Värmland satsar på skönhet och tradition

Björn Gustafsson tar emot Fridolf Rhudinpriset av Owe Clapson. Foto: Stefan Estby”Ack Värmeland du sköna…”, börjar Värmlandsvisan som alla värmlänningar kan utantill. Man är stolt över sitt landskap, rent av patriotisk på sina håll, till och med lokalpatriotisk.

Hela Sommarsverige är fullt av festivaler som försöker locka lokalbefolkning och turister att vara med och ha en trevlig stund och helst också göra av med en hacka.

Ungdomarna har sina festivaler som lockar med kända artister, gärna dyra, importerade, vilket ibland medför ekonomiska problem. Även Värmland har en sådan ungdoms- eller rockfestival i Arvika.

Men i Munkfors satsar man på nischen bondkomik, ett säkert kort här eftersom såväl Olle i Skratthult, på sin tid känd på båda sidorna av Atlanten och Fridolf Rhudin, svensk komiker med stjärnstatus och en nutida komiker kommer härifrån. Det finns också ett museum som främst är tillägnat Fridolf Rhudin, avbildad som stenbyst utanför, men de andra ryms också därinne.

Orten är vackert belägen på båda sidorna av Klarälven. Forsar och broar bidrar till det positiva intrycket, medan förfallna industribyggnader, bland annat det gamla bruksmuseet ger ett mera varierat intryck, men det görs försök att återanvända byggnaderna. Viss ståltillverkning finns kvar, men inte i det gamla brukets lokaler.

En annan tradition i Värmland och Dalsland är Packmopedsturnén där ett antal artister uppträder på flera platser i regionen och färdas på flakmoppar. En av platserna är hyttruinen i Borgvik, en mycket vacker plats som ligger en mil väster om Grums. Som en kuriositet kan nämnas att författaren Göran Tunström är född här även om han mest förknippas med Sunne som ligger i en annan del av landskapet.

Klarälven i full aktion. Munkfors. Foto: Stefan EstbyHär försvann järnhanteringen redan 1924 och valsverket sprängdes på trettiotalet, men murar och en stenportal vittnar om den stolta historien. Man levererade till och med järn till Eiffeltornet härifrån. Numera kan man beundra utsikten över ruinen från en restaurang strategiskt placerad invid det obligatoriska vattendraget.

Båda orterna började med järntillverkning på 1600-talet, under Sveriges begynnande stormaktstid. Den verksamheten höll orterna igång i trehundra år. Kanske festivalerna blir lika långlivade? De som nämns här har i alla fall pågått i nästan tjugo år.

Artisterna skiljer sig förstås en del från varandra. Till packmopederna engageras fem artister och en orkester som åker runt under drygt en vecka och uppträder varje kväll. I Munkfors är det ett mera blandat sällskap som underhåller. Under dagen på torget utanför museet i den gamla bruksmiljön finns det historieberättare och positivhalare och dragspelsmusikanter och teatergrupper från trakten. Mot kvällen visas Kabaré Koskällan i en närliggande idrottshall med artister från trakten och i år från Stockholm och Småland och Östergötland. Finalen är utdelande av årets Fridolf Rhudinpris som i år gick till skådespelaren Björn Gustafsson som verkat i Rhudins anda och arbetat med ”humor, värme och finess”. Priset består av en statyett föreställande Fridolf Rhudin och en kostym. Skräddarsydd får vi hoppas eftersom filmstjärnan var utbildad skräddare och säkert inte skulle ha godtagit en konfektionskostym.

I Borgvik auktionerar man ut navkapslar man påstår sig hittat efter vägen, men nu signerade av artisterna. De buckliga och dekorerade kapslarna går för tusentals kronor. Det blir en del pengar med tretton auktioner på tolv ställen. (I Karlstad anordnas två konserter.) Pengar till Läkare utan gränser.

Publiken i Borgvik ser ut att vara mest turister från när och fjärran och det bekräftas när man frågar. Det finns utflyttade värmlänningar som åker ”hem” för att vara med och det finns 08-or som har sommarställe som passar på. Familjer med barn och sådana med utflugna barn ser det ut att vara.

Hyttruinen i Borgvik. Foto: Stefan EstbyI Munkfors överväger den äldre publiken och barnen är inte många på kvällen. Det är inte heller picknickläge utan det gäller att sitta stilla på en inlånad stol i över tre timmar. Men det är inte samma publik år från år. När Mikael Ramel, som själv varit på plats tidigare, slängde ut en fråga om vilka som var med för första gången visade det sig att cirka hälften sträckte upp handen.

Det fanns säkert ett behov av någon typ av publikdragande sommarunderhållning i Värmland. Mårbacka och Alsters herrgård i alla ära, men något nytt och fräscht och ändå lokalt är alltid välkommet. De värmländska arrangörerna hade säkert sneglat på föregångare ute i landet som Skulefestivalen i Docksta vid Höga kusten som hade tio år på nacken i början av nittiotalet och Västerviks visfestival som kom igång i slutet av sextiotalet. Båda dessa festivaler hade tillvaratagit lokala egenheter: i Skule det mäktiga berget som redan var en attraktion och i Västervik den bevarade borgruinen som gjordes en attraktion.

Dessa festivaler är förstås viktiga ekonomiska inslag i regionen. Biljettpriserna ligger på drygt 300 kronor per konsert eller kväll för vuxna. Visserligen finns det ibland konkurrerande arrangemang i närheten – det är många som vill ha en del av turistekonomikakan – men det är lätt att räkna ut hur mycket som flyter in under en kväll med till exempel fyrahundra betalande besökare. I Munkfors blir inkomsten jämförelsevis blygsam eftersom den festivalen pågår under endast en dag. Man får ändå hoppas att det blir några kronor över till dem som arbetar med detta, även om arrangemangen kostar, så att de vill fortsätta.

På varje ställe finns förstås en entusiastisk arrangör som står för kontinuiteten, plus en massa frivilliga som ställer upp för just sitt evenemang och sin hembygd: Göran Samuelsson med Packmopedsturnén, Owe Clapson i Munkfors, Hansi Schwarz i Västervik och Bernt Böhlénius i Docksta. De arbetar år efter år med sina projekt och alla utom Bernt gillar också att uppträda själva och gör det bra och rutinerat. Göran Samuelsson är musiker, artist och låtskrivare även till vardags. Owe Clapson är en rutinerad revyartist som kan skaka framnummer efter nummer ur rockärmen och Hansi Schwarz minns vi från gruppen Hootenanny Singers.

Lokala media är förstås intresserade och alla som bor i närheten vill läsa i tidningen och höra på radioreportrarnas upplevelser och jämföra med sina egna och kanske vara med på en publikbild. Men även besökande nollåttor har förstås stor behållning av festivalerna i landsorten även om det inte syns mycket av dem i storstadsmedierna.

Stefan Estby