Fattigdom ur barns ögon

barnfattigdomen är på väg tillbakaDen första bild som kommer för mig när jag hör ordet barnfattigdom är en av de många historier jag hört från tidigt 1900-tal, då en familj med tio syskon och en sjuk far kunde leva ihopträngdaa i små enrummare. Om barnen överhuvudtaget fick gå i skolan hade föräldrarna inte råd att ge dem någon lunch, så barnen fick snällt svälta och se på när de bättre bemedlade kamraterna åt sina fina smörgåsar.

Ett sådant samhälle har vi lämnat bakom oss, inte sant? Med hjälp av barn- och bostadsbidrag, skattefinansierad skollunch och preventivmedelsrådgivning borde ingen längre behöva svälta i Sverige.

Men Rädda Barnen har i flera rapporter varnat för att barnfattigdomen är på väg tillbaka. I juni informerade man om att omkring 15 procent av alla barn som lever i Sverige i dag kan kallas fattiga. Enligt EU:s definition är en fattig barnfamilj den som tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten. Värst utsatta är familjer med ensamstående föräldrar, familjer som nyligen anlänt till Sverige och familjer med unga föräldrar. Om det inte hade funnits någon familjepolitik i Sverige över huvud taget hade andelen fattiga barn legat på 25 procent, enligt Rädda Barnen.

Stockholms stadsmission vill rikta uppmärksamheten mot Sveriges ökande barnfattigdom med en liten skrift som heter ”Barns tankar om fattigdom i Sverige”. Där delar barn mellan sex och tolv år med sig av sina funderingar kring att vara fattig. Barnen kommer enligt uppgift från olika samhällsskikt, men här finns åtminstone inte några direkta berättelser från barn som själva beskriver hur det är att vara fattig. Många uttalanden är tydligt påverkade av vad föräldrarna har berättat för barnen. De berättar om uteliggare och tiggare som de har sett, som ”inte hade så fina kläder”. Harry, 10 år, gör dock en glasklar analys: ”Man kan bli fattig i Sverige om man är sjuk länge”.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow presenterade 1943 en förklaringsmodell för hur människor prioriterar sina behov, kallad Maslows trappa. I första hand kommer våra kroppsliga behov – som att få äta och sova tillräckligt. Steg nummer två är vårt behov av trygghet, och nummer tre vårt behov av kärlek och gemenskap. Först därefter kan vi börja tänka på att få uppskattning, och som femte och sista steg finns vårt behov av självförverkligande.

Stockholms stadsmission vill rikta uppmärksamheten mot Sveriges ökande barnfattigdom med en liten skrift som heter ”Barns tankar om fattigdom i Sverige”.Det är en skam att det i dag, i det rika landet Sverige, finns barnfamiljer som inte ens har råd att nå upp till första steget på trappan och som vräks från sina hem. Men man kan också känna sig fattig på det tredje trappsteget. Vi människor är sociala varelser och det är ett djupt mänskligt behov att känna sig delaktig och att ha förtroende för andra, skriver forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett i boken ”Jämlikhetsanden”. För ett barn vars föräldrar inte har råd att åka på semester eller delta i samma fritidsaktiviteter som kompisarna är det lätt att känna sig utanför. Barnen i boken kommer med många inlevelsefulla kommentarer kring hur fattigdom märks i Sverige. ”Om man är fattig kanske barnen måste vara på fritids. Det är inte så roligt. Det är inte så roligt för föräldrarna heller. De vill också ha semester”, säger Marcus, 7 år. Just ledighet på sommaren och förmåga att bestämma över sin egen tid är kanske en av de tydligaste ekonomiska markörerna i Sverige i dag. Det ligger status i att kunna vara ledig och kunna resa bort. Att behöva ha sitt barn på fritids i juli är skambelagt trots att det per definition inte betyder att man svälter ihjäl. Och bara för att slippa denna skam pusslar många föräldrar med logistiken för att inte framstå som fattiga och bli utanför.

Enda sättet att bli av med barnfattigdomen är att öka jämlikheten. Kanske kan man lätta sitt samvete lite av att skänka bort en del av sitt överflöd till sämre bemedlade, men det tar knappast bort problemen.

Marja Beckman