Gus van Sant på besök i Stockholm: pristagare som både går sin egen väg och lär av Bergman

Gus Van Sant mottar pris på Stockholm Filmfestival 2010. Foto: Fanny SchultzRegissören Gus Van Sant mötte i samband med besöket i Stockholm och mottagandet av Lifetime Visionary Award pressen på Hotel Diplomat. Salen var liten, men Gus van Sant satt icke desto mindre under en äkta Tiepolomålning. Fokus under pressens möte med regissören låg bland annat på hur det kändes att motta priset liksom vilken betydelse det kommer att ha för hans framtida filmskapande.

Vad betyder det att få Visionary Awardpriset för dig och ditt fortsatta filmskapande?

- Jag vet inte. Det är mycket svårt att säga. Jag är mycket stolt över det och det kommer att vara en viktig inspirationskälla för mitt fortsatta arbete. Tematiken om döden och åtrån, som jag har utvecklat i mina filmer, var inte så vanliga i USA, till att börja med. I mina tidigare filmer var döden och åtrån mer närvarande, en problematik som var mycket vanligare på film i Sverige än i USA. Min första film "Mala Noche" utspelas i ett deprimerande område, som man skulle kunna definiera som en gammal stad i min del av USA, i nordvästra Oregon. Det är frågan om, som ni kanske minns, en äldre person som är intresserade av en ung mexikansk invandrare. Ingen hade tänkt på att ta upp temat på film. Det var ett annorlunda material, där finns marginella karaktärer som blev seriösa huvudkaraktärer. Filmen "Mala Noche" ingår i en trilogi som handlar om döden och fortsätter med "På drift mot Idaho" och "Gerry". Alla filmer handlar om olika typer av mord och död.

Du arbetar med mycket unga stjärnor, som är ofta lysande i dina filmer och ofta gör mycket oväntade rolltolkningar. Finns det någon som du skulle kunna tänka dig att arbeta med idag och hur kom det sig att du lanserade Dennis Hoppers son?
- Jag föredrar personer som är mycket intressanta och samma karaktärer som Werner Herzog. Jag ser nu ingen filmstjärna som jag kan säga att jag drömmer om att arbeta med, fast jag utesluter ingen. Harry Hopper hade, faktiskt, aldrig spelat film och vi var mycket imponerade av honom och hans likheter med sin far. Jag visar några bilder på dem i utställningen.

Kan du berätta lite för oss om utställningen av dina bilder som pågår i Stockholm?
- Det gjordes en utställning i Portland. Det var polaroidbilder av dessa karaktärer och skådespelare som jag arbetat med, folk som är mycket välkända nu. Några var inte kända då. Det finns bilder på Keanu Revers och David Bowie. Det är bilder som är tagna från en casting och det blev en film. Jag använder idag inte någon polaroid, eftersom min kamera blev stulen. Jag började 1985. Det fanns inga datorer på det sätt som det finns idag.

Jag tycker att det alltid finns ett drag av plötslig olycka i dina filmer och att det verkar vara ett konstant drag i dina filmer. Håller du med mig?
- Jag vet inte om det finns så mycket av det. Naturligtvis finns det i "Drugstore Cowboy" och det är just vad som gör att hela historien kommer att ändras, men mer än olyckor är de fråga om händelser som placeras in i en treaktsstruktur som är typisk för mina filmer. Det är någonting som bara händer. Det finns tre akter och det är någonting som kommer senare och gör så att denna struktur träder fram.

Finns det någon av dina filmer som du uppfattar som din favorit?
- Alla dessa filmer är mina barn och jag älskar dem alla på samma sätt. Jag måste dock påpeka att jag sällan ser mina filmer efter att jag lämnat klipprummet och det är för mig mycket svårt att svara på denna fråga.

Finns det någonting i dina filmer som du skulle vilja ha gjort på en annorlunda sätt?"
- Jag brukar inte se dem ofta. Jag vet inte hur jag skall kunna svara på det, men en sak är säker: jag lär mig alltid mer och mer. Kanske skulle jag idag ha gjort "På drift mot Idaho" på ett annorlunda sätt eller hur? Det finns faktiskt en av mina vänner som har gjort ett nytt klipp på det materialet. Jag tycker att det verkligen var mycket intressant. Det känns bra att det finns ett nytt montage av den - filmmanuset har jag skrivit. Jag föredrar "Elephant" som jag även producerade själv. Det finns andra likheter mellan filmerna. Jag använde mina egna erfarenheter.

