Morén aktuell med diktepos om moderns stroke - Tidningen Kulturen

Inrikes nyheter
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Jane Morén I dagarna har författaren Jane Morén utkommit med sin andra bok, dikteposet Ansiktet i händerna. Där skildrar hon katastrofen som inträffade när hennes mamma ringde en morgon och sa att hon inte kunde koka kaffe. Att någonting egendomligt hade hänt.

I en serie dubbelexponeringar tecknar författaren sin roll som anhörig och vårdare, mot bakgrund av nyhetsrapporter från omvärldens naturkatastrofer med askmoln och oljeutsläpp. För Jane Morén och hennes mor hade världen plötsligt gett vika, vardagen trasats sönder.

Tidningen Kulturen har träffat Jane Morén för att prata om hennes författarskap och den nya boken.

Jag har förstått att du skriver flitigt, men du har inte publicerat dig så mycket. Hur kommer det sig?

- Jag såg mig länge som livepoet främst. Men de senaste åren har det förändrats, jag ägnar mer tid åt koncentrerat skrivande med tanke på publicering. Förr skrev jag nästan enbart för scenen. Jag började läsa på öppna scener som Krogens poeters parlament och drev ett tag scenen Ordtrå. Det var sån fin mix av folk och poesi, av både bra och dåliga dikter, en skön blandning som jag gillade, lite grann som teater. Som ett öppet repetitionsrum. I dag finns inte de scenerna längre. Det är ont om öppna scener, nästan allt är Poetry slam-tävlingar.

Scenpoesi, alltså. Inte poetry slam?

- Nej, inte poetry slam, det är ju en tävling. Jag har ju tävlat också förr om åren, men jag tycker inte om tävlandet för det ger inte den inspiration som finns på de öppna scenerna, där det är mer lekfullt och ofärdigt. Jag söker respons i publiken, inte hos domare. Tävlingsmomentet är så uteslutande i sin form med utslagning och uppdelning. Fast poetry slam breder ut sig, finns ju överallt i hela stan. Faktiskt är det den öppna scenen för vanlig poesi som är på undantag.

Din bok berättar om hur din mamma drabbas av en stroke. Det är också en berättelse om vad som samtidigt händer ute i världen, om askmoln över Europa, om oljeutsläpp i Mexikanska golfen. Hade du skrivit om de här naturkatastroferna i vanliga fall, alltså gjort poesi av det?

- Nej. Kanske något på min blogg. Jag hade antagligen inte fördjupat mig i det. Men nu kom allt liksom emot mig. Jag satt vid mammas säng på Sankt Göran och såg ut genom fönstret och riktigt såg hur himlen var grå av aska. Hur det som hände med min mamma också hände ute i världen. Hur jag identifierade mig med katastrofoffren. Det växte fram en ödmjukhet inför de små sakerna. Hur människor, olycksoffer, blir överlyckliga över en mugg vatten, över en filt. Hur jag blev lika överlycklig när mamma kunde röra på ett finger. Och jag tänkte på fåglarna som ska tvättas rena från olja, vilket oändligt arbete det innebar, och hur det var samma sak med mamma och hennes rehabilitering, vilket enormt arbete det innebar för att få hennes kropp att fungera igen.

Din förra bok handlar om dina erfarenheter från hemtjänsten. Du har jobbat med gamla i livets slutskede, din mor var över åttio när det här hände. Vi vet alla att sånt här sker, att det är livets gång. Ändå verkar du ha varit helt oförberedd.

- Ja. Eftersom mamma alltid varit så pigg. Min största skräck var att mamma skulle springa på en buss eller så, hon har alltid så bråttom, alltid varit så frisk. Så hände det här, som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Hon har alltid fixat och ordnat för oss, plötsligt var hon beroende av andra.

Ett rollbyte?

- Ja, precis.

Och du började skriva?

- Ja. Det började som ett inlägg på min blogg. "Min mamma ligger strandad i en säng". Men jag la aldrig ut det på bloggen. Ändå skrev jag varje dag. Det blev som en sorts reportage, där jag tog in allt som hände ute i världen, samtidigt som jag tog in allt som hände inom mig. Jag förstod ganska tidigt att det skulle bli ett manus. När jag till sist satte dit sista bokstaven hade jag skrivit 400 sidor.

Och du visste att du var klar?

- Ja. Det underbara med att skriva sista meningen är att jag känner direkt att nu är det klart. Där satt den. That's it! Då kan jag inte skriva mer.

Din förra bok var prosa, nu blev det poesi, fast du rör dig med liknande motiv. Hur blev det så?

- Jag var splittrad inuti, vilket helt naturligt ledde till den här lite fragmenterade formen av poesi. Jag försökte med prosa, men det fungerade inte.

Det finns många stadsbilder i texten. Gator, broar, hus, träd, blommor. Hur du färdas till och från sjukhuset i nuet, hur du samtidigt färdas i din barndoms landskap. Det är dröm och verklighet, liksom det är den lilla världen och den stora. Finns det liksom en förhöjd observationsförmåga, just i katastrofens närhet?

- Man kan säga att jag fick en ökad känsla för kontraster, mellan ljus och mörker. Naturen blev som en scen, jag kunde bli alldeles absorberad av fåglar, som när jag var liten. Och vårdinrättningarna kunde förefalla helt surrealistiska, som en teaterscen, där en figur skulle stå just där vid dörren, hur någon annan skulle röra sig just så över golvet. Det var overkligt. Som en dröm.

På tal om kontraster: Jag kanske övertolkar, men din bok har fått mig att fundera över språket, över dikt och verklighet, hur diktens insikt inte kan stå emot verklighetens insikt, hur diktens kunskap förblir abstrakt, medan verkligheten förblir konkret, orubblig... Man skulle kunna tala om ordens misslyckande, ord som ger vika... Som din mammas sluddriga tal efter stroken. Hur ser du på det?

- I början kunde det kännas som om orden fick vika sig för verkligheten. Men sen, allt mer jag skrev, blev skrivandet konkret på så sätt att orden gav mig fotfäste, i en verklighet som hela tiden förändrade sig. Så att orden byggde upp något nytt, som om dikten reste sig ur askan. Det konkreta blev dikt och det abstrakta blev verklighet.

Så, vilka hoppas du ska läsa din bok?

- Alla söner och döttrar med gamla föräldrar. Alla söner och döttrar i min situation. Mammor och pappor också. Litteratur har en tröstande funktion. Litteratur kan förändra om den bara kommer tillräckligt nära läsaren, skrapar på insidan. Jag vill att den ska vara engagerande, berörande. Sen är det förstås en bok för alla som vill läsa ett diktepos.

Jörgen Sandberg
Fakta: Jane Morén.

 

 

 

 

Ålder: 48.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Aktuell med: Ansiktet i händerna, Migra Förlag.
Tidigare utgivet: Kaneltimmen (prosa), Skarpt läge (antologi), Kneg (antologi), Vi är den nya familjen (antologi), Hela staden står i lågor (antologi).

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen