Farväl filmfestival

Four Lions av Chris Morris (Storbritannien) Så har då 2010 års Stockholm Filmfestival nått sitt slut. Till skillnad från förra årets upplaga innehöll denna en hel del oväntade filmer som många troligtvis inte hade hört talas om innan men som genom festivalen hittade en publik. Den kanske mest oväntade favoriten var "Bi, Don't Be Afraid", av Dang Di Phan, som belönades med två priser, Bästa Kinematografi och Bästa Debut.

Den omåttligt spännande "The Cove" vann förra året Publikens Pris men i år delades priset för första gången mellan två filmer, "This is England '86" och "Waste Land". "This is England ´86" är visserligen en TV-serie, men kvaliteten på skådespeleri, manus och regi är bättre än det mesta du kan se på bio. Återigen är det Channel 4 som står som medproducent, precis som de gjorde för förra årets fantastiska "Red Riding Trilogy", och det känns som att de är på väg att bli Europas eget alternativ till HBO. Åtminstone när det kommer till mini-serier. "Waste Land" vann även ett av publikprisen i Sundance (de har olika publikpriser för olika sektioner).
Precis som med de flesta filmfestivalerna i världen finns det för många priser på Stockholms Filmfestival och en del av priserna känns lite konstiga. Jag undrar vad Jameson Music Award tjänar för syfte? Visst förstår jag att det är en sponsor och att de vill ha ett eget pris men hade det inte varit bättre med ett pris som betydde någonting?

När det kommer till filmerna i allmänhet har jag inte alls hunnit se så många filmer som jag hade velat och framförallt inte haft möjlighet att se vissa av de filmer som jag sett fram emot. Men det blev ändå en del film och nedan tänkte jag ge en liten redovisning av dem som jag både haft nöjet och olyckan att se.
Först "Boy" (Regi, Taika Waititi, medverkande: James Rolleston, Te Aho Aho Eketone-Whitu, Taika Waititi.) Boys största intressen i livet är Michael Jackson och tjejer. Han längtar efter sin fängslade far och fantiserar om att han är världens bästa rugbyspelare, kan dansa som Michael Jackson och är den tuffaste som någonsin vandrat på denna planet. En dag dyker pappa upp i en bil med två kompisar, men han är inte den snälla och duktiga far som Boy har drömt om... Hans far är en osäker och feg brottsling med ambitionen att hans gäng med tre medlemmar (varav han är en av de tre) snart ska bli stort och ge honom den respekt han förtjänar.

Waititi har tidigare jobbat med "Flight of the Conchords" och regisserade den sönderkramade indierullen "Eagle vs. Shark". Jag förstår inte hajpen av någon av dessa verk. Båda är överansträngda och barnsliga (på ett tråkigt sätt). "Boy" är inget undantag, förutom att den är lite mer "normal" än de andra nämnda. Det finns gott om inslag som är lite skruvade och lustiga, men att kalla dem originella eller roliga vore att ta i. Boys yngre bror tror att han har övernaturliga krafter med vilka han dödade deras mor. Boy pratar om sina problem med en av den ödsligt belägna gårdens får och hans berättelser skildras ofta genom naivt tecknade små filmer."Boy" är visserligen inte direkt dålig, bara tråkig.

Så vidare till "Four Lions" (Regi, Christopher Morris, medverkande: Benedict Cumberbatch, Riz Ahmed, Julia Davis, Kayvan Novak, distributör, Future Film Distribution Sweden.)
I denna bestämmer sig ett gäng muslimer för att bli självmordsbombare, men har ingen aning om hur de ska gå tillväga för att lyckas.

”Boy” av Taika Waititi (Nya Zealand).Detta är en film som lämnar mig chockad och förstummad, men inte på grund av ämnet eller att den är bra. Det är oförståeligt hur Chris Morris, som ligger bakom de fantastiska serierna "The Day Today" och "Nathan Barley", kan göra en film som är så intetsägande och banal. Ämnet är hett men filmen är mer som om Stefan och Krister skulle ligga bakom den. Det springs hit och dit, skriks lite här och var, män i skägg skjuter på varandra med vattenpistoler och beter sig lite tokroligt. När det gäller roligt, så finns det en scen i ett garage där jag skrattade högt, men utöver den situationen lämnas jag oberörd.

Armando Iannucci lyckades följa upp sina grymma TV-serier med en underbart rolig och välskriven film och Charlie Brooker går från klarhet till klarhet (dock har han ännu ej gjort någon långfilm). Så hur kunde det då bli så ordinärt när Morris äntligen fått chansen att göra film? Troligtvis blev han för fäst vid ämnet, han trasslade in sig i det så mycket att han inte längre kunde ta sig ut, så att han inte längre kunde distansera sig till det.

