När språkliga och kulturella barriärer hindrar dig från att förstå

En skildring av verkligheten för en äldre invandrare som bor på äldreboendeDokumentären Paradiset hade TV premiär den 24 augusti på SVT. Filmen är en rörande, rolig och varm men samtidigt en tragikkomisk och bitande hård skildring av verkligheten för äldre invandrare som bor på äldreboende. Paradiset berättar en historia som bitvis faller ihop med vikten av att ha sin familj nära och de som man bryr sig om. Dokumentären visar på hur viktig kärlek och närhet är och hur viktigt det är att bli förstådd. Missuppfattningar uppstår, men kärnan i ordet som just blev sagt, lever kvar. Filmen är gjord av Ahang Bashi, nyexaminerad dokumentärfilmare från Dramatiska institutet. Paradiset handlar om hennes mormor.

Det spelar en viss roll om du förstår, men kanske skulle du ändå inte förstå mig ändå. Vi är inte från samma land eller samma kultur, och äta kan vara viktigt för dig just nu, men kanske inte lika viktigt för mig. Jag behöver säga något till dig. Vill du bara lyssna och förstå.

Simin är från Iran och är 88 år. Hon bor på äldreboende utanför Göteborg. Hennes avdelning på boendet heter Paradiset. Simin pratar bara persiska, inte svenska och dessa språkliga barriärer leder till missförstånd. Personalen förstår inte vad Simin säger. När hon försöker säga något, tror personalen att Simin är trött eller vill ha mat. Men kanske vill hon säga något annat, hon kanske vill prata om sin familj eller ett minne från det förflutna. Hon kanske bara vill bli ägnad åt i fem minuter. Hon kanske bara vill bli förstådd.

Filmen är Ahangs debutfilm och den hade premiär på Göteborgs filmfestival 2010. Den har vunnit pris för bästa nya regissör på Tempo dokumentärfestival 2010 och bästa internationella studentproduktion på Den norske dokumentärfestivalen. Filmen har även nominerats för Best Nordic Film vid Nordic Youth Film Festival och varit med som bidrag på en rad filmfestivaler över hela världen.
Ahang Bashi berättar för mig om tankar om filmen.

 Vad var idén bakom att skapa filmen?

 Idén till filmen kom genom att mormor fick plats på det här äldreboendet och när jag besökte henne så blev jag vittne till möten mellan henne och personalen. Jag tyckte det var så himla intressant att de inte förstod varandra och tänkte att det här är för bra för att inte dokumenteras. Varje gång jag var där uppstod helt osannolika situationer som var så

sorgliga och så roliga samtidigt. Jag tänkte att jag måste visa det här för Sverige. Detta är liksom nutidshistoria. Tiden är inne för att skildra denna skatt som jag hade framför mig.

Hur många års research låg bakom filmen?

 Filmen är Ahangs debutfilm och den hade premiär på Göteborgs filmfestival 2010Idén låg och grodde inom mig i ett år ungefär. Först tänkte jag att ingen vill se ännu en film om ett äldreboende, men samtidigt var den här situationen så unik och så himla klockren. Så bara bestämde mig för att testa och se om scenariona som jag bevittnat också kunde ske framför en kamera. Redan på första inspelningsdagen så satt det som en smäck. Då bara fortsatte jag att filma. Bästa inspelningen nånsin. Jag behövde inte göra så mkt research eftersom det var min mormor det handlade om. Först var jag inne på att filma flera äldre på olika boenden men sen så var min egen mormor så bra som karaktär att jag bara fokuserade på hennes avdelning.

 Har du någon filmskola bakom dig?

Jag har gått Biskops Arnös 1 åriga dokumentäfilmkurs och sedan direkt efter det kom jag in på Dramatiska Institutets 3 åriga dokumentärfilmsregi utbildning och jag tog min examen i juni 2011.

 Vad har hänt efter filmen visats på filmfestivaler världen över och vunnit priser?

 Filmen har visats på massor av filmfestivaler runt om i världen och även mycket inom Sverige. Den blev snabbt upplockad av filmcentrum som distribuerar film till utbildningar och andra institutioner och där har den sålt väldigt bra. Det var genom att filmen cirkulerade på filmfestivaler som SVT fick nys om den och ganska tidigt köpte in den.

Vad hände efter  filmen visades på tv?

 Det har varit helt otroligt efter tv visningen. Jag har fått så mycket mail från människor som blivit berörda av filmen och fått telefonsamtal av anhöriga som är i liknande situation. Det har hört av sig folk som vill åka och hälsa på min mormor, främst iranier i Sverige som tycker att mormor påminner om deras mödrar och blivit väldigt berörda. Då har vi bestämt att min mamma ska träffa dom först och avgöra om det känns bra att ge dom adressen till äldreboendet. Det har även dykt upp iranier i kommunen, på äldreboendet och anmält sig som volontärer till min mormor. Jag kan inte beskriva värmen i hjärtat av alla fina människor som vill engagera sig för min mormor. Hon har verkligen berört dom. Det här är det bästa som filmen kunde göra. Få folk att vilja engagera sig. Jag hoppas att många har fått inspiration till att besöka sina äldre som bor på äldreboende. Kärnan i filmen är främst längtan till nära o kära. Sen handlar det också om språkförbistringarna, men undertonen av kärlek i filmen tror jag är dess styrka.

 Vad tycker du skall göras åt äldre invandrares situation?

 Jag tycker att man inom vården ska ta vara på de resurser som finns inom varje kommun. I kommunen där min mormor bor finns det många persisktalande inom äldreomsorgen. Varför inte sätta sig ner och se var behovet av flerspråkig personal finns och därefter placera den personalen där den verkligen behövs. Då kan den bidra med så mkt mer, nämligen livskvalitet. Jag är verkligen ingen expert på det här. Jag kan bara utgå ifrån min mormors situation och där har jag känt att det inte har tagits på fullt allvar. Alla som jobbar på boendet är så fina och rara men en vårdtagare behöver mer än en ren blöja och mat. Det brister i hjärtat på mig att min mormor måste genomgå så mycket frustration för att göra sig förstådd. När lösningen egentligen är ganska enkel. Omplacera lite personal så att vården kommer dit den verkligen behövs. Snälla rara ni.

Vad är ditt nästa projekt?

För tillfället jobbar jag som klippare på tv men smider planer på en animerad komedidokumentär om min familjs resa mellan Tehrans flygplats och Landvetter flygplats när vi flydde till Sverige. Det hände rätt mycket komiska saker på denna dramatiska resa nämligen. Jag går igång på det vackra i det sorgliga, det sorgliga i det vackra, ljuset i mörkret, mörkret i ljuset, det roliga i det hemska. Allt det där som är så svårt att skildra och som inte kommer med i historieböckerna.

Linda Johansson