Harriet Andersson: 2010 års mottagare av Lifetime Achievement Award på Stockholm Filmfestival

Harriet Andersson. Foto: Henrik ScheutzEn av våra främsta skådespelerskor har ända sedan hon var 20 år varit en internationellt känd filmstjärna och blev även tidigt en ikon. Harriet Andersson fick ett enormt genombrott i "Sommaren med Monika" 1953, detta efter tretton mer eller mindre seriösa filmer och en roll i en amerikansk TV-serie. Filmen skulle bli en publiksuccé, men först var mottagandet ganska ljumt. Den blev som bekant världsberömd för sin erotiska laddning och det legendariska nakenbadet.

Den amerikanska distributören hade inte bara valt att översätta titeln till den mer suggestiva "Monica: The Story of a Bad Girl" utan även "bättrat på" filmen med alldeles egna upptagningar av nudistbad på Long Island. Chefen för premiärbiografen Orpheum i Los Angeles anhölls mitt under visningen och Los Angeles-polisens sedlighetsrotel beslagtog kopian under misstanke om pornografi. Distributören dömdes dessutom till $ 750 i böter, samt tre månader i fängelse.
Allt kan heller inte skyllas på de kreativa tilläggen; redan Bergmans original var uppenbarligen för mycket för den amerikanska marknaden. Los Angeles Examiner citerade i sin notis om rättegången mot distributören domaren Byron J. Walter: "Monica appeals to potential sex murderers [...]. Crime is on the increase and people wonder why. This is one of the reasons."
I en berömd scen i "Les quatre cents coups" från 1959  hyllar Truffautfilmen Andersson när huvudpersonen Antoine och hans kamrat René stjäl ikonbilden av Harriet Andersson utanför en biograf.

Harriet Andersson började redan som 15-åring i Calle Flygares teaterskola. Hon var elev på Oscarsteatern, och spelade bl.a. Ulla Sallerts lillasyster i "Annie Get Your Gun" 1949. Strax därpå medverkade hon i Södra Teaterns nyårsrevy, och sedan filmdebuterade hon i en klassisk reklamfilm: "Hälsa för halsen - Bronzol". 1952 fick hon en huvudroll i Gustaf Molanders "Trots" och i denna veva fick Ingmar Bergman upp ögonen för henne.

Många tror att det var Bergman som först upptäckte henne, men enligt henne själv var det den danske koreografen, balettmästaren och teaterregissören på Oscars, Sven Aage Larsen. Det skedde när Calle Flygare ordnade en uppvisning där filmdirektörer och teatermänniskor fick komma och titta på hans elever.

- Alla de andra flickorna var söta och snygga, men eftersom jag inte fått reda på att det var uppvisning kom jag i pappas gamla omsydda uniformsbyxor och var inte alls söt och snygg utan satte mig på Calles order i ett hörn.
Där satt den lille korte Sven Aage Larsen med den enorma cigarren och tittade på flickorna.
- Sedan vände han sig mot mig och sade: "Hvad er det, der sidder i hjørnet. Det må jeg også kigge på."  Strax därpå ringde de från Oscars; Harriet Andersson blev teaterelev och allt började.

Hon kom att medverka i ytterligare sju av Bergmans filmer, och efter ett förhållande med Per Oscarsson blev Harriet Andersson och Ingmar Bergman ett par. De bodde först i hans lilla lya på Östermalm, och senare i Malmö. I Skåne spelades exteriörerna till "Gycklarnas afton" in. Filmen handlar mycket om svartsjuka, något som hon även fick uppleva i relationen med regissören.

I den Oscarsbelönade "Såsom i en spegel" 1961 gör hon en särskilt stark rollprestation som den mentalsjuka Karin. "För svår för mig", tänkte hon inledningsvis. Bergman insisterade dock och hänvisade henne till en läkare bevandrad i schizofrenins komplexa natur. Denne berättade för Andersson att sjukdomen inte nödvändigtvis behöver märkas för omgivningen. "Herregud", tänkte hon, "en hel roll som ska utspela sig i huvudet". För att bättre klara av karaktären gav hon meskalin som förslag, men läkaren avrådde bestämt, eftersom substansen kunde få utlösande effekt för just personlighetsklyvning.

En annan enastående gestaltning gjorde hon som den döende Agnes i "Viskningar och rop", vilken hon fick flera utmärkelser för. Samarbetet med Bergman avslutades med "Fanny & Alexander", där hon spelar den onde biskopens hushållerska Justina. Det är en liten roll, men många kommer ihåg den och Bertil Guve (Alexander) blev faktiskt rädd för henne.
Harriet Andersson är en flerfaldigt prisbelönt skådespelerska.

Några av alla utmärkelser är Chaplinpriset 1964, och långt senare Litteris et Artibus. Förra åren mottog hon (äntligen) en Hedersguldbagge och under Stockholm Filmfestival 2010 mottar Harriet Andersson Lifetime Achievement Award, en synnerligen värdig mottagare.

Henrik Scheutz