"Four Lions" har sina stunder då den glänser till men kunde lika gärna ha varit regisserad av någon dussinregissör i Hollywood.
Efter detta blev det dags att ta sig an "Monsters" (Regi, Gareth Edwards, medverkande: Whitney Able, Scoot McNairy, distributör: Scanbox Entertainment.)

I ett postapokalyptiskt Mexiko befinner sig rikemansdottern Samantha och den unge kämpande fotografen Andrew. Hans jobb är att ta med henne hem till USA, att ta henne ifrån det livsfarliga Mexiko där utomjordingarna härjar fritt.
Det har pratats och diskuterats om "Monsters" sedan i våras och de tidiga omdömena om den har generellt varit mycket positiva. Nu är den här och vi kan skapa oss en egen uppfattning och visst är den bra men kanske en aning överskattad.

När det gäller filmer som, i sammanhanget, har gjorts med extremt små budgetar är det svårt att veta hur man ska bedöma dem. "Monsters" är snygg och bra berättad, och för att vara löjligt lågbudget känns den mycket proffsigt utförd. Men den ska inte bedömas utifrån sina förutsättningar utan för vad slutresultatet faktiskt är. Att det är en bra film är det inte tvekan om, den är miltals bättre än mycket av det som spottas ut från drömfabriken. Berättelsen är en lågmäld och kontemplerande sci-fi med den annalkande kärleken mellan de två huvudkaraktärerna i fokus. Det är skönt med en långsamt blommande, nästan dröjande kärlek istället för den vanliga direkta och starka kärleken som filmer i denna genre ofta innehåller.

Frank Darabont regisserade den lite bortglömde men utomordentligt bra "The Mist" som med sitt dystopiska slut slängde omkull sina åskådare med den hopplösa och högexplosiva tystnaden. "Monsters" får mig lite grand att känna på samma sätt, inte minst mot slutet, även om den inte når till riktigt samma höga nivå som "The Mist".

Nu till "Shelter" (Regi, Måns Mårlind, Björn Stein, medverkande, Julianne Moore, Jonathan Rhys Meyers, Jeffrey DeMunn.) Cara är psykolog och specialist på att bevisa att schizofreni endast är ett spel för gallerierna. Hennes man blev för tre år sedan nedhuggen när de var på väg hem från kyrkan. Trots den tunga motgången har hon kvar sin tro, men när hon träffar patienten Adam börjar hennes värld så sakteliga skaka sönder, bit för bit.

Mårlind och Stein har säkert många år framför sig i Hollywood, även om de inte får några prestigejobb: deras nästa film verkar bli "Underworld 4". Så har de med "Shelter" visat att de kan göra habila och ganska spännande thrillers.
"Storm" vann publikpriset för några år sedan, men trots att jag bara har sett snuttar så kan jag gissa att den vann på grund av att den var bra i sin genre, för att vara svensk. Men nu när de inte längre är i Sverige, utan i Hollywood, kommer de inte undan så lätt. "Shelter" är absolut inte dålig, det är en perfekt bakisthriller som man plockar upp i videohyllan eller hyr över nätet.

Jonathan Rhys Meyers storhet har gått mig helt förbi, i "Match Point" såg det mest ut som att han var stel och oförmögen att visa något register alls. Det passade i den specifika gestaltningen men sedan dess har han inte visat mer i någon annan film, lite som Andreas Wilson i "Ondskan" - han hade tur att som första stora roll få en karaktär som inte kräver skådespeleri, bara stelbenthet. När så Meyers ska gestalta allt fler karaktärer i den schizofrena Adams kropp märks det ingen skillnad mellan dem, förutom röstläget eller att en av de många persona han besitter inte kan gå.

I "Animal Kingdom", (regi: David Michôd, medverkande: Guy Pearce, Ben Mendelsohn, Joel Edgerton, James Frecheville, m.fl., distributör: Scanbox Entertainment) tvingas Joshua bo med sin mormor och sina morbröder efter att hans mamma dött av en överdos. Alla i hans nya hem är jagade av polisen efter att ha begått några brutala väpnade rån och hans sugs oundvikligen in deras kriminella och omänskliga värld. Vart han än vänder sig finns bara ondska och han ställs snart inför val som gäller både sitt eget och sina släktingars liv.

David Michôd slog igenom med dunder och brak i våras när han vann pris i Sundance för bästa utländska film med "Animal Kingdom". Det är en mycket bra debutfilm, med starka skådespelarinsatser och en historia som, mestadels, är engagerande.