Du har arbetat med nästan allting. Finns det någon typ av genre som du skulle vilja göra och finns det någon genre som du skulle vilja undersöka?
- Jag har inte gjort action och jag hade gärna försökt att regissera den nya Twilightfilmen men de trodde inte på mig. Twilightfilmerna var ett stort event och det kunde finnas mycket händelse i dem. Jag är inte en Twilightfan utan av inflytandekraften som de hade i USA. En annan film "Män som hatar kvinnor" är en typ av film som i USA skulle beskrivas som "young adult". Huvudrollern är i medelåldern och det är frågan om en novell som tas upp av folk som har läst Twilight. När det gäller "Män som hatar kvinnor" tycker jag att det finns en mycket bra svensk version som jag älskar. Jag tror att Hollywood vill försöka sig på en stor kassaframgång som vanligt. Jag hade velat regissera den, men fick inte tillfälle. Jag är nog lite för oberäknelig för dem.

Kan du berätta för oss varför har du valt att arbeta med Nino Rotas musik i "Paranoid Park?
-  I "Paranoid Park" var det någonting tillfälligt, eftersom några hade musik i sina datorer. Nino Rota var i denna kollektion. Musiken arbetade mycket väl och jag vill göra det med en emulering av ljudet. Men Daniel Elfman ville inte göra någonting liknande Nino Rotas musik, så vi använde oss av Rotas musik. Det var en temporär musik.

Vad betyder Portland för dig?
- Det är min hemstad, som har likheter med Stockholm. Amerikaner brukar inte känna till den så väl. Det är frågan om en egen relation, en som folk i allmänhet har till sin egen stad.

"Paranoid park" var mycket kreativ i fråga om ljudet. Bestämde du dig i manuset eller i klipprummet att använda dig av bland annat tystnaden på ett så övertygande sätt?
- Jag startade i "Gerry" med en sådan typ av kraft. Jag ville använda någon annan form av musik, det är emulering av musik. Vi tog vissa bitar som var lagom långa för att låta kompositionerna spelas upp till tio minuter. Andra filer var mycket svåra. Jag har en massiv kollektion av dessa musikstycken och som i "Elephant" är empirisk. Det är någonting som jag inte bestämmer i manuset. Det kommer när jag arbetar med redigering. Jag arbetar inte med manuset på det sättet.

Kan du tala om filmen "Tom Wolf"?
- Det är en bok om Oregon. Idén att filmatisera den fanns redan 1980-talet. Ingen ville göra denna film. Nu hoppas vi att kunna göra den, även om det inte finns något manus. Det måste finnas ett stödmanus. Det är Gusten Nasch som arbetar med det.

Skulle du inte ha gjort en punk rock version av "Psyko"?
- Jag ville göra det men det fanns inget finansiellt stöd.

Skulle du vilja göra en kostymfilm?
- På 1930-talet uppstod en stor skandal i Portland som hade att göra med en gay - det var den största efter den med Oscar Wilde. Jag håller på att arbeta med den händelsen tillsammans med Michael Cunningan.

Vad tycker du om 3D-teknologi?
- Jag såg bara "Avatar" Jag skulle ha gillat den även utan 3D. Jag har sett för lite, men jag har känslan av att det är ett kommersiellt fenomen. Det är stort i Hollywood, men jag hoppas att det är ett nonsens. Det skulle vara bättre om man var mer inne i den som ett hologram.

Varför är det så intressant med en film om LSD?
- Det är en amerikanske idé. Sedan fanns Aldous Huxley som ansåg att narkotika var en väg till vishet. Du tar ett piller och du blir världsmästare. Det var ett ställningstagande av Hippierörelsen, att söka upplysning genom knark.

Har du någon favoritfilm av Bergman?
-Jag ser hans arbete som en helhet. Jag är mycket intresserad av hans filmer.
Jag studerar och lär mig ifrån honom.

Roberto Fogelberg Rota