Teatertrenden: skildra psykiatrin

”Bli en dåre” har gjort om hela teatern till ett mentalsjukhus och publiken tilldelats roller omväxlande som personal och patienter. Foto: Cato LeinUnder senare tid har teater och konst riktat blickarna mot psykiatrin och öppnat en sluten värld för allmänheten. Uppmärksamheten startade med konstnären Anna Odells omdiskuterade och kontroversiella projekt "Okänd kvinna", ett projekt som spelades upp på Liljeholmsbron 2009 .

I år har två teatrar i Stockholm också fokuserat på detta tema. Teater Giljotin har satt upp en interaktiv föreställning "Bli en dåre" där man har gjort om hela teatern till ett mentalsjukhus och publiken tilldelats roller omväxlande som personal och patienter.

Även Teater Barbara har tagit upp detta ämne i pjäsen "Rum 543" som handlar om mötet mellan en pappa och hans psykotiska dotter.

För att diskutera anledningarna till att psykiatrin blivit så uppmärksammad på teatern träffade Tidningen Kulturen Teater Giljotins konstnärlige ledare Kia Berglund.

Det verkar ligga i tiden att behandla psykiatrin i konsten. För några år sedan kom Anna Odells kontroversiella konstprojekt och nu uppsättningarna på Teater Giljotin och Teater Barbara. Finns det någon speciell orsak till detta?

- Teatern har ju alltid undersökt tabun och smärtpunkter och har länge arbetat med detta ämne på olika sätt. Hela dramatiken är full av neuroser och psykiskt lidande, tänk bara på Shakespeares Hamlet och Othello. Ämnet finns i hela dramatiken. Jag är själv väldigt intresserad av psykiatrin och hur den fungera eller inte fungerar.

Jag har läst i en artikel att du själv haft koppling till psykiatrin. Hur då?

- Min första kontakt med psykiatrin var när jag var 18 år. Jag tyckte livet var meningslöst och hamnade i en depression. Kanske var det ett existentiellt problem då. Den krisen utlöste en nyfikenhet hos mig. Jag fick sedermera ett sommarjobb på Ulleråkers sjukhus där bland andra Fröding har suttit en gång i tiden. Där jobbade jag på olika avdelningar. Jag har också arbetat extra på Danderyds sjuhus och på Lillhagens sjukhus i Göteborg, och har erfarenheter från akuten, barnpsykiatrin och på "stormen."

Hur fick du idén att göra ett projekt som utspelar sig på ett hospital och som dessutom är mycket ovanlig på det sättet att publiken blir ett med det som utspelar sig i dramat?

- Det är ju magiskt med idéer. I det här fallet var det Erik Hermelin som var min inspiration. Där började det. "Hospitalet" kan ses som en metafor för världen." Hospitalet" är världen och jag var intresserad av en total upplevelse. Jag är trött på en publik som bara sitter och tittar på och sedan bedömer om det var bra eller dåligt och går hem som om ingenting har hänt. Det är intressant att se hur publiken i det här fallet reagerar beroende på vilken rock de har på sig, läkare, patient eller anhörig. Påverkar rocken upplevelsen, vilken position har vi? Förändras berättelsen efter rollen? Man kommer att ha upplevt hela platsen. Det var ett intressant fenomen.

Det hela verkar mycket realistiskt och autentiskt. Hur mycket research har ni gjort? Vad som skrämde mig lite också var en manual som beskriver vad som är klassat som psykisk sjukdom och inte. Är det så här?

- Det är så här. Detta är en manual som man använder i USA. Från början var det 150 psykiska diagnoser, nu är de 350. Arrogans och överdriven kreativitet är exempel på vad som klassas som psykisk sjukdom. Detta är skrämmande. Vi har gjort mycket research med anledning av det här projektet. Studiebesök har gjorts på Ulleråkers sjukhus, vi har pratat med läkare och psykologer på Sankt Görans sjukhus och sett dokumentärer på BBC och så vidare.

Har teatern en roll som forum och ett sätt att öppna en sluten värld som finns alldeles intill oss när det gäller detta ämne?

- Det stämmer att den har det och att det är en sluten värld är väldigt sorgligt egentligen. Vilken fruktansvärd stigmatisering det blir av sjuka och marginaliserade människor som finns i vår omgivning. Till exempel människor som förlorar sina jobb eller drabbas av annat. Det finns ju en människa som är sjuk bakom fasaden. Om det är psykisk sjukdom åker rullgardinen ner.

Kan man säga att teatern ibland kan verka som terapi för utsatta människor?

- Jag tror det. Vi människor behöver kontakt, möten och acceptans och att få uttrycka oss. Vi behöver helt enkelt bli accepterade. Många är blockerade av sin rädsla. Teatern och konsten har kraften att frigöra oss.

Det har ju varit ganska mycket debatt om er uppsättning, vilket kanske är positivt i sig, men så vitt jag förstod fanns det också en viss kritik. Hur ser du på den?

- Först uppfattade vi det som upplyftande att vi kom i Svenska Dagbladet på ledarsidan. Men när jag läste vad de skrev blev jag ledsen. Skribenten hade en massa faktafel. Kommentarerna som gjordes var lite märkliga eftersom vederbörande inte sett föreställningen, utan bara hört korta utdrag på radion. Är det så här det går till tänkte jag. Den här personen har hört korta utdrag under några minuter på radion. Det är så ytligt och förskräckligt, jag förstår inte att man får göra så här.

Hur har reaktionen varit från fackfolk?

- Den har varit väldigt positiv. Bland annat skrev Clarence Craaford ett lyriskt mail och skickade böcker och brev. Andra tycker att projektet är mycket autentiskt. Det är väldigt positiv respons vilket är skönt. Teatern är inte vetenskap, vi är konst och skildrar inte verkligheten . Man blandar ihop detta.

Konst och vetenskap är ju egentligen inga motsatser utan kompletterar varandra. Man kan tänka på Edvard Munchs tavlor som vill skildra hela människan, både inifrån och utifrån. Är det inte så?

- Jag håller med dig. Det är klockrent. Vetenskapen ger oss tyngd, men konst är färg och must och jag tror på denna korsbefruktning. Man måste se att de är olika saker. Det finns en bro där, säger Kia Berglund.

Detta kontroversiella ämne kommer säkert att bli föremål för konsten och dramatikens uppmärksamhet även i framtiden, vilket känns nödvändigt då historien visar skrämmande exempel på hur just psykiatrin kan brukas eller missbrukas. Men också för de svagas skull måste konsten stå upp till ett försvar. Det känns välbehövligt att detta budskap förs ut till allmänheten av Teater Giljotin och Teater Barbara.

Jens Wallén