Trångt, anonymt och fantastiskt på Textmässan

altTextmässan för oberoende förlag och tidsskrifter firade tioårsjubileum i år. Den första textmässan hölls på Kvarnen, en krog i Stockholm, och i år hölls den i Nürnberghuset, en omsorgsfullt renoverad byggnad från mitten av 1600-talet.

Det var varmt, det var trångt och det var människor överallt i de försåtligt trevliga lokalerna Textmässan var inträngd i. Textmässan handlar hur som helst om text och oavsett hur trångt och varmt det nu må ha varit syntes hela tiden böckerna, magasinen, tidsskrifterna - romaner, serier, poesiböcker, de låg på bord, böcker staplade på varandra, för att säljas och i slutändan naturligtvis läsas.

Varv efter varv lät jag sakta intrycken komma på plats, bredden var smått överväldigande, magasinet Kom ut, mitt emot låg Foucault - serier, barnböcker, böcker om det numinösa - och det är nog inte möjligt att återge hela utbudet, men det var stort. Bakom borden satt intresserade och förväntansfulla förlag.

Per Bergström, förlagsredaktör på Rámus, berättade att Textmässan handlar om att träffa kollegor och läsare. Vi satte oss på gården och flödet av människor var konstant men lågintensivt. Per Bergström hade åkt från Malmö och det hade han inte gjort om det inte vore för att det är ett kul evenemang.

- Vi har varit med sedan 2004 när det var på Kvarnen och sedan dess har vi varit på Textmässan varje år och jag måste säga att det är mycket roligt. Det är ett sammanhang vi vill vara med i för att visa på småförlagens bredd och vikt och vi vill stötta initiativet till textmässan.

- Framförallt vill vi synliggöra förlaget och träffa andra kollegor och det kommer även många privatpersoner vilket gör att vi får möta läsarna. Det är givetvis inte för att vi säljer så bra som vi är här, det är inte i ekonomisk vinning. Det är ett ypperligt tillfälle att träffa kollegor, så att du känner att du inte är ensam i dårskapet.

- Det känns som att besökarna är trogna med ett aktivt intresse. Det är trevligt att möta läsarna och känna att de böcker vi ger ut blir lästa. Det ger mycket när någon kommer och tycker att boken är så bra.

altTillbaka i mässrummen var tystnaden påfallande, ibland hördes en fråga, ibland ett skratt, de flesta gick med huvudena nedböjda och sökte av borden och vad de hade att erbjuda. Ibland fick jag ett hej, ibland ingenting, återigen ett skratt som ekade genom rummet och det fick mig att undra. Det var en kollegial stämning och det var många som kände varandra sedan tidigare, vi andra fokuserade på böckerna.

Måhända är det en mässa för de redan övertygade. Intrycket var på något sätt att det är ett relativt internt evenemang - som besökare kände jag mig lite utanför, jag möttes inte av något som sätter mig i ett sammanhang, jag fick själv ta en liten karta att läsa mig till var utställarna satt, utöver det ingenting - det är mer som att jag rörde mig på en plats som tillhörde någon annan. Egentligen gör det ingenting för det var böckerna och magasinen som var det intressanta, men det finns all anledning att eftersträva fler besökare, hitta dem som inte hittar hit.

Den bestående känslan är således att Textmässan är ett fantastiskt tillfälle för alla som är intresserade av läsande att hitta nya författare, förlagen kan visa upp böcker och magasin, men att det är något som inte når hela vägen - för de små och oberoende förlagen är ändå beroende av läsarna och då ska det vara möjligt att skapa en mer öppen miljö för besökarna. Fler borde få uppleva möjligheten att på ett och samma ställe röra sig över denna litterära värld - fler än de redan invigda borde kunna komma hit och hitta nya författare, nya magasin - Textmässan är en för bra och viktig tillställning för att inte försöka locka till sig fler besökare.

Och kanske ligger det i sakens natur, men sen, när alla mina varv var avklarade, en känsla av utanförskap igen, den som inte borde infinna sig - när jag sett och bläddrat färdigt, är det som att jag smyger ut och bort från en fantastisk plats, jag borde säga hej då till någon, men jag vet inte till vem.

Benjamin Ozolins