Blodsband i en omvälvande och inspirerande skepnad

Carsten JensenCarsten Jensen, författaren till bästsäljaren "Vi de drunknade", var tillsammans med författarna Kristina Sandberg, Margareta Lindholm och Khashyar Naderehvandi inbjudna till Forum för poesi och Prosa på Musikens Hus den 9 mars 2011 under temat blodsband. Temat triggade min fantasi till att börja tänka kring tillhörighet i det senmoderna samhället och upplösandet av kärnfamiljen såsom vi känner den. Kvällen kom att bli mer känslosam och mer kraftfull än jag väntat och kom att ge ny insikt till identitetsskapande och tillhörighet i såväl dagens som tidigare generationers samhällen.

Kvällens värd inledde kvällen med att kommentera på temat blodsband. Ett tema som han själv tyckte att de lyckats väl med. Blodsband som stärker, blodsband som brister, blodsband som tynger, löd hans öppningsord.
Carsten Jensens 700-sidiga berättelse om fiskarbyn Marstal i Danmark spänner över fyra generationer och blodsband brister, tynger och stärker genom hela verket. Berättaren är ett allvetande vi, befolkningen i Marstal. Jensen pratar om ett kollektiv, en gemensam kulturell referens, något som jag hade svårt att ta till mig när jag började läsa romanen. Berättelsen kändes snårig och otillgänglig till en början men när man vant sig flyter man med Marstals kollektiv.

Jensen inleder med en självsäkerhet som imponerar och även om han är sist ut, lyckas han fånga publikens uppmärksamhet med att berätta om hur idén till "Vi de drunknade" uppstod. Han berättar om när han som 17-åring arbetade som skeppare på faderns lastskepp. Han arbetade tillsammans med en garvad sjöman som varje morgon ramlade ner för trappan med ett brak och förde med sig ett stråk av spritångor. En dag tog sjömannen sig åt sitt sprängande huvud och sade:
- Jag har en vision! Det kommer en tid då alla kvinnor kommer ligga i dikena och skrika efter kuk och vi kan bara ge dem tum.

Det blev alldeles tyst i konsertsalen. Hade vi förstått danskan rätt, hade han sagt kuk? Sedan bryts tystnaden av att någon försiktigt skrattar och så faller resten tvekande in. Jensen hade skickligt fångat allas vår uppmärksamhet. Sedan fortsätter Jensen med att berätta att det var där idén kom till. Det var om sådana som den garvade sjömannen han skulle skriva om. Romanen är rå, rakt fram och Jensen dementerar detta, men försvarar råheten med att det var verkligheten. Bakom råheten och de ibland pojkromantiska berättelserna finns en grundidé om rättvisa och människors lika värde. Carsten Jensen berättar att boken kom till som en motpol till den politiska utvecklingen i Danmark där det nationalistiska partiet vunnit stora sympatier. Jensen menar att danskarna har glömt sin bakgrund som sjöfartsnation där man levde på utbytet mellan kulturer.
- Det finns mer än en kultur, mer än ett förhållande till verkligheten säger Carsten Jensen.

Samtidigt skriver han om ett kollektiv, ett vi, som finner sin styrka i sina gemensamma umbäranden. Han skriver om hur Marstalsborna förenas genom blodet på slagfältet, genom lärarens slag med tampen, och genom den råa uppfostran på skeppen. "Vi" skapas i förhållande till "de", utan "de" finns inte "vi" och däremellan finns en maktkamp. I "Vi de drunknade" förs ett resonemang om förhållandet "vi och de" på ett fascinerande sätt.

Fylla ett tomrum
Jensen berättar även att han med romanen ämnar fylla det tomrum som de sjömän, som aldrig återvände, lämnade efter sig på kyrkogården. Han ser det som hans uppgift att föra de förlorade hem.  Han har stora ambitioner och enligt mitt tycke, lyckas han förmedla ett intressant och mångfacetterat "vi" om än ibland med en avskalad kyla eller råhet. Jensen avslutar sitt anförande med samma avklädda råhet, men med den livsgnista som uppstår mitt i ett brinnande krig. Han läser om den fjärde generationen, Knud Erik, som befinner sig i ett skyddsrum under ett rasande bombanfall i London under andra världskriget.

