjunger en låt som Mikis har skrivit med sin djupa röst. Taket nästan lyfter i den fullsatta salen när hon drar igång stämbanden.

”Vårt språk var musiken” berättar Arja som kastades ut av den turnerande gruppen efter ett tag. Hon deppade då i Paris innan hon återgick till sitt musicerande i Finland. ”Paris har visat alla sina grimaser,” säger hon med ett leende på läpparna.

Skulptural dans

Intimt spel mellan dansarna och draperierna Koreografen Russel Maliphant valde Paris för denna första representation av sin balettföreställning – Le Projet Rodin – inspirerad av skulptören Auguste Rodin.

Föreställning på Théâtre Chaillot

I museets källare vid Trocadéroplatsen med utsikt över Eiffeltornet, ligger denna stora teater. Trots att det var första gången denna koreografi visades, var salen fullsatt. Russell Maliphant – en kanadensare installerad i London – är ett gesternas geni och hans möte med formernas geni kunde inte bli annat än sprakande.

Russell har själv dansat på Royal Ballet och flera andra kompanier och utövade även tai chi och yoga innan han utmärkte sig som koreograf 1996. Han har fascinerats av skulptören Rodin i många år men det var under ett Parisbesök förra året då han gick på Rodinmuseet som han inspirerades att göra denna koreografi baserad delvis på Rodins teckningar och delvis på hans skulpturer. Baletten är också uppdelad i två.

Scenen öppnas med sex dansare draperade i långa vita sjok som hänger ner från taket och som ligger utkastade på marken.

Dansen utspelar sig mycket estetiskt genom ett intimt spel mellan dansarna och draperierna. Musiken är dov och en aning metallisk.

Efter pausen är den andra delen mera skulptural i sin framställning, framförallt männens dans. Den store svarte dansaren med alla muskler synliggjorda kunde misstagas för en av Rodins skulpturer. Samtidigt var inte dansen statisk utan tvärtom var rörelsen ständigt i förnyelse och spelen mellan olika par, solon, män eller kvinnor emellan fascinerande i sin enkelhet och modernitet.

Och revolutionen fortsätter…

I duggregn samlades – den 25te januari 2012– en grupp egyptier på Trocadéro, med utsikt över EiffeltornetEtt-års dagen för den arabiska revolutionen firades av vissa men var för andra en smärtsam påminnelse om de som har dött eller skadats för en utebliven frihet. För dessa fortsätter kampen.

Tunisian girl

Flera böcker har publicerats lagom till detta evenemang. En av dessa är Lina Ben Mhennis ”Tunisian girl” – en bloggares berättelse om den arabiska våren – med utmärkt förord av journalisten Jasmine el-Rafie (Sekwa förlag, 2012). Det är en lättläst, kort och koncis bok som kartlägger de evenemang som ledde fram till revolten i Tunisien – där den ”arabiska våren” tog sin början, för att sprida sig likt en löpeld genom arabvärlden. Lina kommer från en aktivistfamilj som har lidit under diktaturen, det kan därför ses som normalt att dottern har gått i föräldrarnas fotspår och fortsatt med kampen och intresset för sanning, press-frihet och mänskliga rättigheter. Men detta hade inte varit möjligt utan internets roll. Detta moderna redskap med sina nätaktiviteter i form av bloggare, twitter och facebook, har för första gången i historien gjort det möjligt att skapa en revolution utan någon utvald ledare med enbart individer med gemensamma mål som tillsammans skapar en enhet. Något hände dock däremellan och det var att rädslan för förtrycket försvann och aktivister likt Lina vågade ladda upp filmer och videos på av polisen skadade och döda för allmän beskådning där de övriga mediernas självcensur höll tyst.

Tahrir

I duggregn samlades – den 25te januari 2012– en grupp egyptier på Trocadéro, med utsikt över Eiffeltornet, för att hedra de som dött under årets olika demonstrationer, de tiotusentals som tagits till fånga och blivit dömda utan en civil domstol och de kvinnor som blivit våldtagna och smutskastade av armén.

