Tomas Tranströmer och piedistalpoesi

altÄr det dags att plocka ner Tomas Tranströmer från piedestalen? Ja, var det så gott som samstämmiga svaret från måndagkvällens panel på Språk- och litteraturcentrum i Lund, bestående av författaren Kristian Lundberg, kritikern Åsa Beckman och litteraturvetaren Niklas Schöiler.

Men inte för att rulla honom i tjära och fjädrar, utan för att läsa honom. Ett svar som visserligen motsades av den anekdotlusta som då och då briserade bland deltagarna. Men sammantaget var det tydligt att här fanns en vilja att bryta den förlamande ikonisering som Tranströmer hamnat i.

Schiöler, som bland annat skrivit en avhandling om Tranströmers lyrik, bidrog genom att skicka en känga åt alla som i dessa jubileumstider sitter och jämför favoritrader istället för att försöka se till dikternas komplexitet.

Men högst gick vågorna när panelen kom in på diskussioner om Tranströmer och politiken. Beckman talade, och Lundberg höll med, om hur hon blir genuint upprörd när Tranströmer ses som apolitisk, och lyfte fram Östersjöar som exempel. En lång prosadikt sprängfylld av politiskt stoff, men med en politik bortanför 70-talets plakatretorik. Därtill en dikt som inte lämpar sig för att rista på piedestaler. Och kanske därigenom den viktigaste Tranströmer skrivit.

Kvällens avslutande fråga, från den i övrigt sett examplariske moderatorn Per Svensson, om panelen kunde se någon framtida Tranströmer i dagens svenska poesikår, väjde samtliga för. Och lika bra var det. Ett sådant ok är inte någon poet betjänt av.

Johan Landgren
litteraturvetare