Humor i det fruktansvärda och terrorfyllda

John Ajvide LindqvistDet blir en oväntat lättsam kväll på Musikens Hus i Göteborg, när Forum för poesi och prosa har uppläsningar under temat avsides. De inbjudna författarna är John Ajvide Lindqvist, Mia Ajvide, Per Planhammar och Hallgrimur Helgason.

En vördnadsbjudande skara som jag ser fram emot att lyssna till. Temat avsides får mig att associera till utanförskap och utsatthet. Något som finns färskt i minnet efter att ha läst ut John Ajvide Lindqvists senaste roman "Lilla stjärna". Men kvällen kom till min förvåning att präglas av en tämligen uppsluppen stämning.
"Lilla stjärna" en fruktansvärd historia
När jag har vänt sista bladet i John Ajvide Lindqvists senaste roman "Lilla stjärna" mår jag påtagligt illa över människans vidrighet. Samtidigt finns det något vackert i John Ajvide Lindqvist sätt att skildra två flickors utanförskap. John balanserar återigen mellan det svenskaste Svensson vardag och mänsklighetens mörkaste rum. Denna roman innehåller inga vampyrer eller odödliga utan något mycket värre, människan. John har förmågan att med en känslighet porträttera människor utifrån en psykologisk synvinkel, vilket gör att man vävs in i historien och de händelser som slutligen leder fram till det ofattbara; en blodig massaker mitt under allsång på Skansen. Det är rått och det är blodigt men tack vare Johns förmåga att långsamt och metodiskt förklara omständigheterna finner jag mig sympatisera med mördarna. Johns förståelse för utanförskapet är smärtsamt påtaglig och man kan ana att han själv har upplevt känslan av att stå vid sidan av.

Humor och blodtörstiga zombier
Men när John intar scenen gör han det med en ståuppkomikerns självklarhet och med humorn glittrande i ögonen. Han berättar att anledningen till att han inte gör uppläsningar så ofta är att de brukar ha motsatt effekt mot syftet, då han inte kan låta bli att skämta och ta på sig sin gamla roll som ståuppkomiker. Han upplever att det ger en felaktig bild av hans böcker och snarare skrämmer bort läsare. Trots detta kan han inte låta bli att skämta och spexa och verkar även ha en humoristisk distans till sina romaner. Denna distans står i skarp kontrast till de ämnen John skriver om. Han förklarar att i "Lilla Stjärna" får man följa med från grunden, för hur ska man annars förstå? Det tar tid att bygga upp personligheter och planera hur de ska reagera på händelser. Motsatsen till denna välplanerade roman är Johns senaste bok om zombier som inte har släppts i skrivande stund. Han berättar att han bestämde sig att skriva vad som skulle ha blivit en novell om zombier. Det fick bara ta 50 dagar men det tog 35 och istället för en novell blev det en roman. Idén att skriva om zombier kommer från Johns sinne för humor. Han berättar skrattande att han tycker att företeelsen zombier är absurd. Tanken att döda skulle komma tillbaka till vår värld och vilja döda och sedan äta upp de levande är skrattretande. Alltså var John tvungen att ta sig an zombierna. Romanen utspelar sig på en öde ö där en gammal gymnasieklass möts på en återträff. Väl där försöker zombier döda de levande, rätt och slätt. John säger själv att i denna roman fanns det ingen tid till invecklade personporträtt eftersom den är skriven under 35 dagar. Det är alltså raka motsatsen till "Lilla Stjärna" i vilken man kommer smärtsamt nära karaktärerna.

John läser ur det inledande kapitlet i "Lilla stjärna" där Lennart hittar ett övergivet spädbarn i skogen. John inleder med att snabbt berätta lite om Lennart. Lennart är en bitter gammal musiker som haft en hit på svensktoppen. Han brukar ibland låtsas att han är Christer Sjögren för att det får honom att känna sig lite mer överlägsen andra människor. Egentligen avskyr Lennart den skönsjungande svensktoppstjärnan enbart för att Christer till skillnad från honom har en karriär. John berättar om Lennart med ögonen fulla av pojkaktig buscharm. Egentligen finns det inget roligt i karaktären, den samvetslöse Lennart, men ändå är det just humorn som hela tiden lurar i bakgrunden som gör "Lilla Stjärna" ännu mer ryslig. Den vardagliga tragikomiska Svenssonrealismen står i bjärt kontrast till de fruktansvärda våldshandlingar som uppdagas. John säger att vi måste följa med från grunden för att förstå varför människor kan begå sådana handlingar. Det finns trots dessa bestialiska handlingar en känsla av hopp och kampvilja i boken. Den handlar om att resa sig upp och ge igen.
"Alla som är rädda ska sluta vara rädda. Ingen har gjort fel. Ingen ska vara ensam. Dom stora vill ha oss. Dom ska inte få oss. Jag förstår inte. Men vi är starka nu. Jag förstår inte vi. Vi. Vi. Jag är liten. Vi är inte liten. Vi är det röda som kommer ut. Vi är det dom vill ha. Ingen får röra oss."
("Lilla stjärna sid. 372, John Ajvide Lindqvist)

Dessa rader får mig att tänka på Oskar och Eli från "Låt den rätte komma in", vad hände egentligen med dem? Det får man reda på i "Låt de gamla drömmarna dö" som är en nyutkommen klippbok av fragment från John Ajvide Lindqvists verk. Här har han samlat krönikor, manus till bland annat TV-serien Reuter och Skoog och andra manus. John passar på att läsa ur ett manus han skrivit till Mikael Persbrandt men som aldrig uppfördes. Till min förvåning är det en satir över kungafamiljen som inleds med att en vanlig dag på slottet börjar med att Sylvia tas upp ur sin bädd som är ett badkar med formalin. Det är fler än jag som skrattar gott åt denna skymf mot kungahuset. John använder humorn på ett vrickat sätt för att komma åt kärnan i vår existens både i det goda och det onda.

