Avantgarde lever och frodas på Galeasen - men kanske inte så länge till

Sophia ArtinTeater Galeasen på Skeppsholmen har varit en viktig ingrediens i Stockholms teaterliv sedan 1983. Denna fria grupp som nu funnits i snart 30 år har hunnit med att sätta upp ett 60-tal föreställningar med nyskapande inriktning. Tema i dessa uppsättningar har i många fall varit att undersöka det som döljer sig inom oss.

Det är oftast nyskapad dramatik som söker upp företeelser som ligger bakom det konventionella i tillvaron.

Jag fick tillfälle att samtala med teaterchefen Sophia Artin. Intervjun berörde förutsättningar att spela dramatik med avantgardistisk prägel i dagens samhälle och synpunkter på hur framtiden ter sig för det fria teaterlivet i Stockholm.

Hur viktigt anser du som ledare för Teater Galeasen är med avantgardeteater i vår samtid? Finns det ett behov av denna typ av kultur?

- Jag tror att det är jätteviktigt. Begreppet avantgarde betyder ju att man är föregångare och ligger i framkanten. Begreppet är samtidigt fyllt med olika laddningar och för gärna tanken till strömningar på 20-talet, någon sorts dadaism. För mig innebär det att man får forska i teaterkonsten. Om man ser vad Galeasen har gjort så har vi varit föregångare på många sätt. Ett exempel på detta är uppsättningen för 20 år sedan av Antonin Artaud´s Reqiuem som regisserades av Rickard Günther. Denna uppsättning representerade avante garde och var både yvig, fysisk och en verkligt säregen föreställning

Vad är avantgarde för dig?

- Det är just att man bryter ny mark. Man är inte så konformistisk utan vågar prova och testa nya saker. Det är inte alltid det funkar. Allt teaterarbete är ett risktagande och skall så vara. Det är livsfarligt om man börjar tänka hur ska vi sälja, vem vill titta på det här? Den tanken får inte finnas. Men det är den tanken våra politiker vill att vi ska ha, då tar man också död på den kraft som finns.

Hur ser du på Galeasens repertoar, är det avantgarde? Ni har ju spelat etablerade dramatiker som Strindberg och Norén?

- Vi har spelat Strindberg en gång och det gör vi nog inte om. Men det ska man också prova på. "Sakrament" av Norén som vi spelade kan inte sägas vara ett borgerligt drama och var inte heller en klassisk Norénuppsättning. Föreställningen av "Rumäner" också av Lars Norén, handlar om frihet och ofrihet. Där gör man någonting annat än när man spelar på institutionsteater. Vi vill här skildra människan. När vi gjorde Joan Didion skojade vi nästan om att det är amerikanskt och borgerligt, men vi ville skildra människan.

Sedan 1983 har Teater Galeasen funnits på Skeppsholmen i Stockholm. Foto: Teater Galeasen Kan man säga att det finns en skiljelinje mellan institutionsteatrarna och de små teatrarna. Är det på de senare som man får se sådant som inte visas på institutionerna?

- Så har det alltid varit och så skall det förbli. En av avsikterna med småteatrarna är att man också ska ta fram nya dramatiker. Det brukar ta fyra till fem år innan de som visats här kommer upp på exempelvis Dramaten. Elfride Jelinek som vi satte upp 2004 är ett exempel på detta. Hon fick ju sedermera nobelpris. Det var en otrolig timing.

- Marina Montelius är ett annat exempel på en svensk dramatiker som har lyfts fram. Nu har hon kommit hon in på Dramaten. Småteatrar banar vägen. Det är även småteatrarna som banar vägen när det handlar om nya vägar för skådespeleri.

- "Ett år av magiskt tänkande" efter Joan Didions bok är ett exempel på en föreställning där skådespeleriet kräver närhet. Hon skrev en bok efter makens och dotterns död. Det är en utveckling där det krävs en extrem, det är rum, närhet och småteatrarna har just möjlighet till det intima. Vi har ett fantastiskt teaterrum.

Är det så att denna form av teater är nödvändig för samhällets utveckling. Jag läste för någon tid sedan en artikel med anledning av Göran Hägglunds uttalande om "verklighetens folk", där kulturarbetare försvarade sig med att "vi är verklighetens folk". Artikelförfattaren menade då att just detta är oroande eftersom kulturen ska bana väg för samhällets utveckling?

- Teatern har en jättestor uppgift. Det är vi som står för utvecklingen av teaterformen. Vi befruktar institutionerna. Vad Göran Hägglund håller på med undrar vi också. Det är ju ett utslag av den populism vi lever i. Det är ungefär vad "tea party" rörelsen i USA håller på med. Det är samma skrot och korn. Man vill splittra samhället och skapa alienation och förakt för det akademiska. Detta är mycket farligt.

- Teatern har en jättestor uppgift i det här sammanhanget och det nödvändigt att vi finns. Vi ingår i ett större blodomlopp tillsammans med de större institutionerna. Man måste kunna visa på andra sätt att tänka.

Hur går det att hålla på med sådan här verksamhet i dessa bidragssnåla tider? Tiderna är ju minst sagt bistra ...

- Det är jättesvårt och vi ser med bävan på framtiden. Vi har för närvarande två huvudsponsorer, det är statens kulturråd och kommunen genom kulturförvaltningen. Vi har en kulturminister som uttryckligen inte har några högre tankar om finansiering av de fria teatrarna. Hon har ju svårt med kulturbegreppet. Stockholms stads inställning är ännu mer graverande. De är inte stolta över sina små fria grupper utan pratar om inlåsningseffekter och att man sitter som en propp för de nya skådespelarna. De är inte intresserade av oss utan försöker med en utfasning av vår verksamhet.

Det är intressant det du säger. Någon sa just i ett kulturprogram att kulturministen inte kan skilja på kultur och underhållning ...

- Nej, hon har också en sådan retorik. Alla ska inkluderas. Om man säger att man är liberal pratar man om mångfald, men skapar enfald. De pratar bara om marknaden. De vet inte vad konsten står för. Den är ju till för att skapa en större och varierad världsbild

Hur ser du på framtiden med tanke på att vi lever i dessa tider. Om vi ser exempelvis fem år framåt?

- Fortsätter det så här så tror jag inte att det finns några etablerade grupper om fem år. Då tror jag att det kommer att det kommer att ligga på projektbasis. Här får ni 300 000 kronor, ni kan spela i något gathörn, eller på någon restaurang. De förstår inte vad det innebär att driva en teater. Allt detta är också en brist på kunskap. Flera av de fria grupperna tar in många unga skådespelare, regissörer och scenografer.

Vi har ju sett effekterna av det här. Scenario har lagt ner och Spegelteatern, Fria teatern darrar?

- Absolut. Jag är inte säker på hur länge vi kommer att ha något förtroende från Stockholms stad. Jag är inte säker hur länge vi kommer att ha något ekonomiskt stöd. Det ser ganska skakigt ut just nu.

Det är inte någon ljus bild som Sophia Arti har ifråga om de fria teatergruppernas framtid. Som framgick av vårt samtal har effekter av den snåla bidragspolitiken redan satt sina spår. Det ligger en uppenbar fara för att kulturlivet i allmänhet och kanske teaterlivet i synnerhet håller på att utarmas till förmån för ytlighet och populärunderhållning.

Jens Wallén