En jättelik egyptisk flagga hölls upp av ett tiotal personer, ljus delades ut, bilder av torterade och döda martyrer hängde runt folks halsar. Aktivister gick runt och delade ut flygblad med flera krav bland annat om att införa en civil, demokratisk stat som respekterar befolkningens tro och åsikter, att frita alla politiska fångar och att låta de egyptier som bor utomlands få vara med och upprätta en ny konstitution.

Olika fotografer i Paris visar skilda ämnen

Youssef Nabils fotografiParis är känt som en filmstad men börjar alltmer framträda även som ett centrum för fotografiutställningar. Diane Arbus retrospektiv ger en bister men klar bild av Amerika under 1950- och -60talen; Jean-Paul Goudes retrospektiv är tvärtemot glatt och färgrikt och slutligen Youssef Nabil visar upp nostalgiska och provokativa fotografier från Mellersta Östern.

Diane Arbus

Diane levde och verkade i New York 1923-71. Hon var en nyckelfigur i 1900-talets konstvärld. Jeu de Paume visar i detta första retrospektiv ett urval på cirka 200 fotografier. Dessa har lånats från muséer och från privata kollektioner och innefattar allt från hennes mest kända till andra helt okända bilder.

Efter en tid som modefotograf, revolutionerade hon konsten med sina teman och sitt raka och enkla sätt att fotografera människor i vad de har som intimast. New York var den stad där hon hittade de flesta av sina motiv. Men hon nöjde sig inte med att gå runt med kameran på gatorna utan hon tog sig in i nudistläger, bland cirkusaktörer, hos transvestiter, homosexuella och unga som gamla par. Bildmaterialet är inte konstlat utan taget i stunden. De kanske mest störande bilderna är de från ett mentalsjukhus och av handikappade. Deras förtvivlade blickar följde mig ut på Paris gator och släppte inte taget trots en solig vinterdag.

Inte heller tycktes de lämna henne ifred för hon tog livet av sig i höjden av sin karriär.

Denna borgerligt uppfostrade kvinna lämnade tryggheten – eller kanske ett alltför kvävande hem – och rebellerade i tidig ålder. Hon attraherades av utsatta och udda gestalter och kanske drogs hon till sist ned i deras avgrund och lyckades inte hitta mod att ta sig upp igen?

Det får vi nog aldrig veta men vi kan ana hennes spegelbild i fotografierna. Det är sedan upp till betraktaren om han vill se världen genom hennes ögon eller vända bort blicken.

Ett annat sätt att se på djuren

Djur, en Guds metafor?Denna udda utställning visas på Paris ”concièrgerie” – slottsfogdes bostad – närmare känt som Marie-Antoinettes och Ludvig XVI:s fängelsehåla. Mitt i den äldsta delen av huvudstaden, längst med floden, ligger detta gamla kungapalats som nu får dela sina salar med diverse konstnärers syn på djur.

Vilka är då dessa andra levande varelser?

Verken som är utställda är deras svar på frågan angående djuren som lever jäms med oss på jorden. Vad betyder deras tystnad? Vad ser de när de vilar sina ögon på oss och utöver oss?

Djurlivet tillhör en samtida reflektion som många av oss funderar över. För vissa konstnärer innebär djuren enbart ett motiv i tjänst åt det personliga skapandet. Olika men nära oss, utövar de vår emotionella projektion.

Därför – genom att göra dem till objekt – återspeglar vissa verk en slags känslomässig tillbakadragning. Människan sätts på en piedestal i jämförelse med djuren. Ibland ser vi i djuren en deformerad bild av oss själva. Gapet mellan naturen och kulturen förstärks.

Barnen närmare djurriket än kultureliten.