"Sedan började bomberna falla. Kalk och damm dråsade ner från taket. Det var som om döden hade fått händer och prövande fingrade på deras ansikten innan den tog dem. Han hörde flämtningar och kvidanden. Det var någon som grät obehärskat och en annan som med monoton stämma tröstade ända tills även den bröt ut i ett panikfullt: "Shut her up for Christ´s sake!" "Leave her alone", bröt en annan stämma in. En kvinna grep honom om nacken och kysste girigt hans mun samtidigt som hennes hand slet i hans skrev. Han stack in en hand under hennes rock och kände konturen av ett bröst. Sedan slöts hennes skållheta sköte om honom. Skrikandet runt om dem stod som en mur. Bombnedslagen dikterade rytmen i hans stötar. De tog varandra i en blind, brutal lust och han märkte samtidigt hur fylld av oegennyttig ömhet den mjuka, anonyma kvinnokroppen under honom var. Den gav honom livets värme och han gav tillbaka ända tills deras skrik blandade sig i kakofonin av panikfyllda röster." (Carsten Jensen, "Vi de drunknade", sid. 632)

Vi som lyssnat brister ut i en spontan applåd när Jensen läst färdigt denna dramatiska och svulstiga beskrivning av livet mitt i brutalt kaos. Det är flest kvinnor i konsertsalen och jag kan inte låta bli att undra över kvinnorna i "Vi de drunknade". Carsten Jensen beskriver stora skeenden i världen i relation till byn Marstal men kvinnorna skymtar bara förbi som ensamma sjömansänkor, heta möten eller exotiska söderhavsnymfer. Vad är kvinnorna i de stora skeendena mer än köttslig förströelse? Vilket "vi" är kvinnorna? Carsten Jensen kastar ett nytt ljus över tillhörighet och blodsband i en globaliserad värld som utspelar sig långt före det vi kallar för senmodernitet. Det är fängslande att lyssna när han läser ur romanen.

Margareta Lindholm En inre styrka
Margareta Lindholm, som inleder kvällen, läser ur sin roman "Skogen". Lindholm bjuder på en läsning som lämnar utrymme för eftertanke. "Skogen" handlar även den om tillhörighet, där skogen utgör syskonen Maria och Brors värld. De bor på en arrenderad gård där skogen har varit den som dikterar allt, det är genom skogen de andas och lever men arrendet går ut och Maria och Bror tvingas flytta till en lägenhet i stan. Det är genom Marias dagboksanteckningar som vi får följa syskonen genom deras uppryckande. Det vilar något urjordiskt i Margaret Lindholms beskrivning av storskogen.

"På andra sidan sjön står gammelskogen som fanns där redan när vi var barn. Raka breda granar. Solljuset silar ner men når knappt marken, det är mestadels så mörkt att ingenting växer där. Utom mossan, som breder ut sig i mjuka gröna mattor. De praktfulla raka stammarna var märkta som inför slakt. Jag tog stöd mot ett träd och satte mig ned. Hundra års arbete och noggrann skötsel ska skövlas, allt kommer ske på en dag. En enda dag." (Margareta Lindholm, "Skogen", sid 8).
Genom det Margareta Lindholm läser förstår man att det existerar en styrka i hennes sätt att använda skogen som tema och hennes sätt att skildra livets sårbarhet och styrka genom den. Jag tror inte att jag var den enda som köpte hennes bok efter kvällens uppläsning. Margareta Lindholm drabbades vid 44 årsålder av en stroke som gav henne afasi. Detta innebar att hon var tvungen att lära sig språket om igen. Man kan höra att Lindholm får kämpa med vissa ord i uppläsningen. Det gör att alla lyssnar så uppmärksamt att man skulle kunna höra en knappnål falla i konsertsalen, och orden skapar en tyngd som är lika stark som urskogen själv.

