Den guldbelagda staden

Jan Runefelt, Utsikt mot Gamla stanUnder helgpromenaden passerar jag Hornspuckeln och tittar in i de konstgallerier som har vernissage. Jag har nyligen vandrat igenom stadens Vasapark och upptäckt en nyavtäckt otympligt lådaktig men guldglänsande byggnad och rycker plötsligt till när samma byggnad tycks avbildad i en målning inuti ett galleri. Hur kan detta komma sig och hur har konstnären och arkitekterna samverkat, undrar jag och tränger mig igenom den smala dörren till Galleri Ekvall+Törnblom.

Väl inne finner jag ett antal guldbelagda husfasader i målningar som skickligt avbildar kända platser och vyer av huvudstaden. Jag får en pratstund med konstnären i ett av de med besökare och tavlor välfyllda gallerirummen. Jan Runefelt heter han och har målat tavlor i många år, han är representerad på Moderna Museet och har en gedigen tecknar- och målarbakgrund från både Konstfack och Konstakademin.

Jag frågar naturligtvis om han har samarbetat med Sven-Harrys guldhus men det har han inte och han har faktiskt inte ens sett huset men naturligtvis hört talas om det. Nu visar det sig att han har målat Stockholm sedan minst tjugo år och under den senare hälften har han belagt vissa husfasader med guld. Det faller sig därmed naturligt för mig att anta att Sven-Harry Karlsson eller arkitekterna Wingårdhs har sett Jan Runefelts tidiga målningar. Det är en intressant teknik som konstnären arbetat fram med en blandteknik av bladguld, tempera och bivax. Texturen i målningarnas bakgrunder består av uppslagna dagstidningar, ofta från Stockholmsbörsens sidor eftersom de ger den rätta strukturen och rörligheten i motivet.

Nu börjar jag hitta kopplingar igen och frågar om avsikten med börsnyheterna har någon anspelning på de guldbelagda fasaderna men även där säger konstnären kategoriskt nej. Jag minns svunna tiders besök på Grand Hotel och de tidningsbeklädda väggarna i herrarnas tvättrum där keramiska R. Mutt-reliker tronar under börsens dagsklipp. Kan det vara så att det är två autonoma händelser som sammanträffat inför mina ögon? Jag tvekar. Eller kan det vara så att det ligger i tiden just nu och att samhällsutvecklingen har lett fram till detta. Jag inser att Jan inte är gossen med guldbyxor men att han har något bättre och beständigare.

Tavlorna är som religiösa ikoner eller uppenbarelser där änglar och martyrer är klädda till fåglar och stadsbor jäktar framför husbyggnader. Ömsom framträder guldfasader i ett besynnerligt, sällsamt ljus och en stämning som varierar beroende av väderlek och tidpunkt. Byggnaderna och gaturummet känns väsentliga för detta scenbygge, de är inte harmoniska men ändå innerliga och igenkännande. När man lutar sig närmare målningarna ser man plötsligt att de guldförsedda fasaderna ser anfrätta och skrämmande ut, en sublim skönhet i Roj Fribergs anda. Min respekt för detta måleri ökar samtidigt som jag inser risken att komma för nära det trivialt materialistiska. Men Jan Runefelt ger inte intrycket av att vara en materialist utan snarare en realist. Kanske är han omedveten om den kraft hans skickliga målningar besitter, vilket får dem att lysa mer än simpelt guld.

Jag kommer hem och ögnar igenom dagstidningarna. Stockholms dagstidningar har i veckan varit fyllda av stadens senaste konstmuseum, Sven-Harrys konsthus i Vasaparken som öppnades för allmänheten i söndags. Marknadens triumf över sitt självförhärligande i en guldglänsande avskalad låda med direkta associationer till Joakim Von Ankas kassavalv och med pengagivarens namn på lådan. Mina associationer går till Las Vegas och jag tänker på Robert Venturis: "Learning from Las Vegas", klassikern från 1972. Han uppmanade arkitekterna att bli mer receptiva för smak och värderingar hos "vanligt" folk istället för att uppföra de självförhärligande och heroiska byggnader han förknippade med både den tidiga modernismen och 1960-70-talens arkitektur. Venturi gör i boken en berömd distinktion mellan "ankan", d.v.s. ett hus i spektakulärt utförande som föreställer något annat än ett hus och det "dekorerade skjulet" vars funktion föregår formen.

I samma andetag som arbetarpartiet socialdemokraterna väljer sin partiledare och söker efter rötter i social-demokratiska grundvärderingar invigs marknadens egen symbol över girighet och pengadyrkan. I borgerlig traditionsenlig omskrivning blir det gyllne palatset till allmänhetens konsthall. Som en ansvarskännande medborgare ser jag ett extravagant och provocerande dekorerat gyllene skjul. Nu förstår jag Jan Runefelt.

Carsten Lindström

Utställningen pågår till och med 6 april 2011.