Under jullovet, trängs det en massa barnfamiljer på utställningen. När jag går in i den nakna salen med dess ståtliga alkov, slås jag av skönheten i de enkla linjerna. Det blir en chockartad upplevelse att konfronteras med en vit uggla omgiven av tusentals flugor i en upplyst strålkaskad runt hörnet. Flera verk gömmer sig bland skuggorna och dyker plötsligt upp. En flock hästar i trä hänger i taket, nedanför stöter jag på en ren med enorma horn som flyter ut och aldrig tycks ta slut. Den lilla pojken bredvid mig vill klättra på hornen och stoppas i sista minuten av sin pappa. Hans lillasyster dras till valen som vilar på en hopkrupen man.

En annorlunda resa på floden Senegal

Kvinnorna är överallt i Senegal Bou el Moghdad heter den charmiga båten som seglar längst med floden från St-Louis till ett av världens fågelrikaste områden i Djoudj. Richard Tolls sockerfabrik, Dagana med dess marknad, nomadfolket Peulhs byar samt en avstickare till en by i Mauritanien, och slutligen Podor med sitt fort. 

Piere Loti

Resan gick i den franske akademikern och sjöofficerens – Pierre Loti (1850-1923) – fotspår. Likt Sven Hedin, var han en skicklig observatör, tillika tecknare och akvarellist samt författare. Dåtidens huvudstad, Saint Louis, tilltalar Loti så pass mycket att han därefter inspireras att skriva romanen: ”Le journal d’un Spahi” (En infödds soldats dagbok) som han även illustrerar. 

Men vår resa börjar i Dakar. Trots att det är november månad som anses vara höst, klibbar kläderna fast på ryggen i den närmare 40 graders torra hettan.

I den franska marinens plattgattade båt tar vi oss över till den före detta slavön, Gorée, utanför Dakars kust. Detta var den sista anhalten innan de svarta slavarna skickades ut över Atlanten till Amerika eller till Europa. Portugiserna bosatte sig på ön redan i mitten på 1400-talet och handlade med gummi. Senegal var sedan en fransk koloni fram till 1960 då det blev självständigt.

Kvinnor, demonstrationer och ledarskap

Görrel EspelundI Görrel Espelunds utmärkta bok ”8 kvinnor som skapat världsrubriker” (Sekwa förlag, 2010) följer vi några av de få ledande kvinnorna i världen. De kan ses som exempel för oss andra att eftersträva inte för att få makt utan för att skapa en rättvisare och mer engagerad värld.

När jag lagt från mig boken, demonstrerar egyptiska kvinnor på Kairos gator för första gången på många år. Time har som porträtt på första sidan av sin tidning en ”revolutionär” som lika gärna kan vara en man som en kvinna, kristen eller muslim, vit eller färgad…

Det är kanske inte så mycket ledare vi behöver just nu som att de ledare vi har faktiskt lyssnar på sitt folk.

Görrel har i sina väldokumenterade reportage valt ut just sådana ledartyper som lyssnar, intresserar sig och faktiskt vill hjälpa sin nästa till ett drägligare liv. Samtliga har valt att gå sin egen väg och blivit förebilder, läser jag i förordet till denna intervjubok.

Mary Robinson, Irlands före detta president, tillträdde därefter ett tufft arbete på FN som högkommissarie för mänskliga rättigheter. Där satte hon igång en stor översättningskampanj av deklarationens 30 paragrafer som sedan har spritts ut i världen. Hon talar om vikten för rättigheter men också de skyldigheter det för med sig samt vikten av utbildning framförallt för flickor. De är dem som för kunskaperna vidare till sina barn. Hon var en given kandidat bland ”The Elders” – det äldreråd som är en grupp av respekterade och oberoende ledare.

Ellen Johnson-Sirleaf har kommit på världskartan efter att ha fått Nobels fredspris, i december 2011. Trots att det råder vissa kontroverser om henne, har Liberias president mycket att vara stolt över om inte annat att vara en frontfigur för afrikanska flickor som nu drömmer om ledarpositioner.

Fredspriset: Dag Hammarskjöld hedras på Unesco, FNs kulturella institution

Dag HammarskjöldDet var femtio år sedan Dag fick Nobels fredspris postumt, i december 1961. Men hans värderingar är lika värdefulla nu som då. Kanske mer än någonsin behöver vi ledarfigurer i hans anda att se upp till?  

