Radiokorrespondenterna

Staffan rapporterar om FukushimaSommaren hör sommarpratarna till och denna sommar lyssnade jag på Cecilia Uddén, mellanöstern korrespondent. Hon pratade personligt och öppet om sitt liv som korrespondent och även om hur barnen och familjen uppfattat deras liv tack vare eller trots hennes arbete.

Utrikeskorrespondenter

Cecilia fortsatte sina utlägg på Södra Teatern denna varma augusti eftermiddag tillsammans med Sveriges Radios samtliga utrikeskorrespondenter. Den första titeln var ”varför korrespondenter”? Frågan besvarades inte direkt men samtliga utrikeskorrespondenter presenterades. Själv kan jag tycka att skriva om en händelse eller ett land utan att ha varit på plats är som att laga mat efter ett recept men utan att ha smakat det: abstrakt och själlöst. Eller som presentatören sa ”korrespondenterna kan inte överskattas: de är likvärdiga med Coco Chanel för modevärlden”.

Fukushima 

Själlöst var definitivt inte Staffan Sonnings beskrivning av Fukushimas kärnkatastrof. Han berättade hur mediernas fotografier ofta visar värre bilder än vad helheten erbjuder och när korrespondenten väl kommer dit, sätts allt i sitt samanhang och förmildras. Men i detta fall ”överträffade verkligheten alla bilder och det gick inte att ta in den enorma förödelsen och vidden av den humanitära katastrofen förrän jag stod där”. Han tvekade inte att – trots utegångsförbud – ta sig till de värst drabbade områdena – bo i en liten bil i flera dagar, se mängder av döda, många barn, känna dödslukten och se söndertrasade kroppar, men även uppleva otroligt tappra människor, som själva förlorat sina barn, men ändå orkade stödja andra föräldrar. Det fanns ingen plundring att tala om, bara solidaritet.

Caroline Salzinger berättade om hur denna tragedi påverkade Tysklands förbundskansler, Merkel, att göra en helomvändning och acceptera att slopa kärnkraften helt. Caroline förklarade det med att dels kärnkraftsfrågan länge delat landet och att nu ”såg Merkel sin chans att göra upp med en svår fråga”, och dels att ”Tyskland har varit med om det värsta och kan därför också identifiera sig med offren för en av de värsta katastroferna genom tiderna”.

Tahrirtorget

Agneta Ramberg stod på en balkong intill Tahrirtorget i Kairo där revolutionen ägde rum. ”Det var en slump att jag sände direkt just när en askgrå Omar Suleiman håller ett 30 sekunders tal där han förklarar att president Hosni Mubarak avgår”. Hon, som många andra, trodde att det skulle ta tid innan han skulle abdikera. Cecilia infogade med att en ”sådan folklig kraft har knappast ägt rum på över 7000 år och förtäljde historien om faraon: Oh! Farao hur har du blivit så mäktig? Jo, ingen försökte stoppa mig!” Arabvärlden har ju varit apatisk länge nog för att ingen skulle kunna trott att den någonsin skulle vakna till liv.

TahrirtorgetDen ”arabiska våren” började med Tunisien och har spritt sig likt en löpeld över hela arabvärlden. Diktaturer världen över skakar av rädsla och försöker desperat kämpa emot.

I Bahrein, vittnar Nils Horner om hur det enda landet i regionen med 70% shia muslimer försöker skapa en demokrati, men blir träffade av regimens kulor, stöttade av det sunnimuslimska Saudiska kungadömet.

I Syrien möter Assad en upprorisk folkmassa men i ett ”desperat försök att klamra sig fast vid makten, massakrerar de sina”. Khaddafi, i Libyen, blir mer och mer pressad. Inrikesministern hoppade nyss av och rebellerna skär av de regimtrognas resurser. Det rör på sig efter ett långt dödläge. Kanske ser vi början på slutet?