När sedan Khashyar Naderehvandi läser ur diktsamlingen "Om månen alls syntes", får jag rysningar av orden om flyktingbarnen, som kom ensamma, och som lever i det övergivna huset. Skogen har bytts ut till ett hus som verkar som en symbol för det liv som förfaller kring barnen. Orden har tyngd samtidigt som de flyter rytmiskt och hamrar in känslor som inte går att värja sig ifrån. Blodsbanden tynger när systern blir deras mor och klär sig i moderns kläder. Huset blir en bild av livet och tillvarons maktlöshet.

Kristina Sandberg Mormors berättelse
Kristina Sandberg knyter an till temat blodsband när hon berättar hur hennes roman "Att föda ett barn" kom till. Kristina Sandberg säger nämligen vid ett tillfälle till sin mormor: "Men mormor du kan ju inte ha varit gift när du fick min mamma?" Frågan får mormodern att stelna till på ett oväntat sätt och Sandberg kan se vilken chock hon får. Romanen har lånat hennes mormors berättelse om att föda ett barn som blev till utanför äktenskapet. Maj 20 år träffar under några timmar en man som står över henne i klass. De ligger med varandra samma dag som de träffas och Maj blir gravid. Mannen tar sitt ansvar och gifter sig med henne. Majs livsuppgift kommer sedan att handla om att duga, och att vara en bra kvinna. Kristina Sandberg säger att hennes roman handlar om moderskapet och vardagen kring att vara just kvinna. Hon läser en passage ur romanen där Maj är i nionde månaden och befinner sig lång ute på landet när värkarna plötsligt sätter igång. Beskrivningen är plågsamt realistiskt och man kastas in i Majs kamp, en kamp där Maj är utlämnad till en man hon egentligen inte känner och dennes familj. Jag håller andan när Sandberg läser och kan känna Majs kamp i min egen kropp.

Prosa och Poesikvällen har väckt tankar kring min egen tillhörighet och tankar kring att duga. Är det inte det som litteraturen är? Ett försök till att förstå människan som slits mellan natur och kultur och vår längtan att höra till? Vad är egentligen blodsband? Jag kommer att tänka på när jag var tvungen att flytta tillbaka hem till mitt föräldrahem på grund av en höftoperation. Jag hade ingen som kunde hjälpa mig hemma och alternativet hade varit hemtjänst eftersom jag inte skulle kunna sköta mig själv, allra minst ta mig tre trappor upp utan hiss. Jag såg med bävan fram emot att tillbringa över en månad hos mina föräldrar. Jag skulle kastas tillbaka till barndomen och leva som ett barn. Med en beundransvärd tålmodighet tog de emot mig. Många gånger var jag en besvärlig patient som absolut skulle tvinga dem ut på pinigt långsamma promenader i det svinkalla decembervädret. På två kryckor på ishala gator skulle jag prompt ut, till mina föräldrars förfäran. Men jag visste att det var enda sättet som jag skulle lära mig att gå och återvinna min självständighet.

På juldagen brukar vi i vanliga fall gå ut i hemstaden för att träffa gamla vänner som återvänder hem för julhelgen. Naturligtvis ville jag, återigen till mina föräldrars förskräckelse, ge mig ut i festvimlet. Efter många veckors sängliggande hade hårväxten bildat en urskog på mina ben och jag fick för mig att jag skulle bli mer människa och mindre patient om de blev rakade och jag kunde bära kjol. Eftersom jag inte kunde göra det själv bad jag min mamma om hjälp. När hon omsorgsfullt smetade in mina ben med rakskum och försiktigt drog hyveln längs urskogen kände jag att detta är kärlek. Detta är tillhörighet.

Jessica Wulff