Konstens utopiska värde

altJag var gäst hos Teatermaskinen i Riddarhyttan i samband med invigningen av dess internationella scen för nyskapande och nätverk. Teatermaskinens ambition av att bygga en 400 kvm teater mitt i skogen verkade för mig inte utopisk alls, på vägen dit lekte jag med tankar kring tillgänglighet och målgrupper.

"Quatrohelixmaskinen "är en del av en långsiktig satsning på en internationell teaterverkstad och residens som kan utgöra ett öppet rum för en osäkrad dialog om framtiden".
Står det i www.teatermaskinen.com Temat för invigningen av "Quatrohelixmaskinen" som scenen döptes till var "utopin" eller "det utopiska" i bred bemärkelse. Scenen användes i form av stationer där pågick scener på högst 11 minuter var. Några var förstås kortare än så men under ledningen av Teatermaskinens ensemble kunde vi gäster och deltagande artister flytta på oss och inta nya positioner för att uppleva den utopiska föreställningen.

Det påminde om konstnärernas fester eller "happenings" där man uppträder för varandra och meningen är att umgås och ta del av vad kollegorna kan säga kring ett givet tema. Särskilt imponerad blev jag av den kanadensiske performer Eaglebear Charles som tog upp den utopiska relationen till de 4 elementen i en ritualdans med starka inslag av sakral initiering och etnografi. Teatermaskinen presenterade en dialog skrivet av Johan Jönson.

Man går igenom den västerländska civilisationens paradoxala existens; dels en bred medvetenhet om hur människan alieneras inom konsumtionen och individualismen och dels hur människan praktiskt taget är ständig våldtagen av ekonomiska och politiska intressen som härskar i vår planet. Medvetenheten om våra livsvillkor kan omvandla oss till "civila krigare" som strävar efter en global förändring präglad av rättvisa, jämlikhet och respekt för allas liv.

Men vem borde egentligen besöka "Quatrohelixmaskinen" ? En annan målgrupp för den internationella scenen som Teatermaskinen håller på att bygga i glesbygden började för mig att ta form; språket är vår stora redskap för förändringar, "en stridzon" eftersom ordets makt kan inte tystas, då tänkte jag på en scen för ungdomar som vill uppleva både naturen och språket som en stridszon för kritisk tänkande. Grupper som ordnar studiebesök hos Teatermaskinen för att uppleva både föreställningar, work-shops och mingel nära naturen och mitt i skogen. Tiina Rosenberg deltog med en tal performans som väckte tankar om allas ansvar och gav det utopiska ett värde i sig. Tankar om något helt omöjligt att uppnå?

alt Det som kan finnas i våra fantasier och drömmar om en bättre värld, ett bättre samhälle gör att vi trots underläget har mycket att kämpa och leva för. Ett annat intressant inslag var koreografen Paloma Madrids möte med dansaren Caroline Hammar. Länken till det utopiska hade jag svårt att se, snarare blev det för min del en tilltalande estetisk framförande av hur en tanke kan tolkas med kroppen som instrument.

En performans i fluxus anda var den finska gruppen "Ohter spaces" med verket "Towers", personligen tycker jag att det redan har gjorts mycket med att integrera publiken i verket men vi får inte glömma att i detta fall handlade om ett utopiskt montage av konstnärer för konstnärer. Jag deltog gärna i övningen om tankar kring 11 septembers attentat mot New Yorks stora byggnader. Lagom Fluxus övning som skulle kunna användas i en estetisk lärprocess för en grupp som varken visste eller kände till denna händelse.

Hela utopimontaget var ett fullspäckat program som började den 25 maj när alla deltagare anlände till Riddarhyttan, umgicks, repeterade, bytte idéer och åsikter. Det kulminerade i ett "utopisk montage" den 28 maj som startade kl. 15 och pågick till midnatten. Matperformans ordandes med stor omsorg och alla deltagare fick välja en maträtt bland nässelsoppa, rensopa, strömming och potatis eller vegetariskbuffé. Här sprack tidsramarna och den gemensamma måltiden pågick i minst en halvtimme.

altJag såg ett par tecknare gå runt och avbilda situationer och folk, den gemensamma föreställningen avslutades mitt i natten med filmaren Cesar Galindos installation "Pachamama", en ritualiserad is pyramid i liten format som smälte under hela kvällen. Performanskonsten som uttrycksform eller språk dominerade scenen hela kvällen, de flesta artister var noga med sparsam scenografi eller symbol de tog upp på scenen. Det eviga sambandet mellan "form och innehåll" visade att alla detaljer som gör innehållet synligare gör att konstnärernas val av form är viktigare än någonsin oavsett om man gör politisk konst eller socialkritik. Motståndet var ledtråden för nästan alla utopiska inslag enligt mitt tycke.

Konstens utopiska värde blir uppenbart när vi till exempel anstränger oss för att mäta i ekonomiska termer vad vi gör för nytta eller när vi tror att konsten i sig är en stridszon utan motståndare. Här blev det för mig uppenbar också att alla utopiska tankar behövs ute på fältet, bland folket, i samhället för att verka utifrån den konstnärliga aktivismen och med ärligheten och ödmjukhet hjälpa andra människor att bli mer medvetna om det som händer i världen. Eller som Chomsky råkade säga en gång i tiden; "de intellektuellas roll är att avkläda och avslöja lögnen"

Estoardo Barrios Carrillo, text och bilder