Enligt Maria Sjöqvist – Afrikakorrespondent – började revolutionen i Maputo, Mozambique, med demonstrationer mot de kraftigt höjda matpriserna och arbetslösheten. I Sudans huvudstad Khartoum har liknande försök gjorts men ”folk är rädda för att bli skjutna”. Det kokar dock under ytan där också.

Cecilia är optimistisk: ”jag tror inte på en väg bakåt; i slutändan blir det positivt även om det kanske tar ett decennium. Den kraft jag sett att vilja förändra är så stark att jag inte kan se hur folk skulle kunna acceptera en ny diktator”.

Min intervju med Amr Moussa – Egyptens presidentkandidat – bekräftade Cecilias optimistiska syn. Han trodde även på en samlingsregering med flera partier i parlamentet.

Osama bin Laden

Ginna Lindberg, USA korrespondent, gjorde en résumé om hur Bin Laden blev gripen och dödad av amerikanarna. Bara några minuter efter Obamas presskonferens, sprang folk ut på gatorna för att hylla sin president. ”En era var slut, terrorhotet har präglat ungdomars liv med ökad säkerhet och en ständig nationell rädsla”.

Nils Horner, på plats i Pakistan, i den vackra stad där Bin Laden bodde, berättade om ”en surrealistisk känsla där 90% av befolkningen inte trodde att det var sant att han överhuvudtaget kunde ha bott där och ännu mindre att han blivit mördad”.  Utvecklingen i Pakistan är oroväckande med en ökad extremism och en, mot USA, misstänksam militär. Deras kärnvapenbomber riskerar att hamna i integristernas händer och då vet ingen vad som kan hända.      

Agneta och CeciliaFör resten av arabvärlden har denna ”terrorfas” gått i graven och förändrats till stolthet i ”revolutionens namn”.

Farligt uppdrag

Hur mycket ska en korrespondent riskera för att våga sig in i händelsernas centrum? Var en av de sista frågorna. De tillhör de få som söker sig till de ställen alla andra flyr från. Under Fukushima berättade Nils att rädslan för strålningar blev en psykos och rykten gjorde att flera korrespondenter försvann. ”Vi beställde en gul apparat som visade strålningsgraden tillförlitligt och kunde på så vis fortsätta att rapportera”.

Cecilia Uddén trotsade även hon utegångsförbudet och kände sig inte hotad. De fruktade ”baltageyya” – provokatörerna – gick att prata med innan mediapropagandan mot de utländska journalisterna startade. ”Jag försökte smälta in och inte se ut som en journalist” sa hon. Stenkastning och skott var nog det farligaste.

Maria berättade att Afrika inte alls var lika farligt som på -90 talet och att det värsta är trafiken och i fall av olyckshändelse, den bristande sjukvården.

Lars Palmgren, Latinamerika korrespondent, säger att det finns situationer, speciellt med knarkligor, där allt kan hända…

Man ska inte heller glömma säkerheten för de som blir intervjuade och ansvaret gentemot dessa. Vissa pratar villigt men idag, med hjälp av Internet och snabba översättningar, kan en helt anonym person relativt lätt bli igenkänd och offer för repressalier i sitt eget land.

Detta märkte jag i Burma där diktaturen är fruktad och hur människor vill prata med oss utlänningar och vill att vi ska skriva om dem. De utblottar sig därför ibland alltför mycket för sitt eget bästa. Munkarna var skyggare efter de senaste morden och förtrycken mot dem.

Skulle världen se bättre ut utan korrespondenter? Gör dessa någon skillnad? Media är i bästa fall ögonen utåt för de som inte kan visa vad de ser, men sedan är det regeringarnas och medborgarnas tryck på dessa som utgör skillnaden. Korrespondenternas roll är att delge vad de ser så pass, verklighetstroget de förmår. De ska kunna göra detta därför att de inte är rädda för repressalier och står vid sidan av skeendena. Korrespondenterna är i bästa fall ”analytiska beskådare”. Det vill säga så länge de har möjligheter till detta i dessa – för medierna – dystra tider med många nedskärningar som i längden inte gynnar demokratin eller det fria tänkandet.

Anne Edelstam, text och bilder