En politiskt neutral tjänsteman
Efter Ambassadör Gunnar Lunds och Unescos representants välkomsttal, hyllades Dag Hammarskjöld av olika personligheter. Av dessa vill jag nämna två vars framföranden jag speciellt uppskattade: Hans Corells påpekande om FN:s fortsatta viktiga roll i dessa tider med globalisering, ekonomisk otrygghet och religiös fanatism samt diplomaten och författaren Kaj Falkmans tillförande av Hammarskjölds hemlighållna poetiska och litterära karriär.     
Men först en kort rekapitulation av denne ansvarsfulle och inte tillräckligt uppmärksammade man.
Dag föddes i Jönköping 1905 men växte upp i Uppsala där hans far, Hjälmar, var landshövding efter en tid som justitieminister och internationell jurist i Haag. Kung Gustav V uppmuntrade riksdagen att välja honom, 1914, till statsminister. Dag förde med sig från sin fars sida intresset för politik, principfasthet och internationell rätt. Men det var hans mor, Agnes, som överförde den litterära ådran till sin son, med Dags förkärlek till det skrivna ordet och poesin.

Så ska minoriteter skyddas i Sydasien

Landsbygden i BangladeshI samband med dagen för mänskliga rättigheter den 8 december hölls en konferens i Europaparlamentet där man diskuterade hur utsatta minoriteter i Sydasien kan få bättre stöd. Bakom arrangemanget stod Global Human Rights Defence Conference (GHRD) i samarbete med Cecilia Wikström från Folkpartiet och gruppen liberaler och demokrater för Europa (ALDE Group). De presenterade ett gemensamt manifest där det fastslogs att det är svårt att nå fram till EU och att man måste införa ändringar så att det blir lättare att få hjälp av myndigheten.

Tänk dig att du är kristen och bor i Bangladesh. Du blir förföljd, hotad och slagen. Detta är verklighet för många människor. Religiösa, etniska och sexuella minoriteter är fortfarande de mest sårbara grupperna i Sydasien. De utsätts dagligen för diskrimination. Bland annat genom att deras mark tas ifrån dem och deras arbetsplatser och hem attackeras. För det mesta rapporteras det inte ens till myndigheterna och förövarna har oftast lagen på sin sida.

Detta vill GHRD uppmärksamma genom att göra ett manifest gällande minoriteters rättigheter i Sydasien. Manifestet har GHRD skapat tillsammans med 25 lokala människorättsförsvarare, medlemmar i NGOs (en icke statlig organisation), samt journalister och jurister från Indien, Nepal, Pakistan och Bangladesh som alla är aktiva inom områdena människohandel, kastdiskriminering och minoriteters rättigheter. Deltagarna har identifierat gemensamma frågor och prioriteringar för kränkningar av mänskliga rättigheter som behöver uppmärksamhet. Syftet med manifestet är att det ska vara en användbar guide för de europeiska institutionerna i sitt arbete att främja globala mänskliga rättigheter och demokrati.

Katoliker ville stoppa teaterpjäs i Paris

Golgota picnicNyligen fick Rodrigo Garcia’s pjäs "Golgota Picnic” premiär i Paris - men den har bemöts av starka protester från strängt troende katoliker, som känner sig sårade. Pjäsen spelades fram till den 17 december och de katolska protesterna har fortsatt varje kväll i syfte att stoppa pjäsen.
Debatten har varit het om man ska stoppa yttrandefriheten eftersom det är religion med i bilden.
 -Det råder klart antikatolska stämningar i Frankrike. I pjäsen smutskastar man Jesus. Så förklarar 20-årige katoliken Sylvain “Golgota Picnic” för ett par australienska turister, vid namn Martine och Ian.

Sida 1 av 46.

• Start
• Föregående
• 1
• 2
• 3
• 4
• 5
• 6
• 7
• 8
• 9
• 10
• Nästa
• Slut