Löfte om ljus i det stundande vintermörkret

Mari Götesdotter gör rollen som Polly i Uppsala stadsteaters uppsättning av TolvskillingsoperanDå höstvinden viner in över Uppsala, och mörkret tätnar i all sin ovisshet, blir det klassikertätt vid Stadsteatern som i år firar 60 års jubileum: Romeo och Julia, Brechts Tolvskillingsoperan och Karl Manns Mefisto i regi och radikal omarbetning av den beryktade och demoniske regissören Andriy Zholdak. Och så teaterdebut för den nu åttio år gamla och folkkära författarinnan Elsie Johansson. Mycket mörka ord om människan är att vänta, men också en hel del värme och glädje.

Teaterns schema är välfyllt. Det är med bråddjup entusiasm som teaterchef Linus Tunström, stående i närheten av den nyrenoverade teaterbaren, redogör för höstprogrammet. Flertalet ansenliga namn finns på repertoaren, internationella såsom nationella. Djärva uppsättningar varvas med mer lågmälda. 

Förutom soppteater med alternerande repertoar varje tisdag vid lunchtid, samt åtskilliga gästspel inleds teaterhöstens fasta föreställningar den 17:e september med Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan. Pjäsen som hade urpremiär i Berlin 1928, uppförs här på teaterns stora scen med originalmusik av Kurt Weill. Regin står Dennis Sandin för, tidigare bekant från 7:3 Återbesöket. Tolvskillingsoperan kan beskrivas som en saga från den undre världen där ammoralism och det djuriska i människan ställs i fokus. På sin tid utgjorde pjäsen en svidande samhällskritik. Som den moderna klassiker den kommit att bli, bär den fortfarande på mycken relevans i sin belysning av konflikten mellan det höga och låga, såväl i samhället som hos människan.

– Dramatiken är avancerad, då den ursprungligen skrevs i ett försök att förnya teatern. Detta innebar att involvera teaterns alla element. Tillsammans med sina rika musikaliska inslag i form av melodram, opera, operett ställer den höga krav på skådespelarna, berättar Dennis Sandin.

Efter Tolvskillingsoperan tilltar svärtan på stora scenen i samband med den Sverigedebuterande ukrainske regissören Andriy Zholdaks tolkning av Klaus Manns roman Mefisto. Zholdak, som är ett stort namn på kontinenten, är omtalad för sin höga experimentlusta, sina chockartade produktioner och för att vara mannen bakom uttalandet ” varje skådespelare är en jägare och varje människa i publiken en räv som ska falla i regissörens fälla”.

Ett annat nyuppblossat namn inom svensk teater är författarinnan och poeten Elsie Johansson. I hennes debutpjäs Hjärterhus, regisserad i samarbete med den avsevärt yngre Sunsil Munshi, får vi uppleva ett erotiskt möte mellan de forna barndomsvännerna Barbro och Mary; ett möte som kompliceras av deras diametralt motsatta syn på tillvaron. Monica Stenbeck och Anna Carlson agerar uppsättningens två roller. 

Än mer snåriga och sorgsna kärleksrelationer nalkas mot den tredje december då Shakespeares kärleksdrama Romeo och Julia har premiär. I Kajsa Giertz regi skildras den klassiska historien genom Julias ögon. Tyngdpunkten ligger på det fysiska och visuella, på Julias kompromisslösa kamp mot de strukturer som förtrycker hennes vilja att älska.

Som bekant leder de val Julia gör till döden, en tematik som återfinns tidigare på säsongen i Ada Bergers Lagom nära döden. Hos Berger, där Varanteaterns Staffan Westerberg spelar Döden, möts vi - trots undertonen av allvar - dock av mer utopi än tragedi, av mer humor än onda hjärtstick. Premiär redan den 21:e september. Möjligen ett löfte om ljus i det stundande vintermörkret.

Ni ser ut att ha en intensiv period framför er i höst. Hur har nedskärningen av personal som ägde rum vid teatern i våras påverkat förutsättningarna för en god scenhöst?

– Förändringarna kan komma att göra vårt inre arbete besvärligare, men kommer förhoppningsvis inte att märkas så mycket för vår publik. En synlig skillnad kommer att bli att husets fasta personal ibland rycker in som publikvärdar (så ibland kanske du får se teaterchefen riva biljetter), säger Uppsala stadsteaters chef Linus Tunström.

Finns det någon röd tråd som tematiskt sammanbinder höstens uppsättningar?

– Teaterns vision är att vara Sveriges främsta konstnärliga teater, en lokal scen med internationell utblick. Det syns i vår repertoar. Föreställningar med tydlig Uppsalaanknytning, bred musikunderhållning, föreställningar med en av Europas främsta teatermagiker som kommer hit för att visa prov på regikonst av hög klass, nyskrivna fräscha komedier och drama, starka personliga tolkningar av klassiker.

Klaus Manns Mephisto och Brechts Tolvskillingsoperan var på sin tid starkt samhällskritiska. Båda gör dessutom anspråk på att belysa mänsklig ammoralism (om än på något skilda vis). Vilken relevans har de i dag?

– Båda handlar ju på olika sätt om vad som sker med individen i korrumperade och populistiska samhällsklimat, hur gör man för att hålla fast vid ideal eller hur släpper man dem. Inte för att vi är där nu, men det kan vara bra att se så vi ser till att inte hamna där i den hårdnande europeiska verklighet vi lever i …

Finns det någon tanke bakom eller samband mellan deklamation ”Först brödet, sedan moralen!” som återfinns i er beskrivning av Tolvskillingsoperan och det faktum att ni återinfört kombinationen av soppa och teater på tisdagarna (om man råkar vara av samma åsikt som Schiller och betrakta teatern som en moralisk institution ...)?

– Nu är det inte av moraliska skäl man ska gå på soppteater utan för att det är ett gott, enkelt och trevligt sätt att spendera lunchen ...!

Josefine Ek