Emellanåt går berättelsen dock på tomgång och det blir lite segt, men i ett förstlingsverk kan det vara en del av charmen. Filmen är trygg i sig själv och vad den är, den försöker inte blända sin publik med onödiga tillsatser. Om den gjorts i Hollywood hade det varit mer fart, mer action och ett mer flashigt foto. Så som den nu visas känns den genuin, men inte nödvändigtvis verklig (trots att den är baserad på verkliga händelser).

Historien blir mot slutet dock lite hattig och konstigt klippt. Vi dras utan anledning bort från händelsernas centrum och slutet blir därför inte så intressant och spännande som det kunde ha varit.

Nu till "Skateland. (Regi, Anthony Burns, medverkande, Ashley Greene, Krystal Mayo, Brett Cullen, Taylor Handley, A.J. Buckley.) I denna skall Ritchies föräldrar skiljas, skolan är snart slut och snart kommer det vara omöjligt att stänga ute den riktiga världen och allt den bär med sig - college, jobb, barn och ansvar.
Det som "Skateland" har som talar för den är att den utspelar sig i början på 80-talet, vilket brukar innebära bra musik och schyssta kläder, tyvärr innehåller den inget av det. Den som stylat filmen har förlorat det genuina och istället satsat på en stereotyp look och musiken är ungefär densamma som du kan höra på en blandskiva som är gjord för att passa i matvarubutiker.
Inget med filmen är förargligt på så sätt att den inte blottar för mycket naket eller använder ett för starkt språk, helt enkelt ska den inte störa massan. Men mig sticker den i ögat med uselt skådespeleri, en oinspirerad story och ett talanglöst foto.
Förra året visades "Whip It" på festivalen och även om den inte var fantastisk så var den ändå sevärd. Årets rullskridskofilm "Skateland" är som klippt och skuren för Hallmark så vänta och se den där istället.

"Red Hill" (regi, Patrick Hughes, medverkande: Ryan Kwanten). Red Hill är en liten by mitt i ingenstans där stäpplöpare långsamt blåser längs gatorna och folk tror på Gud och misstror förändring. På Shanes (Ryan Kwanten) första dag som polis i denna håla, som han sökt sig till för lugnet, flyr en obarmhärtigt ond man, Jimmy, från fängelset. Nu måste de rusta sig till tänderna, för av någon anledning är Jimmy ute efter att hämnas på alla de snälla och gudfruktiga som bor i Red Hill.
Om det är originalitet man är ute efter, är Red Hill inte mycket att söka sig till, men om man är sugen på underhållning och en hel del hårda män som skjuter varandra bör den vara desto mer lockande. Unikhet i film är inte nödvändigtvis något att sträva efter, speciellt inte i en genre som denna. Här handlar det mer om hur välgjort det är och vad man kan tillföra utan att gå för mycket utanför genrens trånga ramar.

Att Hughes älskar filmer såsom "Det vilda gänget", "Förföljaren", Death Wish" och kanske även den relativt nya "Death Sentence" är tydligt. Glädjen att få hylla sina idoler märks, det finns inte många lugna stunder och när de väl dyker upp försvinner de snabbare än en blixt slår ner. Filmen är fylld till brädden med coolhet, vapen upp över öronen, ärr i ansiktet och hästar som fortskaffningsmedel. Testosteronet står och kokar över på spisen men ingen bryr sig om att lyfta av kastrullen.

Visst är det klyschigt och logiken är ofta frånvarande men jag hade kul, även om jag troligen kommer att glömma bort filmen strax efter att jag skrivit klart denna recension.

Utöver dessa såg jag också "Let Me In" (som var överraskningsfilmen) - en mycket bra film men väldigt lik originalet, "Gudar och människor" - ett finstämt instrument som ibland spelar lite för starkt, "Neds" - Peter Mullans senaste börjar lovande men blir snabbt en onyanserad och oengagerande uppväxtskildring, "The Last Exorcism" - seg skräck som inte skräms, "Cemetery Junction" - en axelryckning och "One Hundred Years of Evil" - kul idé men dåligt utförande.
Av alla de filmer som jag aldrig hann se är det "Kaboom", "I Saw the Devil", "The Two Escobars", "The Last Circus" och "Vi bryr oss egentligen inte om midsommar" som jag mest gruvar mig för att jag missade. Sammanfattningsvis var årets festival ett klart steg framåt från förra årets även om de där riktiga snackisarna saknades.

Jonas Wennberg