Mia Ajvide Suggestiv poesi
Mia Ajvide ger ett helt annat intryck uppe på scenen. Hon känns hemlighetsfull där hon står helt stilla vid micken och väntar in rätt ögonblick att börja. Så när hennes hesa röst hörs är det knäpptyst i salen. Hon läser ur minnet, utan stödtext vilket imponerar. Hon tar tid på sig och stroferna gungar fram. Det finns något suggestivt i sättet orden flyter men också orden i sig, känns förhäxande. Hon reciterar ur "Om en flicka vill försvinna" som är hennes senast utgivna diktsamling. Någon gång under uppläsningen börjar någons telefon ringa. En ensam melodislinga ekar i rummet. Mia börjar lugnt gunga med huvudet i takt med musiken och låter på så vis signalen bli en del av dikten. Skickligt eller bara iskallt undrar jag? Hennes avslutande ord ekar ännu i mina öron. "Döden är bara att gå ut genom en dörr" Det får mig att tänka på att stå lite avsides och att insikten att döden bara är att gå ut genom en dörr, innebär en viss distans till livet.

Per Planhammar Per Planhammar möter Jack Kerouac
Per Planhammar har lång erfarenhet av uppläsningar. Han har tydligen gjort flera hundra och det märks att han har vanan inne. Han har ett retoriskt sätt att närma sig oss. Han börjar med en fråga och lite skämt vilket får oss att bli mer på vår vakt. Per är aktuell med "Efter honom syndafloden" en roman om Jack Kerouac. Roman kom till av att Pers förläggare frågade honom vad han helst av allt skulle vilja skriva om. Till sin egen förvåning svarar han en roman om Jack Keruac. Per insåg att han har kunskap nog att skriva en roman om honom eftersom han har följt hans författarskap genom åren, bland annat översatt Kerouac till svenska. Men det viktigaste för Per var att romanen måste bottna i Per själv. Ska man skriva om verkliga personer så måste den knytas till sig själv. Därför väljer han att starta romanen då Jack är 43 år gammal, samma ålder som honom själv. Sedan utgår han från det som förenar de två, författarskapet. Per himlar med ögonen och säger 20 år som författare, Gud förbjude! Det är alltså i relationen till författarskapet där Per möter Kerouac. De följs åt till dess att Jack går bort och kvar är Per. Själva författarskapet kan ses som att stå avsides, att vara betraktaren. Det finns något ödesmättat och ensamt över denna roll. Per säger att Jack strävat efter ett hem hela sitt liv, att vara hemma och ändå längta hem. Jack begår ett långsamt självmord genom att dricka sig till döds. Per läser om Jacks sista medvetna timme i en sovsäck under apelsinträden.
"Det är inte möjligt att sluta dricka när varje tanke gör så ont... - Må de heliga änglarna vaka över er alla."

Hallgrimur Helgason Kallhamrad humor
Hallgrimur Helgasons huvudkaraktär Toxic, i hans senaste roman "Ten Tips on How to Stop Killing People and Start Doing the Dishes" står också avsides i samhället. Han faller inte innanför ramen för vad vi godkänner. Han är nämligen yrkesmördare. Hallgrimur Helgason författaren till 101 Reykjavik har skrivit en roman om en osentimental Kroatisk yrkesmördare som begår misstaget att mörda en FBI agent. Toxic tvingas att fly och på flygplatsen dödar han och stjäl en sydamerikansk predikants identitet. Iklädd predikantens skepnad flyger han till Island där han med sin nya identitet tvingas predika i en direktsänd TV-show. Återigen ställer humorn det moraliska dilemmat på sin spets. Hallgrimur gör sin uppläsning med en Balkanaccent och den hårdkokta jargongen går hem hos publiken. Det hörs spridda skratt fån samlingen litteraturvännet. Han läser hårt och snabbt och förvandlas till maffiamannen Toxic.
"I look at myself as a hunter. I shoot pigs for a living".
Hallgrimur ger oss också äran att rapa fram dikten "Suit and Tie". Dikten är skriven som ett svar på den ekonomiska kraschen på Island 2008. Den är fräck och medryckande och det finns något homeriskt över Hallgrimur när han likt en rapsod stöter fram dikten.

Avsides
Kvällen har berört brännande ämnen men humorn har lyft kvällen och utanförskapet har inte bara tyngt utan givit en möjlighet att betrakta utifrån. Det är först genom dem som står avsides som vi kan se verkligheten med sanna ögon. Det är genom Teresa och Therese i "Lilla Stjärna" som världens grymhet blir synlig. Flickorna blir som vargarna som dödar för att skydda sig själva. Genom dem ser vi våra brister. Genom författaren som betraktare kan vi se och förstå människan.

Jessica Wulff